[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

"Pär-Arne Jigenius måste avgå genast"
Av Per E Samuelson - Dagens Nyheter - 30 mars 2000

Pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius klandrade i måndags medierna för att gå för långt i sina spekulationer om kommande domslut i vissa brottmål. Ofta med hjälp av expertkommentatorer. Nu kritiseras han av advokat Per E Samuelson. Denne kräver att PO avgår omedelbart och lämnar sin plats till någon som bättre förstår den oerhörda nytta för rättssäkerheten som massmediernas bevakning utgör. Det är en förlegad och genuin felsyn att tro att domstolar dömer bättre i mål som inte bevakas av massmedierna, skriver Per E Samuelson.

Kritik mot pressombudsmannen: Hans grundsyn på domstolsbevakning är en fara för rättssäkerheten.

Efter att ha läst pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius debattartikel (DN Debatt 27/3) kan jag inte komma fram till någon annan slutsats än att PO omedelbart borde avgå och ställa sin plats till förfogande för någon som bättre förstår den oerhörda nytta för rättssäkerheten som massmedial bevakning utgör och har bättre blick för de reella problem som hårdbevakningen onekligen medför.

PO uttalar för det första att "domstolen inte ska utsättas för för obehörig påverkan under rättegången", vilket PO tydligen anser skulle bli fallet genom att experter uttalar sin åsikt i skuldfrågan i medierna. PO har helt fel.

Det är en förlegad fördom och en genuin felsyn att tro att domstolar skulle döma bättre i de mål som massmedierna inte bevakar på detta sätt. Det är i själva verket just i sådana, ofta mera rutinartade och undanskymda rättegångar, som rättssäkerheten är i verklig fara. Där gäller allt som oftast dessvärre principen "hellre fälla än fria" i stället för den omvända, som det ju skall vara. Återfallsförbrytare har till exempel enligt min uppfattning många gånger en mycket låg rättssäkerhet och döms allt som oftast slentrianmässigt på klart otillräckliga grunder. Ett annat av rättsröta illa ansatt område är mål om sexualbrottslighet.

Jag vet av egen erfarenhet att den enda utvägen att åstadkomma rättelse i sådana rättsrötemål kan vara att gå ut med målet i medierna. När medierna tar tag i ett mål så ökar nämligen rättssäkerheten ur nästan alla aspekter. All erfarenhet visar att man kommer sanningen i själva skuldfrågan så nära som möjligt då. Domarna skärper till sig, polis och åklagare gör bättre förundersökningar och advokaterna vässar också sina argument, alla väl medvetna om att varje misstag obönhörligen riskerar att bli avslöjat i offentlighetens ljus.

Till denna ökande rättssäkerhet bidrar vidare att olika juridiska experters åsikter bryts mot varandra i den offentliga debatten. En ohållbar ståndpunkt som till exempel förs fram av en oberoende expert den ena dagen bemöts givetvis av en annan dagen därpå. I vart fall om journalisterna är lyhörda och källkritiska till sin inställning. Så bidrar enligt min absoluta övertygelse massmedial hårdbevakning av brottmålsrättegångar till att skyldiga döms och att de som är eller kan vara oskyldiga frikänns.

Det är rent nonsens att som PO påstå att docent Christian Diesens uttalanden i skuldfrågan i rättegången om mordet på Björn Söderberg skulle riskera att utsätta domstolen för "obehörig påverkan". Visserligen är det även enligt min mening så att domstolen "riskerar" att påverkas av sådana uttalanden, men som ovan påpekats talar allt för att domstolen i stället för att "döma fel" får hjälp att "döma rätt". PO tycks helt ha glömt bort att andra experter i andra medier än DN gett uttryck för rakt motsatt ståndpunkt i skuldfrågan.

Således har advokat Claes Borgström i Rapport sagt att enligt hans åsikt kommer åklagaren att få det "svårt" att vinna bifall till åtalet. Debatten om rättegången om mordet på Björn Söderberg är ett bra exempel på en allsidig journalistisk granskning där olika åsikter får brytas mot varandra och i slutändan drar den debatten sitt strå till stacken i arbetet med att åstadkomma en rättvis dom.

Även om det finns vissa risker och nackdelar med massmedial hårdbevakning, jag återkommer till dem längre fram, så skjuter PO:s kritik i allt väsentligt över målet. Han blandar ihop två olika rättssäkerhetsfrågor och verkar - häpnadsväckande nog - inte ha gjort klart för sig själv hur viktigt det är för att sanningen ska komma fram att all offentlig verksamhet, dit domstolarna onekligen hör, utsätts för maximal massmedial insyn och kontroll. Det är ingen tvekan om att fördelarna med mass- medial intensivövervakning av stora brottmål överväger nackdelarna.

Därför är PO:s grundsyn en fara för rättssäkerheten och avslöjar enligt min mening att PO inte har tänkt igenom fördelarna med medial bevakning av rättegångar ordentligt. Inte heller tycks han ha den största nackdelen med medial bevakning klar för sig utan fokuserar på helt fel sak.

Den stora fördelen är alltså att skuldfrågan blir så oerhört mycket bättre belyst. Nackdelen är att detta ibland dessvärre sker till priset av att man i medierna namnger människor och således hänger ut dem i offentlighetens ljus på alltför lösa grunder. Det är dock oerhört viktigt att göra klart för sig själv, vilket jag tycker att PO helt missat, att detta handlar om två olika rättssäkerhetsfrågor.

Om medierna inte bevakar alls slipper man visserligen risken att bli uthängd med namn och bild i tidningen. Å andra sidan ökar risken att man blir felaktigt behandlad. Om medierna bevakar kan man visserligen förlora hela sin karriär, men ökar samtidigt på sina möjligheter att få en rättvis behandling i själva skuldfrågan.

För att kombinera dessa två aspekter på bästa sätt är det enligt min mening väldigt viktigt att medierna aldrig ger avkall på sin grundläggande uppgift att genom massmedial hårdbevakning underkasta domstolarna maximal offentlig granskning. Samtidigt är det viktigt att detta sker med hänsyn till de inblandade människornas berättigade krav att inte bli skandaliserade i onödan, vilket förutsätter dels att man inte i onödan avslöjar namn och bild, dels att journalisterna undviker att jaga i drev och ser till att alltid få en allsidig belysning av varje rättegång.

Det sistnämnda är långt viktigare än att förbjuda oberoende experter att uttala sig i skuldfrågan och här borde PO verkligen kunna göra en insats. Det är nämligen tyvärr alltför vanligt i inledningsskedet av stora mål att den mediala bevakningen går över i drev och helt okritiskt anammar polisens och åklagarens version av det faktiska händelseförloppet.

Oftast börjar detta med att poliser eller åklagare läcker information till någon kriminalreporter i kvällspressen som då tar för givet att allt som han får höra är sant, och dessutom ofta publicerar namn på den eller dem som är misstänkta. Sådan journalistik har vid upprepade tillfällen tillfogat enskilda människor mycket stora och många gånger irreversibla skador i form av förlust av karriär och lidande därför att namn och bild gått ut för tidigt och på grund av avsaknad av källkritisk attityd gentemot etablissemanget från drevets sida.

Detta är ett publicistiskt problem av långt större dignitet än den bagatell som PO tar upp i sin debattartikel och en fråga som verkligen är värd en bred och allmän debatt och framför allt insatser från PO!

Ett aktuellt exempel där jag själv har inblick i följderna av, enligt min mening, oetisk journalistik är fallet med Medanalys och Lennart Ransnäs. Socialstyrelsen slog till mot Medanalys kontor i Göteborg den 2 mars 1995 och påpassligt nog skedde tillslaget inför ditkallade tevekameror. Mediebevakningen gick genast över i drev. Lennart Ransnäs namngavs och dagarna efter tillslaget tilläts Socialstyrelsen i alla medier basunera ut helt ogrundade och felaktiga anklagelser mot Lennart Ransnäs om att han skulle ha för falskat tusentals provsvar.

Publiceringen av namn och avsaknaden av kritisk hållning gentemot etablissemanget - denna gång i form av Socialstyrelsen - gjorde att Lennart Ransnäs förlorade allt på bara några dagar: företagen gick i konkurs, han förlorade sina inkomster, sin ledande position i laboratoriebranschen och sina framtida försörjningsmöjligheter. Han kunde inte betala sina skulder och kunde inte få ett nytt arbete. Han kunde inte ens få ett bankomatkort eller ett konto i en bank. När han sökte jobb i Danmark fick han nej med motiveringen att han var svartlistad av Socialstyrelsen i Sverige. Hans släktingar uppmanades att byta efternamn, vänner sade upp bekantskapen.

Dessa skadeeffekter hade kunnat undvikas om medierna hade låtit bli att namnge Lennart Ransnäs och om man hade orkat vara mera kritisk mot Socialstyrelsens version.

Enligt min mening är medierna i Sverige fortfarande generellt sett alltför undfallande och okritiska gentemot det etablerade samhället. Det är hög tid att journalister gör klart för sig själva att poliser, åklagare med flera bara är en part och därmed inte några givna sanningssägare.

Detta är ett enligt min åsikt det största publicistiska problemet med den mediala bevakningen av uppmärksammade rättsfall och det är PO:s förbaskade skyldighet att ta itu med detta verkliga och reella problem i stället för att ge sig in på rena trivialiteterna som han gör i sin debattartikel. Jag tycker att nivån på hans inlägg är så låg att det bara finns en sak kvar att göra:
Avgå!

Per E Samuelson

Copyright

 


Tack för besöket välkommen tillbaka!
Hemsida