Svenska politiker gillar att framhålla Sverige som ett paradexempel på framgångsrik krishantering under den förra svenska bankkrisen 1987 – 1993. Men i dagens Europa, har krisländerna större nytta av att studera fiaskot kring hanteringen av den förra bankkrisen, skriver Gunnar Örn i sin krönika i Dagens Industri (DI 2012-11-20)

I slutet av bankkrisen hösten 1992, blev den svenska bankrisen dramatisk. I september höjde Riksbankschefen Bengt Dennis styrräntan till 500 procent för att i ett desperat försök försvara den fasta växelkursen och i ett fåfängt försök att stoppa den våldsamma  spekulationen mot den svenska kronan. Det var först den 19 november 1992 som man lät kronan flyta.

Det var efter månaders desperat kamp för att rädda den fasta växelkursen som kronan föll. Alla som spekulerade mot kronan kunde passa på att tjäna en förmögenhet. Bland annat finansmannen Georges Soros – som tjänade oerhörda pengar genom att både spekulera mot den svenska kronan och det engelska pundet – under denna period.

Bara några månader tidigare hade författaren Stefan de Vylder skrivit artikeln: ”Framåt mot stupet” där han skrev att Sverige måste överge den fasta växelkursen. Men fortfarande var det ingen politiker som var villig att lyssna på dessa allvarliga varningssignaler. Alla makthavare var överens – om att de måste försvara den fasta växelkursen till varje pris – och att det skulle ske på allmänhetens och företagens bekostnad.

Företagen och hushållen slet som djur för att kunna klara av den ökade skuldbördan som den svenska bankkrisen orsakade. Bankerna utnyttjade finansinspektionens beslut FFFS 1991:10 om ändrade regler för värdering av panter, för att säga upp krediter för välskötta företag. Dessutom bildades ”Bad banks” som Securum, Sveatornet, Retriva med flera som gav bankerna ytterligare möjligheter att säga upp företagskrediter i bolag som man ville bli av med.

Resultatet blev tusentals stämningar mot bankerna, där företagen aldrig fick någon ”rättvis rättegång” – eftersom den dåvarande Bankinspektionen gjorde det lätt för krisbankerna genom att ändra hela regelsystemet för uppsägning av krediter – där det åligger bankerna att bevisa att säkerheterna har försämrats. Resultatet blev således en fullständig konfiskation av fast egendom där de skötsamma företagen fick klä skott för de svenska bankernas vårdslösa kreditgivning.

De två hemmagjorda kriser som Sverige led av under den förra bankkrisen hade olika orsaker, skriver Gunnar Örn i sin krönika. Kostnadskrisen berodde på att svenska löner i flera år stigit snabbare än i de viktigaste konkurrensländerna. Trots att produktiviteten i Sverige utvecklats sämre. Följden blev att exportindustrins konkurrenskraft urholkades. Sverige led av kroniska underskott av bytesbalansen, alltså i sina löpande affärer med omvärlden.

Den svenska skuldkrisen berodde på bankernas vårdslösa kreditgivning till företag och hushåll. I huvudsak till den svenska fastighetssektorn där generösa krediter gavs till fastighetsbolag med negativ direktavkastning. Efter kreditavvecklingen 1985 ökade bankernas utlåning med över 30 procent per år, vilket gjorde att början till krisen var ett faktum redan 1987, när bankernas alltför generösa kreditgivning börjat ge effekt .

I dag mäter Riksbanken kronans värde mot en ”korg” med de viktigaste konkurrentländernas valutor. Kronan har flutit upp 2012 och är nu tillbaka på ungefär samma nivå som 1992. Och 500 procents ränta är ett minne blott. Riksbankschefen Stefan Ingves sänkte räntan till 1,25 procent i september 2012. Ytterligare sänkning av räntan väntas, om man inte lyckas komma till rätta med den europeiska skuldkrisen

Krisländer som de överskuldsatta PIIGS-länderna har i dag samma problem som Sverige hade i slutet av den förra svenska bankkrisen. Deras löner har stigit för snabbt i förhållande till omvärlden efter inträdet i den europeiska unionen.

För dessa länder är det stora problemet att det inte längre finns några egna valutor att devalvera värdet på. Inre devalvering – i klartext sänkta löner – är därför den enda utvägen. Så länge Europas ledare inte är beredda att efterskänka några av sina egna lån sitter krisländerna kvar i samma rävsax, som Sverige gjorde under den förra krisen, där man lät allmänheten och företagen betala dyrt för bankernas vårdslösa kreditgivning.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund