EU:s försök att rädda Europas konkursmässiga banker – liknar en brandförsäkring som tecknas när huset redan har brunnit ner – anser nationalekonomen Mats Persson i Svenska Dagbladet (SvD Brännpunkt 2013-01-13.)

Mats Persson skriver, att om de gamla ägarna har misskött sin bank och drivit den mot konkurs, så vill svenska staten att ägarna skall förlora sina aktier i banken, och staten skall träda in som tillfällig ägare. Det var vad som skedde med Gota Bank, under den förra svenska bankkrisen, men övriga banker fick på olika sätt massiva stöd från staten, och kunde ändå ganska snart få fortsätta sin verksamhet, som om ingenting hade hänt.

Det får de svenska bankerna också under denna globala bankkris – som ännu ingen vet hur den kommer att sluta. Vi har ju redan sett, hur den svenska staten har gått in som ”räddaren i nöden” ännu en gång, när svenska banker inte längre kan låna pengar av sina internationella kollegor, för att garantera den fortsatta hållfastheten i det svenska banksystemet.

Dessutom tillåts ju bankerna att hämningslöst, utnyttja den ökade räntemarginalen mot företagen, när riksbanken sänker räntan. I stället för att stimulera näringslivet stimulerar staten bara bankerna, som får bättre likviditet och kan fortsätta dela ut mer pengar till aktieägarna på bankkundernas och företagens bekostnad.

I övriga Europa och USA som också upplever en bankkris sker samma sak. Både Ben Bernanke på Federal Reserve och ECB verkar tävla om vem som kan trycka upp nya pengar för att rädda konkursmässiga banker.

I stället för att fokusera på en bankunion – för att hjälpa krisande banker inom EU – som har varit vårdslösa med sin utlåning, borde EU:s nya bankunion koncentrera sig på hur man skall försvara bankkunderna och företagen, när det är bankerna som är på obestånd. Det skedde vare sig under den förra svenska bankkrisen 1987 – 1993 eller under den efterföljande svenska bankkrisen i Baltikum, som ännu en gång höll på att fälla både S-E-B och Swedbank.

Vad vill då de två ideella föreningar där jag själv är ordförande ? Vårt primära intresse är att skydda försvarslösa bankkunder mot bankerna plundring av företag, när det är bankerna som är på obestånd. Därför har jag hittills skrivit 8 böcker som handlar om vad som hände under den förra krisen och denna kris.

Den senaste boken: Härdsmälta har också distribuerats gratis till både regering och riksdag utan att det tillkommit någon ny lagstiftning som bättre skall kunna skydda företagare och privatkunder när det är bankkris i Sverige. Men vare sig bankerna eller regering och riksdag verkar vilja göra något lagstiftningsvägen för att skydda bankkunderna, för att inte den plundringsvåg som skedde under den förra svenska bankkrisen skall upprepas, när bankerna tilläts säga upp krediterna för friska företag och nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd.

Den bankunion som skulle införas före årsskiftet blev dock aldrig av, på de villkor som det från början var tänkt, eftersom bland annat England och Sverige backade ur.

Den föreslagna Unionen som skulle bestå av bara 3 delar: en bankunion, en krismyndighet och en insättarförsäkring, räcker inte. Det måste också till en fjärde del som handlar om hur man skall skydda företagen när bankernas bankgarantier inte längre gäller, när skriftliga byggnadskreditiv och lånelöften tas tillbaka, och när checkkrediter som alltid skötts sägs upp innan de förfallit.

Det var ju förpliktelserna mot bankkunderna som inte fungerade under den förra svenska bankkrisen när 60.000 skötsamma företagare fick sina krediter uppsagda och tillgångar beslagtagna, utan att den svenska staten hittills gjort någonting alls för att hjälpa att de företagare som orättfärdigt drabbades.

Synsättet på kontinenten som Mats Persson skriver om, att de gamla ägarna till varje pris måste räddas och att företagen och skattebetalarna bara skall bidra med sina tillgångar, för att rädda bankerna från deras egna misstag delar jag inte alls. Jag har svårt att förstå hur man kan ha en sådan åsikt. Idén med att socialisera bankernas förluster och privatisera deras vinster kan ju knappast rimma med en hållbar fortsatt välfärdsutveckling, för vare sig Sverige, EU eller USA.