[Hemsida] [Skicka vykort]

Sverige befinner sig sedan 2007 mitt i en europeisk bankkris, som ingen fortfarande vet hur den kommer att sluta. USA och många andra länder är drabbade av en svacka, som nu är inne på sitt femte år, som inte heller visar några tecken på att upphöra.

I sin nyutgivna bok: Bankrutt ? (Leopard förlag, 2012) ställer nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman frågan: ”Vad gör vi nu” ? För det mesta ställer sig både svenska och utländska journalister bara frågan: ”Vad är det som har hänt ? Och hur kunde det hända” ? Men att veta vad som orsakar hjärtinfarkt är inte alls samma sak som veta hur man behandlar den. Detsamma gäller ekonomiska kriser. Just nu måste frågan om behandlingen av den globala bankkrisen vara den mest angelägna frågan för våra ekonomiska tidskrifter att ge svar på.

Som ordförande i de två ideella föreningarna Bankrättsföreningen (med över 3 miljoner besökare på nätet) och Sveriges Bankkunders Riksförbund har jag i mina böcker redan skildrat både hur den förra bankkrisen drabbade Sverige, med full kraft, och vad som nu händer under denna globala bankkris. Men det är först efter mer än 20 år som politikerna börjar få upp ögonen, för att något konkret måste göras.

Det senaste förslaget i denna fråga kommer från Gunnar Hökmark (m) som sedan en tid tillbaka är europaparlamentariker som även var med om den förra svenska bankkrisen, men då inte hade något politiskt ansvar, hur Sverige löste krisen. Det politiska ansvaret för hur illa krisen sköttes i Sverige under denna period vilar fortfarande tungt på den f d bankministern Bo Lundgren och Carl Bildt, som var statsminister under den förra krisen.

Gunnar Hökmark menar i en debattartikel i Dagens Industri (2012-10-24) att det är dags att på europeisk nivå återuppliva kapitalismens mest grundläggande villkor för banker oavsett om de är stora eller små: ”ingen bank ska vara för stor för att avvecklas och förluster ska liksom vinster tillfalla ägarna. Medlemsstaterna ska inte använda skattebetalarnas pengar för att rädda enskilda banker, bara när det så krävs för att stabilisera banksystemet som sådant.”

Resonemanget går tvärtemot hur det gick till under den förra svenska bankkrisen (1987- 1993) när räntan höjdes till 500 procent bankerna lade beslag på bankkundernas företag och nedvärderade hela Sveriges fastighetsbestånd, bara för att bankerna och staten lättare kunna tillskansa sig kundernas egendom. Då var det företagarna och allmänheten som fick betala bankernas krisnota.

Min uppfattning är att detta inte får ske ännu en gång. Jag har upplevt alldeles för många svenska företagsnedläggelser – som skett alldeles i onödan – bara för att bankerna och staten skulle berika sig på kundernas tillgångar.

Hittills har ingen straffats för vad som skett. Om bankerna överskrider sina kreditramar som skedde i både fallet Erik Penser (under förra krisen) och Mats O Sundqvist (under denna kris) är detta inte något som skall drabba bankkunden, utan han eller hon fått någon som helst  rätt och tid att försvara sina intressen. Det kan lättast ske om banken först begär in en kontrollbalansräkning, och tillåter kunderna att själva lösa sina problem, innan man säger upp krediter och beslagtar tillgångar.

Ännu befinner sig Sverige inte i en depression. Det är fortfarande inte lika illa som under trettiotalskrisen i Europa och USA. Men, Grekland håller på att kapsejsa. Spanien har i dag 23 procents arbetslöshet och ungdomsarbetslösheten i Spanien närmar sig 50 procent. De spanska bankerna behöver fortfarande massiva kapitaltillskott för att klara krisen.

Jag delar Gunnar Hökmarks uppfattning att EU för det första måste få ett gemensamt och sammanhållande regelverk på plats, som innefattar alla banker inom EU. Min uppfattning är också att detta regelverk också måste innefatta hur vi skall skydda företagen när det är bankkris. Förra bankkrisen visade ju på ett tydligt sätt – att för företagen finns det inget skydd i alls i Sverige – när bankerna är på obestånd och staten tillsammans med bankerna bildar ”skräpkreditbolag” för att under hot om personlig konkurs lättare kunna lägga beslag på företagens egendomar. Någon ny lagstiftning för att skydda företagen mot bankerna har inte skett.

Hökmarks förslag att insättargarantisystemets ekonomiska resurser inte får användas för att hantera en bank i kris, tycker jag också är lovvärt. Och att ingen medlemsstat skall tvingas låna pengar ur sitt eget system, till någon annan medlemsstat.

Uppenbarligen börjar Sverige – efter alla grova misstag som man begick under den förra svenska bankkrisen – äntligen lära sig hur man skall gå till väga för att stävja en ekonomisk kris, men fortfarande återstår mycket att göra.

Fortfarande har de flesta företagare som helt orättfärdigt drabbades under den förra krisen, inte fått någon som helst upprättelse eller avskrivning av skulderna, när bankerna lade beslag på alla tillgångar och lät bankkunderna behålla skulderna.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund