Det är inte längre lånekunderna, spararnas och företagarna som är bankernas verkliga guldgruva. I Sverige är det riksbanken, riksgälden och staten som alltför villigt och så snart bankerna ropar på hjälp, garanterar krisbankernas överlevnad, när de inte längre klarar av sina förpliktelser. I övriga Europa och USA verkar förhållandet vara det samma.

De totalt 100 miljarder som snart skall lånas upp i svenska folkets namn, där allmänheten inte har tillfrågats om de vill godkänna att vi skall fylla på Riksbankens valutareserv, bara för att i vanlig ordning måste se till att svenska banker faller på en skattebalanserad bädd av fluffiga dunkuddar om de skulle råka tappa balansen. Det innebär att den svenska statens lånebehov år 2013 – stiger från 56 miljarder till 156 miljarder kronor – skriver Andreas Cervenka som är krönikör på Svenska Dagbladet ( SvD Näringsliv 2013-01 -27)

För att få en uppfattning hur bankerna agerar räcker det med att läsa bankernas rapporter. Swedbank som i likhet med de andra bankerna fått stor draghjälp av både riksbanken, som sänker räntan rejält, och svenska staten som tidigare garanterat bankens fortbestånd när den befann sig på obestånd, efter ha spekulerat bort större delen av sitt aktiekapital i Baltikum, visar banken nu sin tacksamhet. Inte mot allmänheten och företagen, utan mot aktieägarna.

Swedbank vräker ut pengar: 6 miljarder i utdelning 2012 och nu nästan 11 miljarder i år. Frågan är förstås om kunderna är lika nöjda med räntor, avgifter och servicenivå frågar sig Jan Almgren som analyserar bankernas rapporter i Svenska Dagbladet.

Det folkrörelseägda Folksam kammar hem drygt 1 miljard av de totalt 10,8 miljarder som Swedbanks ägare får för verksamhetsåret 2012 genom att Swedbank nära fördubblar utdelningen från 5:30 till 9:90 kronor per aktie. I stället för att spara skruvar Swedbanks styrelse upp utdelningspolicyn från att hälften av bankens vinst skall delas ut till alla giriga aktieägare, medan allmänheten och företagen ännu en gång kommer att få betala för bankens förluster när nästa kris kommer.

Finansminister Anders Borg, som så sent som i november varnade bankerna för att ge pengar till ägarna, ser nu inga problem med Swedbanks och Nordeas kraftigt höjda utdelningar. Att Nordeas kreditförluster fortsätter att eskalera, är inget som verkar bekymra bankens VD Chistian Clausen, som ser lika ljust på framtiden som banken gjorde innan alla kreditförluster kom i dagen under den förra svenska bankkrisen 1987 - 1993. Nordea verkar vara inne på samma resonemang som Swedbank. Det får bära tills det brister. Och när det brustit får staten och riksbanken och riksgälden rycka ut med nya bidrag till bankerna.

Det senaste decenniets baksmällor tycks inte bekymra de svenska storbankerna. Sådana baksmällor går snabbt över, när man får hjälp från högre makter (läs: staten) för att rätta till balansräkningarna. Under den förra svenska bankkrisen var Nordea (f d Nordbanken) värstingen med sina enorma förluster inom fastighetssektorn. I dag har man dragit till sjöss.

Det är stora problemet är de stora krediterna till sjöfarten för Nordea. Kreditförlusterna i Nordea låg på höga nivåer under fjolårets fjärde kvartal på 2,1 miljarder kronor, att jämföras med 2,2 miljarder under fjolårets tredje kvartal.

Hur går det då för Sverige ? Eftersom de flesta svenska storföretagen sålts till utlandet – under den förra och denna kris, måste man fråga sig – vad som återstår av den svenska välfärden. Det svenska försvaret är i princip skrotat och överbefälhavaren riskerar åtal för att han berättat sanningen att Sverige bara har ekonomiska resurser att försvara landet i en vecka.

Stockholmsbörsen är på väg att försvinna. I Sverige vingklipptes ägandet redan i slutet av 1930-talet anser Torun Nilsson, ledarskribent på Dagens Industri. Det skedde genom höga skatter som minskade det privata sparandet De svenska storföretagens tidigare stora framgångar förklarar hon med att det skedde genom vinster och skattekrediter. Börshandeln fick spela en biroll.

Sverige blev redan under den förra bankkrisen, sannolikt mer än något annat land, dominerat av institutionellt ägande och framför allt stora fonder, menar Torun Nilsson. Det är ju den höga marginalskatten som gör riskkapitalisternas spektakulära framgång i Sverige så lockande och många små kunskapares intresse av att flytta till USA så stort. De storföretag som finns kvar i Sverige, som har någorlunda lönsamhet, riskerar snart att säljas vidare till utlandet så länge som vare sig bankerna eller svenska staten tillåter sig att inte respektera äganderätten.