[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Rättvis Rättegång...
Av Mats Lönnerblad - Medborgarrätt - april 1999

”a fair trial”. Artikel 6:1 i Europakonventionen. Se not nedan

Sveriges Riksbank sänkte reporäntan till 2,90 % den 25 mars 1999. Det betyder att Sverige nu har den lägsta styrräntan inom den europeiska unionen (EU). Inom hela Europa är det nu bara Schweiz som har en lägre ränta än Sverige. Bland övriga länder inom EU som redan hunnit ansluta sig till EMU ligger räntan idag på 3%. Majoriteten av bankernas konjunkturbedömare anser att den internationella konjunkturen kan försämras ytterligare. Sämst blir den i Sverige, som inte längre har någon som helst beredskap för ytterligare konjunkturnedgångar. De största börsbolagen har ju redan hunnit lämna Sverige. Massflykten av svenska företag från Sverige fortsätter till länder där investeringar är säkrare och mer lönsamma.

Orsakerna till vad som nu sker har sin grund i ett orimligt skattetryck, visat godtycke mot svenska företagare och den svenska bank och finanskrisen (1987 - 1993) som gjorde att 60.000 friska företag slogs ut alldeles i onödan. Räntan är nu lägre än den var i Sverige strax efter andra världskriget!

Denna gång är det således inte krig som orsakat den nödvändiga räntesänkningen utan det är den, av bankerna och regeringen självförvållade svenska finanskrisen. Pågående rättegångar mot bankerna trappas upp i svenska domstolar. Domstolarna tillsammans med bankerna försöker att så snabbt som möjligt likvidera både bolag och privatpersoner som processar mot de f.d. krisbankerna.

Men det går trögt för åklagare i alla brottmålen. Bankernas advokater i tvistemålen börjar visa tecken på utmattning, trots all den hjälp som ges av både domstolar och åklagare.

Finansmannen Sven Olof Johansson som angreps för att ha lurat staten på 43 miljoner kronor i skatt frikändes helt av Stockholms tingsrätt den 25 mars 1999. Åklagaren lyckades aldrig styrka sina påståenden om att Sven Olof Johansson tillsammans med två andra affärsmän skulle ha plundrat bolag på obeskattade vinstmedel. Åklagaren hade yrkat fängelse för Sven Olof Johansson och de medåtalade. Johansson som när händelsen inträffade var VD i ett börsnoterat företag blev uthängd i pressen och på den offentliga skampålen förklarad som skyldig trots att det nu är ordentligt klarlagt i Stockholms tingsrätt att han aldrig gjorde sig skyldig till de manipulationer som han och de övriga två stod åtalade för.

Men det har tagit honom mer än ett helt decennium att bli helt frikänd. Detta på grund av domstolarnas inställning mot utvalda företagare med alla de konsekvenser detta har inneburit för honom personligen och hans familj. Själv kommenterar Johansson händelsen med att ”det har varit ett helvete”. Men Sveriges inträde i EU och Europakonventionen, som Sverige äntligen börjar följa, är idag medborgarnas garanti för en rättvis rättegång.

I konkursmål verkar de f.d. krisbankerna allt mer desperata och försöker nu försätta i konkurs alla privatpersoner, som processar mot bankerna. Deras bolag har bankerna redan tidigare lyckats knäcka, trots att viktiga sakfrågor i målen ännu inte är avgjorda. Syftet är uppenbart. Dessa personer, som processar mot bankerna, skall inte få någon rättvis rättegång.

Låt mig därför få berätta hur det går till vid en konkursförhandling i både tingsrätt och hovrätt utan att gäldenären - en annan företagare - får yttra sig i sakfrågorna i vare sig första eller andra rättsinstansen. Orsakerna till min berättelse är att hanteringen i detta ärende också på ett uppenbart sätt strider mot 6 art 1 § i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och friheterna som Sverige ratificerade redan 1953. Först per den 1 januari 1995 ingår Europakonventionen i den svenska grundlagen.

I det aktuella ärendet har företagarens en motfordran på banken på 75 miljoner kronor för att banken sagt upp krediterna i två av hans företag utan att säkerheterna hade försämrats. Mannen hade dessutom, innan den svenska finanskrisen, hunnit träffa ett muntligt avtal med banken att de tidigare förlusterna i hans bolag, skulle betalas tillbaka. Både banken och underleverantörerna skulle hållas skadeslösa.

Så skedde också. Företagaren sålde av fast egendom för att både underleverantörer och banken skulle få tillbaka vad företagaren var skyldig. åtaganden för bankgarantier betalades tillbaka enligt en uppgjord betalningsplan. Underleverantörerna fick tillbaka de miljoner de aldrig skulle ha fått om företagaren i stället valt den enkla vägen att försätta sina företag i konkurs. Men när allt detta var gjort och företagaren skulle satsa på ny verksamhet i bägge bolagen, sades krediterna upp och bolagen försattes så småningom i konkurs av banken.

Sedan dess har processer pågått i tingsrätt och hovrätt och högsta domstolen sedan 1991. Företagaren ger sig inte, men banken lyckades trots detta försätta företagarens bolag i konkurs och nu även företagaren själv i personlig konkurs, trots att ingen av rättegångarna är avgjorda. Företagaren har inte fått en rättvis rättegång (”a fair trial”) i konkursfrågan eftersom civilrättsliga processer av betydelse vid bedömning av konkursen inte slutförts ännu. Redan innan bolagen försattes i konkurs av banken stämdes banken för avtalsbrott och redan innan företagaren försattes i personlig konkurs stämdes banken för svikligt förfarande. Orsaken till att banken ändå valde dessa konkursförfaranden är uppenbara.

Företagaren har efter bolagens konkurs kunnat verka i enskild firma och försörja sig utan att ligga staten till last. Men efter en personlig konkurs går inte detta längre. Därför var det viktigt för företagaren att få vittna i målet och förklara varför han inte borde försättas i personlig konkurs eftersom banken genom bolagsplundringen redan gottgjort sig alla hans tillgångar. Det han tjänade nu, räckte bara för att kunna försörja sig och sin familj.

Domstolen valde att lyssna på banken i både tingsrätt och hovrätt. Mannen fick inte vittna i tingsrätten. Inte heller fick han höras i hovrätten, som valde att döma i konkursmålet utan någon huvudförhandling.

Domstolens inställning är tydligen att det är bättre att sätta honom i konkurs, så att samhället får försörja honom och hans familj. Det blir billigare för staten om han också fråntas rätten att processa till höga kostnader för rättsmaskineriet mot bakgrund av att företagaren befinner sig i en ålder, där han knappast kan påräkna en anställning på den öppna arbetsmarknaden.

Det är med intresse man väntar på att målet skall avgöras i Högsta domstolen och Europadomstolen, eftersom sakfrågorna inte prövats i lägre rättsinstanser. Den svenska lagen är inte skapad för att ge medborgarna rättvisa. Avsikten är att lagen skall skapa ett fungerande samhälle, där bara de offentliga verksamheterna fungerar som avsett.

Banker har emellertid sedan de bolagiserats och förlorat sin myndighetskaraktär inte längre en privilegierad ställning från lagstiftarens sida. Därför krävs att EUs regelverk som Sverige förpliktat sig att följa samt Europakonventionen skall ligga till grund f6r avkunnade domar.

Det kan vara svårt för det rättsliga etablissemanget att inte, som tidigare, kunna ensidigt stå på bankernas sida i tvistemål. Tyvärr lever domstolarna och domarkåren kvar i en föråldrad tid och har fortfarande inte erhållit adekvat utbildning, som även innefattar Europakonventionen, den europeiska bankrätten eller EG-ätten.

Not: Europakonventionen Artikel 6:1

”Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en avhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten må utestängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till sedligheten, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då hänsyn till minderåriga eller till parternas privatlivs helgd så kräva eller, i den mån domstolen så finner strängt nödvändigt. I fall då på grund av särskilda omständigheter offentlighet skulle lända till skada för rättvisans intresse.”

Mats Lönnerblad,
Skribent i Finansrätt, Sth

Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida