Vi följer Börje Ramsbros tvist med Stiftelsen Industrifonden
KISS (Keep It Short Stupid)
Av Mats Lönnerblad - 8 februari 2012
Som egen företagare och författare, har jag lärt mig en devis som fortfarande tillämpas inom reklambranschen: Vad som skall sägas, måste sägas klart och tydligt redan från början, för att budskapet skall gå fram. Men i Sverige brukar inte det räcka, för att få fram korrekta domslut i våra domstolar.
För dem som läser annonser i tidningar och tidskrifter, eller ser reklamavsnitten i TV, vet själva att de företag som lyckas bäst är de som lyckas få fram budskapet redan från början. Tyvärr råder inte samma sak inom domstolsväsendet och inom juridiken. I stället för att kortfattat redogöra för ett händelseförlopp, verkar det som såväl svenska tvistemål kan få pågå i decennier, utan att det blir klargjort vem som är skyldig till brott, eller har rätt till ersättning i tvistemål. Att sakfrågorna blir ordentligt belysta redan från början i våra domstolar, sker inte längre i många fall som jag tagit del av i vare brottsmål eller tvistemål.
Låt mig därför få ge två exempel vardera – från såväl brottsmål som tvistemål – när domstolarna från början misslyckats med att få fram hela sanningen. Då det gäller allvarliga brott lyckades författaren Per Lindberg i da Costafallet, som blev ett av de senaste decenniets mest uppmärksammade svenska böcker få fram att de bägge läkarna som anklagades för att begått styckmord och våldtäckt på en prostituerad var helt oskyldiga.
Året var 1984. I tidningar och radio lärde vi känna de skrämmande gestalterna som obducenten och Allmänläkaren. Under rituella former skulle de ha styckat en prostituerad kvinna, sedan hon utsatts för bisarra sexuella våldshandlingar inför ögonen på ett litet barn. I vad som kallats århundradets svenska brottsrättegång förklarades de två läkarna skyldiga till styckningen, men kunde trots detta till slut lämna rättssalen som fria män.
Rättegången tycktes vara ett bevis för att etablissemanget framgångsrikt skyddar sina egna. I sin bok: Döden är en man. Styckmordet myterna och efterspelet (Fischer & Co 1999, 2008) visar Per Lindberg att på ett klart sätt att läkarna omöjlig kan ha mördat eller styckat kvinnan, och trots att läkarna till sist blev friade från alla mordanklagelser har de fortfarande inte fått någon riktig upprättelse. Efter mer en ett kvarts sekel är ärendet fortfarande inte avgjort på ett korrekt sätt i våra svenska domstolar.
Fallet Thomas Quick är en annan rasande uppgörelse med det svenska rättsväsendet. I sin bok: Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare av Hannes Råstam (Ordfront förlag, 2012) visar Råstam – att Thomas Quick som blivit fälld för att ha mördat 8 personer – är helt oskyldig. Gemensamt för samtliga mord är att det inte fanns några vittnen eller någon teknisk bevisning som binder Thomas Quick (som nu tagit tillbaka sitt gamla namn Sture Bergwall).
Nu har Sture Bergwall blivit friad från alla åtta morden. Men han har fortfarande inte blivit fri. Han vårdas fortfarande på sluten rättspsykiatrisk vård på Säters sjukhus. Den första frågan som jag ställer mig är hur domstolen först kan fälla en person för 8 mord utan någon som helst bevisning? Den andra frågan är hur advokaten som skulle försvara Bergwall, lyckade få honom fälld, trots att det inte fanns någon som helst bevisning ?
Gemensamt för de bägge mordrättegångarna, är att de kostat samhället enorma summor, och att de oskyldiga som från början dömts på lösa indicier i stället för fakta, fortfarande inte fått någon ordentlig upprättelse.
Hur förhåller det sig då med tvistemål ? Ägnar domstolarna allt för mycket tid åt löst prat och direkta lögner, i stället för från början att fastställa vad som verkligen hänt ? Svaret på den frågan är ja. I flera av mina böcker som handlar om ekonomi och juridik har jag redogjort vad som händer i samband med domstolsförhandlingar i tvistemål, som i vårt land kan pågå lika länge som brottsmål, utan att domstolarna tar fasta på verkliga sakförhållanden.
I fallet Börje Ramsbro/Stiftelsen Industrifonden visar att tvistemål kan pågå lika länge som brottsmål, utan att sakfrågorna avgörs på ett korrekt sätt. Efter att inte ha fått moderbolagets kredit förlängd, som så många andra företagare, under den förra svenska bankkrisen, lyckades Ramsbro till slut efter år av processande få en uppgörelse i godo med bankerna.
Vis av skadan och de oerhörda processkostnader redan tvisterna med bankerna förde med sig, önskade Ramsbro ett snabbt avslut i tvisten med den statliga stiftelsen Industrifonden. Ramsbro anlitade därför Henning Isoz ett f d hovrättsråd för att få klarhet i hur Industrifonden kunde sälja hans aktier vidare, utan utan att ha gjort ett giltigt förvärv. Stämningsansökan var kortfattade och bra på bara några få sidor och grunderna uttrycktes på ett tydligt sätt i stämningsansökan.
Hovrättsrådets komplettering av stämningsansökan i målet var också kort och koncis: Hans sammanfattning var att såväl planläggning som genomförande tyder på stor förslagenhet och likgiltighet för grundläggande principer inom aktiebolagsrätt och avtalsrätt. Han påpekade också att Industrifonden – av Riksdagen definierade roll i samhällets näringspolitik – framstår händelseförloppet som ytterst anmärkningsvärt.
För att skapa ytterligare tyngd bakom stämningsansökan bifogade två rättsutlåtanden. Det ena var från professor Per Samuelsson som raskt kunde konstatera för det första att de invändningar som Industrifonden gjort visade att de tidigare avtalen var ogiltiga på grund av dels rättsstridigt tvång enligt 29 § i avtalslagen och dels ocker enligt 31 § avtalslagen och för det andra i fråga om styrelsebesluten, om överlåtelsen av de immateriella rättigheterna.
I stället för att avgöra tvisten på framförda grunder väljer Industrifondens advokat Hans Bagner MAQS Law Firrn, att begära att målet skall avvisas, och att han skall få betalt för 70 timmars arbete (290.000 kronor) där han avvisar alla påståenden som gjorts i målet och väljer att framföra nya och helt ogrundade omständigheter.
Så går det till i våra svenska domstolar. Tvisten som nu har pågått under snart ett kvarts sekel blir efter bara några nya inlägg från försvarsadvokaterna i det nya målet mot Industrifonden uppe i astronomiska summor. När det gäller tvister mot svenska banker och staten – är det den som har mest pengar – som brukar vinna målet. Men hur det går i detta fall vet vi fortfarande inte.
I ett annat tvistemål av liknande karaktär, förhåller det sig på samma sätt. Det gäller Facklan AB mot Upplysningscentralen UC Aktiebolag, som ägs av bankerna. I likhet med bankernas hemliga register – som jag tidigare skrivit om i mina böcker – är det fritt fram för både bankerna och Upplysningscentralen att förtala sina kunder utan att straffas eller betala skadestånd. Det visar de handlingar som jag tagit del av. När det gäller Facklan AB visade det sig att företrädaren för bolaget blivit förtalad i UC register, på samma sätt som tusentals företag blivit i bankernas hemliga register, som jag tidigare skrivit om i några av mina böcker.
Att så var fallet visar en mellandom i Stockholms tingsrätt från 2001 där Stockholms tingsrätt först kunde fastställa att UC registrerat och lämnat oriktiga uppgifter och därigenom ådragit sig skyldighet att utge skadestånd till Facklan.
Men för att få skadestånd från den av bankerna ägda Upplysningscentralen är det en helt annan femma. I slutförhandlingen i tingsrätten medgav inte tingsrätten några som helst skadeståndkrav trots att det var uppenbart att UC begått brott genom sitt förtal. Företrädaren för Facklan AB fick inte ens ersättning för att han vunnit i mellandomen.
Målet överklagades till hovrätten som inte medgav prövningstillstånd och överklagades sedan till Högsta domstolen som inte heller ville pröva målet. Den allvarligaste frågan i detta mål är förstås vilken skada som företrädaren för bolaget utsattes för genom att utsättas för förtal i av bankernas egen upplysningscentral. Befintliga avtal blev ju uppsagda och företrädaren för Facklan AB kunde inte längre bedriva någon verksamhet i sin egen bransch. Domstolen hade inte ens brytt sig om att i målet lyssna på bandupptagningen av Facklans vittne den auktoriserade revisorn Karin Sandström som på ett tydligt och klart sätt visade vilken skada företrädaren för bolaget drabbats av.
Min egen slutsats efter den genomgång som jag gjort av dessa två brotts - tvistemål visar med önskvärd tydlighet vilka fel domstolen gör. Genom att strunta i att ta ställning till såväl EU-rätten, Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som stipulerar ”en rättvis rättegång” och redan befintliga svenska lagar och rättsregler i slutliga domar blir ju allting fel.
Vad gör då våra domstolar för att bättra på sitt eget skamfilade rykte. Ingenting som det verkar. I stället för att följa gällande lagar och förordning har man beslutat att inte längre pröva besvärliga mål i åtminstone två rättsinstanser.
Numer krävs prövningstillstånd även i hovrätten och Högsta domstolen (HD) beviljar prövningstillstånd enbart i enstaka fall. Borde det inte varit bättre att försöka få klarhet i vad som gått snett redan från början, och genast bevilja editionsföreläggande i tvistemål, när någon part trilskas och vägrar att berätta sanningen.
I stället tillåts våra domstolar att i brottsmål döma – efter den fria bevisprövningens princip – där domstolarna, i många fall som jag tagit del av, dömer efter falska vittnesutsagor i stället för faktiska bevis och i tvistemål tillåter man sig strunta i en ordentlig bevisprövning vilket drabbar den som redan råkat illa ut ännu värre.
Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund