[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Domstolar sätter skadeståndslag ur spel
Av Mats Lönnerblad - Gefle Dagblad - 16 december. 1998

Mats Lönnerblad ordförande i Bankrättsföreningen, hävdar att svenska domare efter eget gottfinnande tvingar företag och privatpersoner i konkurs.

AV DE svenska förarbetena till konkurslagen, som flitigt åberopas av svenska domstolar, framgår att det numera anses att en borgenär i princip är oförhindrad att under konkursärendets handläggning, åberopa annan fordran eller annan omständighet till stöd för sitt yrkande, än han ursprungligen angett.
- Vidare anser svenska domstolar fordringar från banker som "klara och förfallna" även om det är banken själv som genom sitt rättsvidriga agerande orsakat konkursen. Bankkundernas motfordran mot banken på grund av avtalsbrott behöver som regel inte bli prövad i någon rättsinstans, innan konkursen beviljas. Detta strider på ett uppenbart sätt mot bestämmelserna i Europakonventionen (6 art 1§).
- Det innebär i praktiken att bankkunden fråntas möjligheten att föra sin talan mot banken, oavsett om stämningsansökan ingivits i domstol.
- Svenska domare tar sig friheten att efter eget gottfinnande tvinga företag och privatpersoner i konkurs, även om motstämning mot banken på en kvittningsgill motfordran, avseende skadeståndsanspråk, redan hunnit bli inlämnad i domstol.
- Konsekvenserna kan bli förödande. Dels kan konkursförvaltare efter eget gottfinnande själv bestämma om han vill gå in i processen eller inte. Gör han det kan han i princip träffa vilka uppgörelser som helst, utan att den som drabbats av konkursen kan göra någonting åt saken.
- Samtidigt kan domstolen helt enkelt avvisa en talan mot banken, med motivering att den som för talan gått i konkurs, då den som stämmer inte hinner göra detta förrän efter det att han blivit försatt i konkurs.
- Att genom avtal utöver vanliga skuldebrev reglera partsförhållandena hjälper föga. Tidigare makulerade, redan omförhandlade skuldebrev, kan på nytt dyka upp. Där såväl banken som bankkunden varit överens om att de uppsagda skuldebreven inte längre ska gälla och inte längre borde ha någon rättsverkan, kan konkursen beviljas med hjälp av dessa.
- I ett aktuellt ärende återfinns ett tioårigt huvudavtal. Avtalet följdes inte av banken, varför banken blivit skadeståndskyldig. Detta huvudavtal ersatte de tidigare skuldebreven. Eftersom avtalet aldrig hade sagts upp från banken, fanns det heller ingen som helst grund för den av domstolarna beviljade konkursansökan.
- Såväl tingsrätten som hovrätten gjorde således en missbedömning, då man inte ansett att skuldebreven inte omfattats av avtalet.
- Detta torde vara en självklar förutsättning för ett avtal, där man övertagit andra fordringsägares fordringar och säkerheter och avsikten har varit att fastighetsförvaltningen ska bestå och att personen i fråga inte ska försättas i konkurs.
- Domstolen har i detta ärende, inte tagit hänsyn till att banken i samband med en fastighetsaffär vägrat att överlämna pantbreven till köparen, varför företagaren drabbades av ytterligare skada som också föranleder stora skadeståndsanspråk mot banken.
- Genom domstolarnas självsvåldiga agerande får företagaren svårt att göra sin rätt gällande i alla rättsliga sammanhang, när han istället för att få upprättelse i domstol godtyckligt på ett summariskt sätt tvingas i konkurs av samma domstol.
- Vad domstolarna anser, är att den som har skriftliga fordringsbevis besitter en bevisning av avsevärd styrka för att banken har en fordran, mot den som anges som gäldenär till skuldebrevet.
- Bevisbördan ligger således i avtalet, och utgör vad parterna kommit överens om, sedan skuldebreven undertecknats och hur avtalet följts av bägge parter. Men är det som i detta fall att de tidigare skuldebreven är uppsagda från bägge parter och ersatta med ett nytt avtal faller ju också bankens bevisbörda.
- Detta konstaterande är det väl ingen som vare sig vill eller kan förneka och betyder att, den som har rätten att komma ifrån den betalningsskyldighet som skuldebrevet utgör bevis på, har en omöjlig bevisbörda.
- Vad som då återstår att tolka är betydelsen av det senare upprättade avtalet. Denna tolkning kan självfallet inte avgöras vid en hastig genomgång i tingsrätt eller hovrätt, i samband med konkursförhandling som skett i detta fall.
- När domstolarna dessutom påstår att företagaren inte visat att han har någon kvittningsgill fordran på banken, så beror det på att detta inte låter sig visas i all hast, utan måste prövas efter förberedelser och huvudförhandling i sedvanlig ordning.
- Alla andra sätt vore allvarliga brott mot 6 artikeln 1§ i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna som Sverige förbundit sig att följa, men som domstolarna fortfarande inte följer.
- Efter en noggrann genomgång av hovrättens dom har jag kommit fram till följande:
- I domen tar man inte ställning till att de tidigare skuldebreven är uppsagda från bägge parterna och ersatta av det nya avtalet, vilket måste betraktas som både grovt tjänstefel och grovt rättegångsfel. - Den fråga som då blir intressant är hur statens eget skräpföretag "Venantius" (tidigare Securum) bär sig åt eftersom de omförhandlar sina avtal på liknande sätt, som i det aktuella fallet. Gäller inte omförhandlade avtal där heller? Ligger de gamla skuldebreven kvar och lurar, trots genomförda uppgörelser och nya avtal.
- Det är en fråga som Högsta Domstolen (HD) bör besvara!
- I så fall bör alla de tusentals nödlidande bostadsrättsföreningar som i dag befinner sig på konkursens rand istället för att kämpa vidare begära sig själva i konkurs. Hyresregleringen och besittningsrätten gör ju ändå att hyresgästerna sitter kvar i orubbat bo.
- Avtal, som skrivs av banken, bör såväl bostadsrättsinnehavare som fastighetsägare och företagare se upp med! Svenska domstolar bör ta sig en funderare kring hur en domare kan avgöra frågan om skadeståndsskyldighet på grund av avtalsbrott, redan innan målet prövats i domstol!
- I fall som dessa, där en person eller en bostadsrättsförening sätts i konkurs, efter det att banken ensidigt brutit ett rekonstruktionsavtal, uppstår ju en kvittningsgill motfordran. Enligt artikel 6 har var och en rätt till domstolsprövning av frågor som faller under begreppet "civil right". För att paragrafen överhuvudtaget ska bli tillämplig krävs dock som i detta fall, att en verklig tvist uppkommer.
- Svenska domstolar har svårt att förstå att tvister uppkommer när banker bryter avtal. Den person eller förening som drabbas har alltså rätt till domstolsprövning av sin invändning om den kvittningsgilla motfordran. Om han först satts i personlig konkurs blir dock en senare domstolsprövning av hans motfordran de facto värdelös.
- Artikel 6 syfte, att garantera den enskilde domstolsprövning av för honom väsentliga rättigheter, har då kringgåtts på ett sätt som jag tror att Europarådets organ inte skulle acceptera.
- Det torde vidare följas av instansordningens princip när en tvistig frågeställning föreligger, att denna prövas genom ordinär tvistemålsform innan konkursinstitutet används för att omintetgöra en sådan prövning.
- Men i denna fråga följs banker och domstolar åt.
- Man tillåter sig först att skjuta ihjäl bostadsrättsföreningar, företag och privatpersoner bara för att slippa besvärande frågor efteråt. När dessa grova rättegångsfel redan inträffat, meddelar Högsta domstolen som regel inte prövningstillstånd!

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida