Det är att ägarna skall tvingas höja kärnkapitalet i bankerna – det som skall fungera som krockkuddar – när nästa bankkris inträffar. Vad som har hänt i stället är att när marknaderna tjurar och utlåningen bankerna emellan kärvar har centralbanken – tillfälligt och via omvägar på andrahandsmarknaderna – stödköpt skuldländernas statsobligationer. Eller också har länderna ökat sin egen statsskuld för att hjälpa banker i kris.

Det skriver författaren Björn Elmbrandt i sin bok: Det skulle bli så bra (Bokförlaget Atlas 2012) som bland annat handlar om euron och hotet mot demokratin. Björn Elmbrant, född 1942, är tidigare medarbetare på radio och TV. I dag skriver han politiska kommentarer på Dagens Arena. Han fick stora journalistpriset år 2000 för sin vassa penna.

I sin bok beskriver han hur välfärden i Spanien rustas ner i snabb takt för att tills vidare kunna mätta de bankrutta och hungriga bankerna. När Lehman Brothers går i konkurs i USA i september 2008, stryps över en natt krediterna till den spanska byggsektorn. Vad som skedde i Sverige under den förra svenska bankkrisen 1987 – 1993, var att räntan steg till 500 procent för att Sverige skulle kunna försvara den fasta växelkursen, som nästan fick hela den svenska fastighetsmarknaden att kollapsa, som jag tidigare beskrivit i flera av mina egna böcker.

I dag är varannan ung i Spanien arbetslös. En hel generation är plågad över att aldrig komma ut i arbetslivet på riktigt. De som kan borde emigrera, menar José Ramón Pin Arboledas, professor på universitetet i Navarra. För de spanjorer som lurats att sätta in sina sista besparingar i konkursfärdiga Bankia eller de 40.000 spanska medelklassfamiljer som jagas av bankerna med hot om vräkning, måste det kännas som ett slag i ansiktet att banker skall få miljarder i EU-lån, medan skötsamma låntagare tvingas i konkurs.

I Grekland, beskriver Elmbrand, hur det under den ekonomiska krisen skett en explosiv ökning av antalet självmord och självmordsförsök. I Irland är det lika illa ställt. Där vräks – precis som i Sverige under den förra bankkrisen – skulderna över på skattebetalarna och företagen. De irländska bankerna jagar nu företag och enskilda och kräver att de snabbt skall amortera på sina gamla företags – och bostadslån, under hot av vräkning och utmätning.

I Italien är det lika illa. Nu är det bara Zimbabwe och Haiti som här lägre tillväxt än Italien. Så i dag finns det knappast jobb ens för dem som har tålamod. Det är därför 30 procent av alla italienare under 34 år bor kvar hemma hos sina föräldrar. De unga är bortklemade, vill inte äta något annat än mammas pasta raljerar italienska politiker. Men om jobben inte finns? Italien skulle behöva ett budgetöverskott motsvarande fem procent av BNP för att ha en chans att på egen hand klara av sina skulder.

Italien har tvåtusen miljarder euro i skulder på gamla statsobligationer, Spanien åttahundra miljarder som snart måste betalas tillbaka. Hundra miljarder har bokats i stöd till de spanska bankerna, men det kan bli mera. Cyperns banker måste räddas. Grekland behöver nya nödlån.

I dag, när rapporter nästan dagligen kommer om hur storbanker, i både Sverige och utomlands fifflar med räntan, men ändå gång på gång räddas av skattebetalarnas pengar, borde fler inse att vårt förhållande till finansmarknaderna är en av vår tids största frågor, som formligen ropar på politiska svar. Men fortfarande har ingen lagändring skett i Sverige för att skydda allmänheten och företagen mot bankernas vårdslösa utlåning och dåliga likviditet. Och sättet som man tillåter sig säga upp krediter och beslagta kundernas tillgångar, när det är bankerna själva som är på obestånd.

Precis som i Sverige, har de irländska företagen och skattebetalarna, utan att vara tillfrågade, fått betala för bankernas försumligheter. Sverige hade ju en liknande kris 1987 – 1993, som Irland har nu. De svenska bankerna vräkte då miljarder över försäkrings – och fastighetsbolag som de använde att spekulera på en glödhet marknad för kommersiella fastigheter i Stockholm, London och Bryssel.

När den dåvarande borgerliga regeringen till slut ingriper, är det med piska mot de skötsamma företagen – som får sina krediter indragna och tillgångar beslagtagna – men med morot mot de svenska bankerna som räddas av staten på allmänhetens och företagens bekostnad. Hittills har de fartblinda och risktagande bankerna sluppit undan väldigt billigt, både i Sverige och i övriga Europa.

EU-topparnas ängslan för att stöta sig med storbankerna är ju en signal att man kommer att undsätta dem, om de får nya problem. Det är detta som ekonomerna kallar för moral hazard, att banker som vet att de blir räddade tar nya stora risker. Men det är ännu mer horribelt, skriver Elmbrant, att de finansmarknader, som tidigare fått 1.600 miljarder euro av Europas regeringar i lån, kapitalförstärkningar och garantier för att klara krisen och därmed haft ett stort ansvar för staternas skuldsättning, nu skall tillåtas diktera villkoren för politikerna hur den nuvarande skuldkrisen i Europa skall lösas.

Nödlån till enskilda länder är egentligen förbjudet i paragraf 125 i Lissabonföredraget, men utgår ändå. Det är inte heller tillåtet för ECB att direkt stödköpa enskilda länders statsobligationer, men man har köpt enorma mängder på andrahandsmarknaden, ett kryphål i regelverket. I september 2011 ger den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe i efterhand klartecken till de lån som betalats ut. Men de höga juristerna tvekar om det är lagligt att göra dessa lån permanenta.

Taktpinnen i debatten förs i dag av obligationsmarknaderna, genom att höja räntan för att låna till somliga länder, och av ratinginstituten , som Moody´s och Standard & Poor´s, genom att sänka betygen för vissa nationers kreditvärdighet. Den förutvarande tyske presidenten Christian Wulf har i ett tal beskrivit det som om politikerna i Europa villigt låter sig föras runt i cirkusmanegen av banker och ratinginstitut.

Den fråga som man ställer sig är varför socialdemokrater och vänsterpartier i Europa inte haft egna ekonomiska idéer när bankkriser bryter ut. Svaret är att de alltför länge värnat stelbenta offentliga system. När partierna till slut vänder, för att ta loven av de borgerligas kritik och försöka rädda vad som räddas kan av välfärden, vet man inte längre hur det skall gå till.

När det senaste bankkrisen bröt ut var det en stor fråga om man kunde göra något åt de banker som är för stora för att falla (too big to fail) Går det att klyva dem i banker som tillhandahåller tjänster för vanligt folk, som skiljs från den mer spekulativa verksamheten? Då skulle bankkriser vara lättare att hantera, och skulle inte behöva drabba vanliga kunder. I Storbritannien finns ett konkret förslag om detta.

Vad har hänt? Är krisen över? undrar de fåkunniga. Men den nuvarande krisen är inte över. Finansmarknaderna har bara tillfälligt sövts ner av tusen miljarder euro i billiga lån från ECB och en för bankerna förmånlig grekiskt skuldnedskrivning.

Det som sker i Europa i dag är inte i första hand om att rädda euron utan om att rädda banker. Vad vi ser under eurokrisen, skriver Elmbrant, är otaliga exempel på bristande ledarskap. Man ljuger om förhållande i det egna landet och andra länder, döljer bankernas avgörande roll för krisen och vågar inte säga sanningen om det ekonomiska tillståndet, av rädsla för marknadens dom.

Det gäller både den nationella nivån, att man vill skydda ”sina” storbanker trots de vansinnesaffärer som vi i Sverige borde sett tillräckliga exempel på under den förra svenska bankkrisen. Avslöjandena i sommaren 2012 om hur de europeiska storbankerna fifflat med interbankräntan Libor, och antagligen i åratal skinnat kunderna på stora belopp, visar att finansmarknaderna missbrukar sin maktställning. Adam Smith insåg redan 1776 i boken: The Wealth of Nations att när några personer i samma bransch möts slutar de ofta i ”en konspiration mot det allmänna”

När EU slussar miljarder i stödlån till regeringar som ska rädda banker som gjort dumma affärer är det ingen som talar om moral hazard, att bankerna därmed uppmuntras att ta nya risker. Här finns ett av de uppenbara hoten mot demokratin, att bankerna gynnas på allmänhetens och företagens bekostnad, att människor som inte gjort några fel trycks ner i fattigdom och förtvivlan av osynliga ekonomiska krafter. De enskildas känsla av maktlöshet kan bädda för extrema politiska rörelser.

”Allas krig mot alla”, där livet blir ensamt, fattigt och skrämmande” så beskrivs 1600-talets filosof Thomas Hobbes människans ursprungliga tillstånd, men det passar också in på Europa i dag. Alla ser hur marginalerna i Europa krymper. Alla har ett eget krig att utkämpa mot bankerna, för att inte själva drabbas av bankernas maktmissbruk. Det är bara en fråga när politikerna skall upptäcka vad som redan skett och nu håller på att ske.

Att bankernas kapitaltäckningsgrad måste förbättras för att de skall kunna infria sina förpliktelser är ett måste, som jag skrev om redan i min bok Pyramdspel (Bankrättsföreningen 2008) Men så har fortfarande inte skett. I Sverige meddelade Riksbanken så sent som den 12 december 2012 att man vill utöka sin valutareserv med motsvarande hundra miljarder kronor, från ungefär 300 till 400 miljarder. Pengarna begär Riksbanken från Riksgälden, som får i uppdrag att låna beloppet på marknaden, om svenska banker åter får problem att låna på den internationella marknaden.

Därmed ökar den svenska statsskulden med 10 procent. Det är dessutom andra gången det sker på kort tid, skriver Peter Wolodarski i sin söndagskrönika i Dagens Nyheter (DN 2012-12-16) Syftet är enligt majoriteten i direktionen (två ledamöter har reserverat sig) att rusta sig för nästa krissituation. Problemet för Riksbanken är att man inte övertygande visat varför man behöver ytterligare 100 miljarder (totalt 200 miljarder på tre år) till eventuella krisinsatser till de svenska bankerna. Det aktuella beslutsunderlaget är både tunt och motsägelsefullt, skriver Wolodarski.

Enligt mitt förmenande visar den aviserade ökningen av statsskulden att Sverige fortfarande inte lärt sig något av den förra svenska bankkrisen. Man gör fortfarande allt för att rädda de svenska bankerna – på allmänhetens och företagens bekostnad – men bryr sig inte om att skydda bankkunderna som även denna gång riskerar att få bära hela bördan när de svenska bankerna riskerar att kapsejsa, ännu en gång.