Vad som känns mest akut för närvarande är en ny banklagstiftning som skyddar allmänheten och företagen från bankerna. Vad som nu sker i Europa är att den tredje krisvågen är på väg. Först var det USA, sedan finansmarknaderna i EMU. Nu handlar det om den reala ekonomin och om massarbetslöshet.

Enligt Hans Werner Sinn, som är chef för forskningsinstitutet Ifo, beror problemen i grund och botten på att lönerna i krisländerna, som Piigsländerna, under många år steg betydligt snabbare än produktiviteten., vilket har urholkat konkurrenskraften i Europa och världen.

Gunnar Hökmark hävdar i en debattartikel i Dagens Industri (DI 2013-03-13) att arbetet med en ny banklagstiftning inom EU befinner sig i slutskedet. Kommissionens förslag bearbetas nu av honom, eftersom han har fått uppdraget att presentera ett slutgiltigt förslag till beslut för parlamentet. I artikeln framhåller han att det är viktigt att upprätthålla principen om att i kris riskerar man förlora sitt ägande i banken.

Så har inte skett i de flesta fall jag tagit del av, när det gäller svenska förhållanden. Under den förra svenska krisen var det bara Gota Bank som gick i konkurs. Nordbanken som övertogs av staten, tvingades sedan byta namn till Nordea och fick sedan överta resterna av Gota Bank. De ansvariga ägarna, styrelsen och ledningen i bankerna, fick aldrig stå till svars med vad de ställde till med. Man skyllde allting på sina företagskunder som tillsammans med allmänheten fick ta smällen.

Gunnar Hökmark menar att det är viktigt att återuppbygga kapitalismens mest grundläggande villkor för krisbanker. Ingen bankledning och inga ägare ska kunna känna sig trygga i ägandet bara för att en bank anses vara systemviktig. Bankers ägare ska likson deras långivare veta att i en kris riskerar de att förlora sitt ägande.

Det andra som han framhåller, är att vi ska göra tydlig skillnad mellan när en bank måste återställa sin kapitaltäckning till lagstadgade krav, när man inte längre själv kan göra detta. Det var något som aldrig skedde under den förra krisen, då kapitalkraven i de svenska bankerna upphörde att fungera redan 1990, utan att vare sig den dåvarande bankinspektionen eller bankerna själva vidtog några som helst åtgärder. Årsredovisningarna innan dess i de svenska bankerna, går inte heller att ta på allvar, trots godkännande från bankernas revisorer.

För det tredje anser Hökmark, att vi borde säga nej till kommissionens förslag om att fonderade bankstödsmedel i ett land obligatoriskt ska lånas till andra länders avvecklingsfonder.

Slutsatsen som Gunnar Hökmark drar är att genom att vi nu lägger grunden för en solid europeisk banklagstiftning (som borde ha skett för länge sedan. Min anmärkning) om både kapitaltäckning och krishantering. Enligt hans mening minskar detta behovet av en särskild bankunion inom EU. Frågorna om bättre tillsyn kan och bör lösas inom ramen för nuvarande strukturer, anser han. Om euroländerna vill skapa sin egen tillsyn bör den betraktas som ett samarbete mellan medlemsländerna snarare än som en union inom unionen.

Hökmark tror att det inte under överskådlig framtid kommer att finnas någon institution på EU-nivå som kan hantera en stor banks fallissemang. Det tror inte jag heller.

Själv börjar jag bli rejält trött på att alla bara diskuterar hur krisbankerna skall kunna räddas, och vilken lagstiftning som är på tapeten för bankerna både inom Sverige och EU, utan att samtidigt tala om vilka räntemarginaler som bankerna tar ut inom företagssektorn när de själva krisar. Eller hur företagen behandlas av banker och domstolar när det är kris i ett land.

Storbankerna skadar ju inte bara sig själva och sina aktieägare, när de missköter sig gång på gång. Bankkunderna drabbas ju i lika hög grad, vilket vi i vårt land sett både under den förra och denna globala bankkris