Man kan inte omorganisera bort målbalanser utan måste anställa fler att arbeta av dem. Det fordras helt enkelt mer pengar till fler jurister och domstolsbiträden. Inte fler principer.">
[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Mer pengar, inte fler principer, gör domstolarna effektivare
Av Bo Widegren - Dagens Nyheter - 24 april 2000

Högsta domstolens ordförande Torkel Gregow har under rubriken "Vi har för orutinerade domare" i tio punkter på DN Debatt 26/3 utvecklat hur domstolsväsendet skall bli mer välfungerande.

Hans synsätt är inte praktiskt utan teoretiskt/principiellt. Det kanske är en rimlig utgångspunkt för en person som har en till sin utkikspost i HD begränsad syn på det praktiska dömandet i tingsrätt och hovrätt.

Men det största dilemmat för en läsare ligger just här, nämligen att målsättningen för ett välfungerande domstolsväsende att omfattas av allmänhetens förtroende i allra högsta grad har med praktiken att göra.

Man kan inte omorganisera bort målbalanser utan måste anställa fler att arbeta av dem. Det fordras helt enkelt mer pengar till fler jurister och domstolsbiträden. Inte fler principer.

Vidare underlåter Torkel Gregow att klarlägga vilka principer som för honom är avgörande. Sålunda hänvisas på flera ställen i artikeln till "principiella skäl" såsom en helig, orubblig och allom bekant regel utvisande en riktig lösning.

Man kan ana att en för Torkel Gregow vägledande tanke är domare av mer kontinentalt snitt, som i sin självständighet antas ha mer direkt kontakt med en högre rättvisa än den vanliga svenska.

Men är det verkligen så vi vill ha det? Väl skall domare och domstolar vara garanterade frihet från repressalier och obehörig påverkan från regeringsmakten.

Men behöver det innebära, som Torkel Gregow gör gällande, att de inte kan kontrolleras av riksdagens justitieombudsman och regeringens justitiekansler samt ytterst avskedas av en statlig ansvarsnämnd?

Jag vill påstå att detta är en bra svensk lagom lösning. På det praktiska planet får någon makt men samtidigt struktureras möjlighet till att den makten kontrolleras av annan med kvalificerad kompetens. Det för ner rättvisan till ett mänskligt plan med insikt om att all makt, även domarmakt, måste för att inte missbrukas kontrolleras.

Den kontinentala synen på makthavare är inte självklart bäst. Ett uppenbart exempel på detta utgör de redovisningsbrister och den vänskapskorruption som fällde EU-kommissionen för något år sedan. Även om oegentligheterna inte gällde domare, så var just avsaknaden av kontroll ett påtalat systemfel.

Och visst är domare makthavare som förvaltar politisk makt.

Dessutom är den granskning domare utsätts för genom JO och JK huvudsakligen av formell karaktär. Det rör sådant som att domaren avkunnat dom i rätt tid, kallat vittnen och så vidare.

I materiellt hänseende bör domarens fria skön kringskäras bland annat genom plikt att följa lag, prejudikat och lagförarbeten. I vart fall bör domaren vara skyldig att i sina domskäl klargöra på vilka grunder avvikelse sker, så att avgörandet kan diskuteras och därmed kontrolleras.

Domarmakt liksom övrig makt behöver kontrolleras. Annars kan domarens privata värderingar lätt misstänkas spela roll. Ett exempel på det sistnämnda som berörde HD var frågan om skiljemannaarvoden och justitierådens extraknäck.

När det sedan gäller påståendet om "orutinerade domare" så är det obegripligt. Svenska domare åtnjuter i stället ett gott anseende bland annat just på grund av den långa och gedigna utbildningen.

Torkel Gregow menar att det vore bättre om all dömande verksamhet ombesörjdes av ordinarie domare. Detta är en god princip. Därvid förbigår han emellertid hur dessa ordinarie domare skall uppnå den "längre erfarenhet och rutin" som erfordras.

Det är just detta som domaraspiranten förvärvar under sin långa utbildning och successiva introduktion i domarvärvet. Domarutbildningen i dess nuvarande form fyller väl sin funktion att genom praktiskt domstolsarbete och genom förebilder lära ut en yrkesroll.

Det antyds också en praktisk komplikation. För att få ordinarie domare i alla mål blir man nämligen tvungen att minska måltillströmningen. Hur den minskningen skall åstadkommas lämnas därhän. Skall något slags prövningstillstånd införas redan i tingsrätt? Eller skall vissa tvistande hänvisas till terapeut? Vad man än väljer lär det inte öka allmänhetens förtroende för domstolarna.

Om man verkligen vill ange något som skulle rubba allmänhetens förtroende för rättsskipningen så är det just Torkel Gregows punkt 7, borttagande av nämndemäns tusenåriga medverkan i rättsskipningen.

Minns man sin tid som domare på ting exempelvis i Åsele, så förstår man betydelsen av vårt svenska nämndemannaväsende. Juristdomaren lägger ut lagtexten och sammanfattar bevisningen.

När man vid fortsatt överläggning kommer fram till en dom så har bara genom detta en slags folklig kontroll av den dömande verksamheten skett.

Nämndemännen för sedan vidare kunskap och förståelse för dömandet ut i samhället samt fungerar i vart fall på landsbygden som hjälp till allmänheten med olika "juridiska papper".

Även om en del domare är mindre positiva och betonar svagheterna med lekmannainflytandet så har jag aldrig hört någon berätta ens enstaka exempel där politiska hänsyn tillåtits spela roll vid rättsskipningen.

Nämndemän ser sig inte som politiker utan faller väl in i rollen som domare om ock av lekmannaslag.

Principrytteriet och effektivitetssträvandena leder till en farlig utveckling, där domarna sitter i stora centraliserade domstolar omgivna bara av kollegor utan förankring hos Sveriges folk.

Nej, låt nämndemännen vara kvar. Och låt domstolarna förbli många – gärna inte alltför stora – spridda över hela landet.

Det är faktiskt nödvändigt för förtroendet för rättsskipningen att rätten förankras i folket. Det räcker inte med aldrig så goda principer.

Det mest överraskande är att Torkel Gregow i sin artikel över huvud taget inte berör det som är avgörande för allmänhetens förtroende för rättsväsendet.

Det är enkelt uttryckt tillräckligt med pengar. Med mer pengar kan man anställa tillräckligt med folk inom rättsväsendet. Med mer folk kan man utreda och lagföra även de stora hajarna och öka uppklarningsprocenten för brott. Domare skulle kunna ägna tillräcklig tid åt dem som söker sig till domstolarna.

Nu präglas förhandlingarna av tanken att strikt hålla sig till det för målet absolut relevanta.

Det är knappast en vanlig människas sätt att tänka och resonera, varvid uppmaningar att "hålla sig till saken" stör tankegången och förmedlar intrycket att rätten inte vill lyssna.

Det måste också anställas så många jurister att målen kan handläggas inom rimlig tid. Det är i dag på vissa tingsrätter ett faktum, att man inte hinner handlägga de tvistemål som inte är familjemål.

Detta att gå till tings förvägras på så sätt allmänheten. Advokaten tvingas säga till klienten att det inte går att få en dom på detta inom överskådlig tid.

Det är alltså besparingsbetingen som sänker allmänhetens förtroende för domstolarna. Mer pengar alltså! På något sätt handlar denna diskussion om den gamla frågan om man skall ge en karta förord även när den inte stämmer med verkligheten.

Bo Widegren
Revisionssekreterare och föredragande i Högsta domstolen

Copyright

 


Tack för besöket välkommen tillbaka!
Hemsida