Det är tyvärr på det sättet, att det inte bara är i brottsmål – som inte längre handläggs på ett tillfredsställande sätt – i våra svenska domstolar. Bristerna i det svenska rättssamhället blir bara större och mer uppenbara, för de granskande författare som i likhet med mig själv och andra, som i flera av våra böcker skriver om hur många felaktiga domar som de svenska domstolarna gör sig skyldiga till, i både brottsmål och tvistemål.

När det gäller brottsmål är nog, fallet Thomas Quick, som till slut lyckades får upprättelse genom författaren och journalisten Hannes Råstams postumt utgivna bok: Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare (Ordfronts förlag 2012) en sann thriller om ett märkligt människoöde och ett tragiskt rättsfall. Steg för steg blottlägger Hannes Råstam hur Thomas Quick förvandlades till en seriemördare och hur domstolarna kunde döma honom för åtta mord (!) som han inte kunnat begå. Samtidigt går de verkliga mördarna fria. Fallet Thomas Quick är en rasande uppgörelse med det svenska rättsväsendet.

De statliga ämbetsmän som har till uppgift att granska hur våra svenska domstolarna agerar, verkar också ha tröttnat på sin roll. Det visar även fallet Thomas Quick, där den förre justitiekanslern Göran Lambertz, fick till uppgift att gå igenom advokat Pelle Svenssons hela rättsutredning om Quick, förundersökningsprotokoll, domar och videoband, sammanlagt tiotusen sidor. Enligt journalisten Marcus Melinder kunde han klara av detta arbete på sex dagar. Lambertz till och med berömde åklagaren Christer van de Kwast ”för ett skickligt utfört arbete”, och ansåg att de låg bortom allt tvivel, att Thomas Quick kunnat begå alla morden – som han inte kunnat begå – vilket resningen i sex av fallen sedan visat.

Ett annat exempel är Per Lindebergs granskning av da Costafallet i boken: Döden är en man. Styckmordet myterna och efterspelet (Bokförlaget Fischer & Co 1999) som blev en av de mest uppmärksammade svenska böckerna, hur dåligt det svenska rättsväsendet fungerar i praktiken. Två läkare blev först fällda för ett mord de inte kunnat begå. De blev grovt förtalade i pressen – och trots att de till slut blev friade – har de fortfarande inte fått tillbaka sina läkarlegitimationer eller något skadestånd, den oerhörda skada som de felaktiga domarna orsakade.

Claes Sandgren, professor och ledamot av internationella juristkommissionen i Genève menar i en artikel i Svenska Dagbladet (Brännpunkt 9 januari 2013) att det är en försumbar andel av alla ansökningar som beviljas efter felaktiga domar och om så bara en halv procent av dem som dömdes till fängelse år 2011 var oskyldiga, så skulle 60-70 personer ha satts i fängelse år 2011 utan grund.

Problemen på rättssäkerhet menar han finns också på annat håll, nämligen i problemen för de dömda att göra väl underbyggda ansökningar om resning. Det är en övermäktig uppgift för det stora flertalet att lirka sin sak genom det nålsöga som kriterierna för resning skapar. Särskilt svårigheterna att göra en utredning från en fängelsecell är i många fall oöverstigliga, till exempel att söka efter och förhöra vittnen. De allra flesta får finna sig.

Claes Sandgren hävdar att Sverige bör lära av andra länder som velat skapa en rättssäker ordning genom att inrätta ett oberoende förvaltningsorgan till vilken den kan vända sig som anser sig vara felaktigt dömd. England och Skottland har kommissioner som kan rekommendera domstol att bevilja resning. Norge har tagit ett steg till. Dess kommission som har befogenhet att besluta om resning, har betydande utredningsresurser och maktbefogenheter, varför de dömda garanteras en grundlig och rättssäker prövning av sina ansökningar om resning.

Detta betyder att de som sökt resning hos den norska kommissionen har haft ungefär tio gånger större chans att få resning än den som söker hos svenska Högsta domstolen (HD). De beslut att bevilja resning som fattas av hovrätterna i Sverige är så få att det inte ändrar den bilden, menar Sandgren.

Genom att dessutom ta bort tjänstemannaansvaret i Sverige, som skedde 1976 – gör att passiva domare och granskare som inte ens bryr sig om att sätta sig in i ärenden – som i fallet med den förre justitiekanslern Göran Lambertz, manipulativa poliser och partiska åklagare numera har fritt spelrum i våra svenska domstolar. Det märks tydligt i alla de mål som jag själv skrivit om i flera av mina böcker avseende både brotts - och tvistemål.

För att reparera skadorna har svenska domstolar valt att göra tvärtom. I stället för att göra en ordentlig utredning i hovrätten när tingsrätten gör fel, har det politiska domstolsverket valt att göra tvärtom, genom att införa prövningstillstånd i både andra och tredje instans i våra svenska hovrätter och förvaltningsdomstolar.

Därför är det hög tid att riksdag och regering tar åt sig av kritiken och återinför tjänstemannaansvaret, ser till att domstolarna börjar sköta sitt fögderi. Belastningen på våra domstolar för att så inte sker gör ju att varje rättegång tar alldeles för lång tid, eftersom de som har rätt i sak också vill få rätt när det visar sig att domstolarna inte längre klarar av sina uppgifter.