Dan Olofsson, barndomsvän till Maths O Sundqvist, skriver i en debattartikel i Dagens Industri (DI 2013-03-02) att nu måste staten hjälpa till att reda ut vad det var som hände, när Mats O Sundquist förlorade sitt livsverk.

Det är dags att gå igenom dokumentation och jämföra siffror. Någonstans finns sanningen, skriver han. Sanningen vet vi ju redan. Det är att Riksgälden, med Bo Lundgren i spetsen tillsammans med Carnegies ordförande Peter Norman beslagtog all Sundqvists egendom utan att redovisa hur mycket alla tillgångarna var värda.

Hur kan jag då veta detta ? Det var ju på samma sätt som skedde under den förra krisen som var Sveriges värsta bankkris någonsin, som jag redan skrivit om i flera av mina böcker, när Bo Lundgren gav klartecken till de svenska krisbankerna att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd och genom olika ”skräpkreditföretag” som statliga Securum med flera lägga beslag på många företags tillgångar, utan att företagen fick någon ordentligt redovisning.

Bankerna tog tillgångarna och företagen fick behålla alla skulderna.

Finansmannen och entreprenören Dan Olofsson är medveten om vad som händer när företagare tvingas processa mot bankerna. De förlorar tvisterna, i allra flesta fall. Det fick finansmannen Erik Penser erfara när han processade mot Nordbanken som senare tvingades byta namn till Nordea, sedan Björn Wahlström som var verksam i Nordbanken offentligt förtalat Penser i pressen, genom att påstå att han var ” helt pank och helt utblottad”.

Nu försöker Reinfeldts hänvisa till att detta är någonting som regeringen inte kan lägga sig i. Han föreslår att parterna gör upp i rätten. Detta trots att Fredrik Reinfeldt måste vara medveten om att de allra flesta som processade mot krisbankerna under förra krisen förlorade, trots att de hade rätt i sak. Så även Erik Penser som ägnade 7 år av sitt liv, med det enda resultatet att han tvingades betala tresiffriga miljonbelopp i advokatkostnader.

Det skiljer miljarder kronor i synen på de tillgångar Mats O Sundqvist hade, hävdar Olofsson. Det gjorde det också i Yggdrasils (Erik Pensers) mål mot Nordbanken, vilket framkommer tydligt i mål T 1066, vid Svea hovrätt. Målet prövades aldrig i Högsta domstolen. (HD)

Banken realiserade panten Nobelaktier som Yggdrasil och närstående bolag ägde majoriteten av till sig själv. Det skedde genom köp 1991-09-20 och 1991-12-13 till sig själv, utan förhandlingar, utan särskild värdering och utan offentlig auktion en dag efter att pantlösen begärts men vägrats. Panträtten bestod vid förvärven.

Panten togs utan att någon ränta eller amortering var förfallen till betalning eller något lån uppsagts där panten utgjorde säkerhet. Nordbanken (Nordea) avräknade lånebeloppet 1.630 Mkr; 36 kronor per aktie som köpeskilling. Nordbanken har inte lämnat någon korrekt slutredovisning. Pantens värde var i stor sett oförändrat 1991 och 1993.

Panten Nobel-aktierna var under 1991 – före pantrealisationen – värdebedömd av utomstående erfarna företagsmäklare och investmentbanker och av Nordbanken själv. Samtliga dessa värderingar innebar att panten hade ett värde överstigande 5.000 Mkr eller mer än tre gånger låneskulden. Panten köptes 1993 av den holländska industrikoncernen Akzo för 5.002 Mkr kontant; 111 kronor per aktie.

Nordbanken är därför fortfarande skyldig att avge redovisning och betala mellanskillnaden. Något som inte heller skett i de flesta fall som jag skrivit om genom min roll som ordförande i Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund.

Vad bägge dessa fall visar på ett tydligt sätt är att svenska domstolar fortfarande inte följer givna lagbestämmelser, vilket måste betraktas som mycket allvarligt. I Handelsbalken i § 3 framgår vad som borde gälla. ” Pant bör väl gömmas och vårdas, och ej utan ägarens lov och minne brukas, eller utlånas”

Hur pant skall tas i anspråk av banken framgår också av Nordbankens egna pantsättningsvillkor som aldrig följdes vid realisationen av Erik Pensers aktier i Nobel. ”Realisation av pantsatt fondpapper skall dock ske genom försäljning på fondbörs eller, eller om så inte lämpligen kan ske, på offentlig auktion,” vilket inte heller skedde i Pensers fall.

Vad vi också måste vara medvetna om är att det aldrig var Maths O Sundqvist eller Erik Penser som var på obestånd. Det var i stället Carnegie och Nordbanken som hade felat genom att låna ut för mycket pengar, till en enda kund. För detta har såväl Maths O Sundqvist och Erik Penser fått klä skott genom att förtalas i pressen. Med falska påståenden från bland annat Bo Lundgren, att Sundqvist var pank och utblottad, på samma sätt Björn Wahlström när det gäller Erik Penser..

Cirka 60.000 skötsamma företagare fick sina krediter uppsagda och tillgångar beslagtagna under den förra bankkrisen. Björn Wahlström som satt i styrelsen för Nordbanken tvingades medge att bara under krisåren 1991 – 1992 gick mer än 40.000 företag i konkurs. Det skedde för att bankerna var på obestånd.

Det är därför inte bara Mats O Sundqvists fall som måste utredas. Mitt förslag är att de företagare som oskyldigt drabbades under både den förra och denna bankkris antingen blir kompenserade, eller får sina skulder avskrivna. Det kan inte vara rimligt att skötsamma företag tillåts misshandlas av bankerna, som skedde under den förra krisen, och som fortfarande sker.