I flera artiklar och ledare, och i några av mina böcker har jag berättat om hur det gick till när Kulturfamiljen Nilsson i Tvååker i Halland tog ett lån i PK-banken (nuvarande Nordea) för att kunna genomföra ett köp av ett större parti antika mattor, avsedda att ställas ut i ett permanent textilmuseum i makarna Nilssons fastighet, i Skottorps slott i södra Halland.

För att visa att jag inte är ensam om att öppet kritisera myndigheterna och det svenska rättsväsendet för felaktiga ageranden, har jag i detta fall, bett den välkände konsulten Ivar Gelmer – som har varit verksam som konsult i ett 40- tal länder – hjälpa mig att summera vad som inträffat. Han delar i alla stycken min uppfattning om vad som skett.

Ivar Gelmer menar att det svenska rättssystemets övergrepp mot makarna Anita och Verner Nilsson från Tvååker i Halland 1981- 2013 i sin helhet utgör en kafkaliknande rättsskandal av monumentala dimensioner. Det är en statsförbrytelse, om vilket även den kände och erfarne och välmeriterade skattjuristen Eric Sundmark efter två års ideellt stödarbete på heltid för familjen Nilsson, redan 1991 fällde omdömet; "det största justitiemordet i modern tid i Sverige."

Gelmer hävdar i sin sammanfattning, att makarna Nilsson under 30 års tid utsatts för en parodiprocess av rättsutövning, med många olika komponenter. För att nämna några: Grov stöld alternativt grovt häleri. Försök till grovt rån iscensatt och utfört av bankdirektörer. Olagliga utmätningar, olaga hantering av skattemedel, osant intygande, framställning av fiktiva förfalskade kungörelser mm.

Därtill kan läggas felaktig uppsägning av krediter, felaktig konkursdom med ett överskott på mer än en halv miljon och en obefintlig redovisning av panternas verkliga värde. Olaga utmätning av gods som ej fick utmätas. Utförsäljning av värdefulla internationella antikviteter på lokala auktioner, för bara 10 procent av det verkliga värdet.

Vad som hände var att PK-banken sade upp lånet på felaktiga grunder. Som säkerhet hade lämnats en pant av antika mattor med betydande övervärde. Därefter utsatte de makarna och deras handelsbolag för en riggad konkurs, på samma sätt som skedde under den förra svenska bankkrisen, när 60.000 företagare fick sina krediter uppsagda och tillgångar beslagtagna av de konkursmässiga bankerna. Panten redovisades aldrig på ett korrekt sätt. Konkursboet hade dessutom, trots påhittade skulder och nedvärderade tillgångar, ett faktiskt övervärde på totalt 529.355 kronor.

Banken behövde inte lämna in ordentliga grunder för sitt agerande, vilket strider mot lagen. Paret Nilsson hade en momsfordran 1,5 miljoner kronor som inte heller beaktades vid konkursförhandlingen. Bankdirektörerna Ulf Cederholm från PK-banken i Varberg och Rolf Neuman från PK Factoring i Göteborg kom under falska förespeglingar av mattor som säkerhet för framtida lån i Tvååker och bar ut parets mattor från utställningen till en skåpbil. Tilltaget anmäldes till polisen, men föranledde ingen åtgärd.

Flera år efter konkursens avslutning föranstaltade dåvarande rättschefen i regeringskansliet, sedermera ordförande i Högsta domstolen (HD) Johan Munck, en särskild förhandling om momsåterbäringen i Länsrätten. Makarna Nilsson tilldömdes 1.477.740 kronor. (Mål nr S 2276-82 och S 32-86. Denna dom resulterade i full panik hos skattemyndigheten i Halmstad.

Skattechefen Arne Palm och skattedirektören Göran Göransson betalade snabbt ut beloppet till den förre konkursförvaltaren Jan Ertsborn, innan domen vunnit laga kraft. Detta skedde trots att den riggade konkursen redan var avslutad. Trots intyg att makarna Nilsson inte hade några som helst betalningsanmärkningar och trots intyg från regeringsrådet Gustav Petrén som var ordförande i Medborgarrättsrörelsen Sverige (där jag själv sedan flera år tillbaka är vice ordförande) Dessutom framgick det av § 49, femte stycket i lagen om mervärdeskatt att fordran på överskjutande ingående skatt ej får utmätas.

Konkursadvokaten Jan Ertsborn låtsades som han inte förstod varför han hade fått tillbaka momspengarna, när han tidigare som konkursförvaltare avstått från att kräva tillbaka momsen. Men ändå så behöll han pengarna under 9 år, fram till 1995 innan han överförde en del av summan till Nordea efter avdrag på 155.000 kronor för "förvaltningsarvode" Den självklara åtgärden att betala tillbaka pengarna eller överföra summan till de rättmätiga ägarna, Anita och Werner Nilsson, föll honom aldrig in.

Det är lätt att visa att advokaten och riksdagsmannen för Folkpartiet Jan Ertsborn från Falkenberg i sin nyckelroll som konkursförvaltare väsentligen inte fullgjorde sina uppgifter, han var satt att utföra, utan bara var en lydig lakej åt en gruppering bestående av åtta direktörer i den då statliga PK-banken, som helt olagligt tillskansade sig en helt unik och mycket värdefull pant, bestående av enastående antika mattor. 7 år senare, 1988, tillskansade sig Ertsborn helt olagligt en momsåterbäring på 1,5 miljoner kronor som i en särskild process föranstaltad av Johan Munck.

Fallet Nilsson visar att en svensk bank fortfarande helt lagligt kan råna och ekonomiskt tillintetgöra en privata eller kommersiella investerare. Företrädare för Regeringsrätten (numera Högsta Förvaltningsdomstolen) har tidigare framhållit att detta fall i sin helhet utgör grund för skadestånd, att hanteras av Justitiekanslern (JK) Men skadeståndskrav som framförts till JK har avvisats med hänvisning till att det sägs existera en "praxis" som innebär att staten inte reglerar skadeståndskrav som överstiger belopp med 20 miljoner kronor.

Den fråga som jag som ordförande i Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund, måste ha rätt att ställa offentlig är: Hur länge till som detta spel för gallerierna skall få pågå – där Sverige ensidigt gynnar bankerna på bankkundernas bekostnad – innan riksdag och regering ändrar lagstiftningen för att skydda bankkunderna från bankernas många övergrepp ?