De ekonomiska effekterna av den senaste europeiska bankkrisen ser vi redan i dag i form av en stor och växande arbetslöshet inom nästan hela Europa. Krisländer med massarbetslöshet anklagas för att ”leva över sina tillgångar” när det är uppenbart att de lever långt under sina tillgångar, skriver författaren Stefan de Vylder i sin bok: Eurokrisen, Ordfront förlag 2012.

Stefan de Vylder är nationalekonom och författare till en stor mängd böcker och artiklar som även uppmärksammats internationellt. Han har tidigare varit verksam som docent vid Handelshögskolan i Stockholm, men är numera fristående forskare och konsult i bland annat kring frågor som handel och globalisering.

Vad de Vylder hävdar är Europas länder att inte låta aktieägare och fordringsägare ta sina förluster i de bankrutta bankerna. Därmed har EMU:s krishantering – dels kommit att gynna banker och andra finansbolag – dels låta krisländerna sjunka allt djupare ned i det finansiella träsket.

Assar Lindbeck, som är verksam som professor vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet och medlem av Kungliga Vetenskapsakademin, är i likhet med Stefan de Vylder, mycket kritisk till den nuvarande hanteringen av eurokrisen.

Lindbeck tillhör dem som röstade ja i folkomröstningen kring Sveriges anslutning till euron är besviken på resultatet. I en artikel i Dagens Nyheter (DN Debatt 2012- 07-17) skriver han: ”Sverige bör vänta med euron”. När jag röstade jag till EMU 2003 kunde jag inte föreställa mig att Maastrichtfördragets förbud mot att lösa ut länder med svaga statsfinanser skulle överges. Om förbudet inte återinförs återstår bara centralisering av finanspolitiken – eller en kaotisk upplösning av valuta unionen. Den valutaunion vi röstade om 2003 finns inte längre, hävdar han.

I en uppmärksammad studie över historiska erfarenheter av finsanskriser – gör forskarna om ekonomiska kriser – Carmen Reinhart och Kenneth Roghoff ett försök att sammanfatta de mer långsiktiga effekterna att ett stort antal bankkriser.

Slutsatserna är dystra. I ett urval av fjorton länder som inkluderar både OECD-länder och några medelinkomstländer som alla genomgått vad författarna menar är ”en allvarlig bankkris” (severe banking crises) var det genomsnittliga fallet i per capita-inkomst 9,3 procent från året före krisen till botten, och först efter 4,4 år hade per capita-inkomsten uppnått samma nivå som före krisen, vilket stämmer ganska bra överens med den förra hemmagjorda svenska bankkrisen.

Den svenska bankkrisen 1987 – 1993 är en god illustration till hur arbetslösheten biter sig fast även efter flera år av hygglig ekonomisk tillväxt. Om man nu tror – vilket Stefan de Vylder gör – att dagens kris blir både allvarligare och mer långvarig än de som ovan refererande skattningarna baseras på, blir slutsatsen än dystrare.

För ett urval länder som drabbades av 1930-talsdepressionen tog det, enligt Reinhart och Rogoff, i genomsnitt tio år innan per capita-inkomsten var uppe på 1929 års nivå. Och för dem som tror att aktier alltid är en bra placering på sikt kan nämnas att USA:s börsindex först in på 1950-talet överträffade 1929 års nivå. I Japan är både aktiekurser och fastighetspriser betydligt lägre idag, än i slutet av 1980-talet.

Till arvet av en finanskris hör växande budgetunderskott och en ökning av statsskulden som kastar en slagskugga över framtiden. Som ett resultat av sjunkande skatteinkomster och i regel, en kraftig ökning av det privata sparandet, samt diverse extraordinära kostnadsökningar – kostnader för bankräddningar där sådana varit aktuella, ökade utgifter för arbetslöshetsersättning och socialbidrag, med mera – tenderar skuldbördan att växa kraftigt.

I Reinharts och Rogoff undersökning kom författarna fram till att statsskulden i länder som genomgått finanskriser hade ökat med 86 procent, vilket stämmer ganska bra med kostnaden för den förra svenska bankkrisen, som jag själv angett i flera av mina böcker, och inte i de glädjekalkyler, som politikerna själva presenterat kring den förra svenska bankkrisen.

All erfarenhet tyder på att ekonomiska kriser som leder till ett fall i BNP och sysselsättning minskar människornas välbefinnande, hur detta än mäts. Nu ser vi hur en hel generation unga håller på att förlora framtidstron. Pessimismen är utbredd. Många vill emigrera. I till exempel Portugal uppger 40 procent av de unga vuxna att de vill flytta utomlands. I Spanien har redan 300.000 människor, de flesta unga, och ofta vältutbildade, emigrerat under 2011 och första halvåret 2012.

I krisens spår följer växande sociala problem. Brottsligheten har ökat lavinartat. Depressioner och självmord har blivit vanligare. I både Grekland och Italien har en rad uppmärksammade självmord ägt rum, där offren hänvisat till krisen, menar Stefan de Vylder.

Om vi adderar alla underskott och tickande bomber blir siffrorna hisnande. I det europeiska finanssystemet fanns våren 2012 uppskattningsvis 4.000 miljarder euro i statspapper från de fem krisländerna Grekland, Italien, Irland, Portugal och Spanien. Vad detta innebär är att Europas skattebetalare har gått i borgen för ofattbart stora summor, vars storlek ytterst få av de ansvariga politikerna, och nästan inga medborgare ännu har en aning om.