Access to justice (tillgång till rättvisa)
Av Mats Lönnerblad - 28 januari 2013
Av Mats Lönnerblad - Ledaren - 2 jan. 2012”Tillgång till rättvisa” är ett begrepp som myntades bland jurister inom den amerikanska medborgarrättsrörelsen på 1950-talet. Så småningom blev Access to justice en egen rörelse som spred sig till Europa. I Sverige fick dess idéer ett starkt fäste. När den Svenska Medborgarrättsrörelsen startade 1974 för att stärka de medborgerliga rättigheterna i Sverige.
Själv har jag tillhört styrelsen i Medborgarrättsrörelsen i Sverige under många år. Under de senaste åren som vice ordförande. Sverige har undertecknat flera resolutioner för att garantera rättstryggheten. Tidigare har man ansett att ingen skall behöva avstå från att hävda sin rätt i domstol på grund av ekonomiska skäl och alla skall ha rätt till en rättvis rättegång.
Men när Sverige efter den svenska bankkrisen 1987 – 1993 började skära ner på de offentliga utgifterna för att få ordning på statsfinanserna – som var Sveriges största bankkris genom tiderna – skrotades rättshjälpslagen 1997. Kvar fanns nu bara hemförsäkringens rättsskydd för den som önskade få sin sak prövad i domstol. (Fortfarande kan statlig rättshjälp beviljas för personer med låga inkomster, men det sker endast i undantagsfall.
De som under de senaste åren kritiserat det svenska
rättsväsendet mest för hur advokaterna och domstolarna fungerar i dagens
Sverige får nog tillskrivas författaren och journalisten Lars Ohlson och
jag själv. Ohlson har hittills skrivit 5 böcker hur det svenska
rättsväsendet inte alls fungerar för många av dem som orättfärdigt
drabbas. Hans senaste bok heter Arvodkaterna (Förlaget 4 november, 2011)
och själv är jag nu uppe i 8 utgivna böcker. Min senaste bok med titeln Pyramidspel, handlar bland annat bankernas agerande under den globala
bankkrisen.
Vad både Ohlson och jag själv skriver om handlar bland annat om ruinerade bankkunder som inte har råd med den svenska rättvisan. Dessa flagranta övergrepp som bankerna gjort och gör sig skyldiga till visar på ett tydligt sätt att svenska folket överlag fortfarande inte är garanterat access to justice – för de som söker upprättelse – vilket i sin tur innebär att vi svenskar fortfarande inte är lika inför lagen. I stället är det den starkaste rätt som gäller. Fråga den som blivit av med sina pengar på grund av bankens vårdslöshet (!)
Själv har jag i min egenskap av vice ordförande i medborgarrättsrörelsen och ordförande i såväl Bankrättsföreningen som Sveriges Bankkunders Riksförbund redan uppvaktat såväl Finansdepartementet som Företagarna och Företagarförbundet, utan att det har blivit några väsentliga lagändringar, för att stärka skyddet för bankkunderna.
Vad Lars Ohlson visar med sin senaste bok: Arvodkaterna är att den som söker hjälp av en svensk advokat kan, som hans bok tydligt visar, råka ut för i stort sett – vem och vad – som helst. Risken är mindre för banker, försäkringsbolag och storföretag som i regel vänder sig till större advokatbyråer där en viss kvalitetssäkring ändå finns.
Men för den enskilda människan som sannolikt bara en gång i livet vänder sig till en advokat mot till exempel bankernas ruinmakare, är risken överhängande stor att han eller hon hamnar hos en advokat som är så usel att allting fallerar, och att personen i fråga förlorar sin rätt i det svenska domstolssystemet, skriver Ohlson. De exempel han anger i sin bok som är mycket allvarliga och många, visar hur advokater i dagens Sverige på ett flagrant sätt främjar orätt vilket klart strider mot advokatsamfundets egna stadgar. Så har det varit under alldeles för lång period utan att regeringen reagerar.
Advokatyrket utövades fram till slutet av 1800-talet av så eländiga individer, att ytterst få utbildade jurister ville eller vågade slå sig på denna bana. ”Brännvinsadvokater” var ett allmänt begrepp, och A O Wallenberg, som grundade Stockholms Enskilda Bank som också satt i riksdagen, förespråkade på 1880-talet upprättande av advokatstånd ”så att sakförarens kunde komma att betraktas som en utmärkelse istället för att nu det tyvärr snarare betraktas som motsatsen” vilket det tyvärr fortfarande är i många av de fall jag redan skrivit om.
David Nehrman Ehrenståhle anses vara en av den svenska civilrättens främsta gestalter. Han verkade på 1700-talet, var professor i juridik och rektor för Lunds universitet, och definierade advokatens uppgift så här:
En advokats syssla är att utreda det som andra förvillat, försvara folks välfärd, hindra orättvisan så långt han förmår, samt hjälpa de lidande till deras rätt.
När Advokatsamfundet 1971 antog sina Vägledande regler om god advokatsed, var det en självklarhet att klientintresset stod i centrum för all advokatverksamhet. Den första regeln löd så här i min förkortade version:
”Advokatens främsta plikt är att inom ramen för vad lag och god advokatsed bjuder, efter bästa förmåga tillvarata klientens intressen samt att han är skyldig att främja dessa utan att låta sitt handlande påverkas av tanke på egna fördelar”
Enligt både min uppfattning och vad Lars Ohlson ger uttryck för i sin bok Arvodkaterna har de advokater som han med stor inlevelse och kunskap skildrar mer eller mindre tappat greppet om den egna verksamheten – och främjar sina egna intressen framför sina klienters – både när det gäller egen ekonomisk vinning och hur målen handläggs i våra domstolar.
Jag ger Lars Ohlson rätt i att vara processadvokat inte är någon middagsbjudning. Det är att kavla upp ärmarna och sätta sig in i specifika omständigheter i de väsentliga sakfrågorna, lagrum, förordningar, regelverk, liknande rättsfall, branschpraxis och mycket annat som varje mål utgör. Dessutom har Sverige fått ett helt nytt rättssystem genom EU-rätten som många advokater inte ens bryr sig om att studera innan de går upp i rätten.
Vad gäller de skandalösa advokatinsatser som Lars Ohlson på ett livfullt sätt skildrar i sin bok borde Advokatsamfundet ha reagerat och utesluta de jurister som inte sköter sig. I stället reagerar Advokatsamfundet tvärtom och föresvarar advokater som missköter sig genom att inte ens ta upp flera av de mest flagranta fallen till prövning. När det gäller många av dagens hutlösa advokatarvoden som inte heller går att försvara, har Advokatsamfundet beslutat att inte längre pröva dessa fall.
Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen
Ramsbros tvist med Stiftelsen Industrifonden - Innehållsförteckning