[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

"Svenskt rättsväsende i svårt förfall"
Av Olle Ekstedt - Dagens Nyheter - 16 januari 2000

Hovrättslagman slår larm om kaos i domstolarna: inte ens juristerna behärskar virrvarret av straff.

Rättens skuta driver redlöst omkring bland reglerna om påföljder för brott. Det blir än fängelse, än skyddstillsyn med samhällstjänst, än kontraktsvård - allt i ett enda virrvarr. Det skriver Olle Ekstedt, hovrättslagman i Malmö.

Brott leder i dag inte bara till ett enkelt straff som fängelse. Det finns en hel flora av påföljder som är så invecklad att inte ens advokaterna behärskar den. Kriterierna för olika straff är luddiga och finns oftast inte med i lagtexten. Alla förlorar på den rättsliga osäkerheten, men invandrare drabbas särskilt hårt - godtycket gör att de döms strängare. Det skriver hovrättslagmannen Olle Ekstedt. Han menar att justitieminister Laila Freivalds genom sin passivitet bär skulden för det kaos som råder.

Det råder kaos i domstolarnas dömande. Det gäller deras tillämpning av reglerna om påföljderna för brott. Domstolarna gör vad de kan för att hantera systemet men problemen är övermäktiga. De lagstiftande organen med justitiedepartementet i spetsen klarar inte heller av sin uppgift. Läget är allvarligt inte minst när vi ska hantera den nazistiska brottsvågen.

Brott leder i dagens läge inte bara till enkla påföljder i form av fängelse eller böter eller villkorlig dom. I dag finns det en flora av påföljder och påföljdskombinationer som ofta är svåra att definiera och för vilka det saknas fasta kriterier. Påföljderna har i flera fall tillkommit som separata lagstiftningsprojekt där sambandet med andra påföljder inte har övervägts tillräckligt.

Kriterierna för påföljderna är ofta luddiga och de finns inte i lagtext - utan i förarbeten till lagtexterna. Dessa förarbeten har olika författare och deras vikt och värde är oklara. Det finns på sina håll bestämda uppfattningar om att det inte alls är förenligt med kraven på lagenlighet i straffrätten att domstolarna i sitt dömande utgår från förarbetsuttalanden.

Det saknas i dag en sammanhållande kriminalpolitisk linje som skulle kunna vara en utgångspunkt för hur den ena påföljden avgränsas från den andra. Under senare tid har det serverats endast en ledande tanke från justitiedepartementet: fängelsestraff bör undvikas. Men detta negativa budskap ger ju föga ledning.

Skälet till att justitieministern vill minska fängelsestraffen är i grunden den ständiga driften att krama fram pengar till projekt som för dagen är politiskt intressanta. Fängelse är en dyrbar påföljd och mycket pengar kan vinnas om de dömda brottslingarna i stället får kriminalvård i frihet.

Nu ska pengar kramas även från frivårdsorganisationen. I kombination med en maktlös polis leder detta till att vi får allt fler brottslingar som lämnas åt medborgarna och kan begå nya brott. För att stilla de värsta protesterna försöker man öka ersättningarna i pengar till brottsoffren. Så är det i avigvända världen - och så är det i Sverige.

Påföljden skyddstillsyn var från början en kriminalvård i frihet under övervakning. Den var enkel att förstå sig på och att tillämpa. Den har senare utvecklats bland annat till att bli en ersättningspåföljd för fängelse för narkomaner och i viss mån alkoholister som frivilligt åtar sig att underkasta sig vård i eller utanför en institution.

Detta kallas för kontraktsvård. Kriterierna för valet av sådan vård är emellertid invecklade och är inte fullständigt angivna i lag. Härtill kommer att det främst är kommunernas socialnämnder som har att besluta om de vill betala för vården. Kommuner eller andra förvaltningsorgan får härmed ett avgörande inflytande på vilka påföljder domstolarna dömer till och deras skäl för att betala eller inte betala redovisas inte.

Det ekonomiska inslaget syns mycket tydligt. De betalande organen erbjuder allt kortare och billigare vårdformer, helst erbjuds vård. Allt oftare blir vårdformerna så urvattnade att domstolarna, som också ska tillse att brott leder till påföljder som står i rimlig relation till brottens svårhet, måste välja fängelse även för de vårdbehövande.

Skyddstillsynen har kommit att få ytterligare ett inslag som kallas samhällstjänst. Enligt en svårbegriplig tankelinje ska domstolen ibland kunna välja den kombinationen i stället för fängelse. Men även här är domstolen beroende av förvaltningsbeslut. Det måste nämligen göras en utredning där samhällstjänst föreslås och det måste finnas någon form av samhällstjänst tillgänglig. Detta bestämmer förvaltningsmyndigheten, och erbjuder den ingenting blir det fängelse.

Ytterligare en besvärlig fråga är att avgöra om brottslighetens svårighetsgrad eller art är ett hinder för att samhällstjänsten ska kunna användas. Härom ger lagen ingen ledning utan man får läsa i de ordrika förarbetena.

Samhällstjänsten har ganska nyligen lagts till som ett möjligt tillägg även till villkorlig dom. Även här är det förvaltningsmyndigheter som bestämmer om en person är så lämplig för samhällstjänst att det ska göras en utredning om saken och om det finns någon samhällstjänst att tillgå.

Kombinationen villkorlig dom med samhällstjänst saknar även den viktiga kriterier i lagtexten. Enligt förarbetena är det tänkt att påföljden ska kunna användas i fall där det annars skulle bli fängelse, kanske upp till sex månader. De brott som leder till sådana straff är vanligen rattfylleri i grov form, kvinnomisshandel, olaga hot med kniv och mened i rättegång, nazistiska hot och våldsbrott mot vittnen - för att bara nämna några brottstyper.

Här kommer tanken om villkorlig dom och samhällstjänst i konflikt med etablerade uppfattningar i rättskipningen om att det bör följa fängelse på brott av de angivna slagen. Lagen ger ingen ledning för sådana bedömningar.

Det finns också andra påföljder att välja med mer eller mindre vaga kriterier. Det finns överlämnande till vård inom socialtjänsten och överlämnande till rättspsykiatrisk vård med eller utan särskild utskrivningsprövning. Det finns sluten ungdomsvård och det finns ungdomstjänst. Det finns överlämnande till vård för missbrukare. Det finns böter tagna för sig eller i kombination med annan påföljd. Det finns också en särskild form av fängelsestraff som följer sina egna regler och som kan kombineras med skyddstillsyn. Det finns ytterligare variationer.

Till detta kommer att kriminalvården ensam har att avgöra om ett fängelsestraff verkligen ska bli ett fängelsestraff. Om fängelsestraffet inte är högre än tre månader kan kriminalvården bestämma att den dömde i stället ska vistas i frihet och bära elektronisk fotboja. Härom vet domstolen ingenting.

Rättens skuta driver nu redlöst omkring och det blir än fängelse, än villkorlig dom med samhällstjänst, än skyddstillsyn med samhällstjänst, än kontraktsvård i ett enda virrvarr. Alla förlorar på den rättsliga osäkerheten.

Särskilt utsatta är personer med invandrarbakgrund. Det finns redan tecken på att de som grupp behandlas strängare än andra eftersom det saknas styrsel för påföljderna. Virrvarret har medfört att inte ens advokaterna behärskar påföljdssystemet. En juridiskt oskolad medborgare har givetvis inte en chans att förstå hur det fungerar.

En linje som på sikt antagligen kommer att stabilisera sig i rättskipningen är att domstolarna tillämpar villkorlig dom med samhällstjänst som normalpåföljd för till exempel grovt rattfylleri. Det innebär att i stället för den vanliga månaden i fängelse blir det ett antal kvällars vistelse hos brandkåren, Röda korset, på ett ridläger eller i någon annan samhällsnyttig verksamhet.

Högsta domstolen, HD, är ju den instans som ska se till att det blir enhetlighet i rättstillämpningen. Med den lagstiftning som gäller har HD stora svårigheter att fullgöra sin uppgift. Det krävs en hel del prejudikat eftersom förhållandena i verkligheten är så växlande. Det går kanske att bringa ordning genom prejudikat, men det tar sin tid.

I ett sådant läge är det justitiedepartementet som ska arbeta fram den lagstiftning som behövs. Justitieministern har emellertid valt en annan väg. HD har blivit underkänd och justitieministern har låtit ytterligare en förvaltningsmyndighet träda in på scenen, nämligen Domstolsverket.

Justitieministern gjorde för cirka ett år sedan om Domstolsverket från att ha varit en administrativ serviceorganisation för domstolarna till att bli en politisk förlängning av departementet och en instans som tar makten över domstolarna i olika avseenden.

Domstolsverket har i denna roll bland annat tillsatt en arbetsgrupp som ska verka för enhetligheten i dömandet i brottmål. Denna grupp ska alltså tillföra något till regelsystemet som inte redan finns, den ska skapa de kriterier och den ledning som inte finns i lag och rättspraxis. Men verket kommer att misslyckas och tiden vi får leva med vårt kaotiska påföljdssystem förlängs.

Den roll Domstolsverket fått och fullgör är dessutom lagstridig. Detta har slagits fast av riksdagens justitieutskott i ett betänkande från december i fjol. Utskottet konstaterar där att verket varit avsett att vara och fortfarande ska vara ett administrativt serviceorgan som inte i något avseende får gå in i domstolarnas rättstillämpande verksamhet.

Frågan är när vi får se något tecken på att justitieministern har för avsikt att rätta sig efter utskottets reprimand och när hon beordrar Domstolsverket att dra sig tillbaka till kasernerna i Jönköping.

Svensk rätt på brottsmålssidan har alltså nu råkat i ett svårt förfall. Vi har de kraftiga inslagen av bestämmanderätt för kommuner och andra förvaltningsmyndigheter i påföljdsvalen. Nu har justitieministern dessutom satt in en förvaltningsmyndighet som försöker ge riktlinjer för dömandet och på det sättet bakvägen rätta till det elände som lagstiftningen skapat.

Det är inte längre HD som ensam ska ge prejudicerande riktlinjer för dömandet, det är även Domstolsverket. Verket är rent allmänt en belastning för rättsväsendet. I klassisk stil för centralstyrning förbrukar det pengar i en ökande grad, för 1999 cirka 83 miljoner kronor, och det kan ändå inte utföra sina administrativa serviceuppgifter.

De europeiska rättsprinciperna innebär att medborgarna ska ha tillgång till rättskipning av domstolar - inte förvaltningsmyndigheter - och att dessa domstolar ska vara fria från inblandning av politiker och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet. Grundprincipen är att medborgarna ska ha tillgång till "rättvis rättegång", fair trial.

Justitiedepartementets verksamhet undergräver kraftigt våra förutsättningar att leva upp till kraven.

Olle Ekstedt

Copyright

Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida