Enorma summor flödade ut ur Kaupthing Bank dagarna innan banken kraschade 2008, samtidigt med Islands andra två större isländska banker. Bankernas kollaps fick så när hela Islands ekonomi på fall. Den gången tvingades den brittiska regeringen kompensera flera miljoner brittiska sparare som förlorade sina pengar.

Under mars 2013 råkar Cypern ut för samma sak. Landet måste få ihop nästan 50 miljarder kronor som krävs för att trojkan som består av EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken och Internationella valutafonden, ska ställa upp med 85 miljarder kronor i ytterligare lån till det kapsejsade landet.

Tanken var därför att en engångsskatt på 9,9 procent skulle tas ut på alla bankkonton med över 100.000 euro skulle tas ut på Cypern. Dessutom skulle alla övriga bankkunder beskattas med 6,75 procent, vilket orsakade en omedelbar Bank run, där spararna ville ta ut alla sina besparingar, vilket snabbt tvingades alla cypriotiska banker att stänga sina kontor.

Utan tillgång till banker avstannar hela samhället. Många cyprioter lever i skräck för att hela landet skall tvingas i konkurs. När bankerna är stängda kan ju inte spararna ta ut sina pengar. Hela Cypern kokar av ilska efter krav på en engångsskatt på alla bankkonton som politikerna först godkänt, och sedan tagit tillbaka. Ledarna inom EU försöker slå fast att det som sker i Cypern är en unik engångshändelse, trots att samma sak har skett i så många tidigare fall.

Även vissa finanstidningar försöker försköna bilden av vad som har hänt under tidigare finanskriser. Den 21 mars hade den ansedda affärstidningen Financial Times ett stort reportage om Sveriges ägarmodell på första sidan av tidningen, med en blågul flagga vajande längst upp på första sidan. Journalisten Richard Milne hävdar i artikeln att det svenska finanslivet betraktas som en modell för långsiktig stabilitet. Enligt min mening borde den flaggan bara ha hissats på halv stång.

För den som var med på 1990-talet är scenförändringen skrattretande, skriver Torun Nilsson i en ledarartikel i Dagens Industri, som svar på artikeln i Financial Times. Vad som då hände var att makten såldes till utländska ägare och huvudkontoren flyttades ut, som skedde med den svenska läkemedelsindustrin till exempel, skriver hon. Men om orsaken till den stora utflyttningen av svenska företag, har Torun Nilsson och jag helt skilda åsikter.

Enligt henne var de gamla investmentbolagen och deras rösträttsmakt över det svenska näringslivet dinosaurier som inte förstod sig på moderna finansmarknader, och därför lät sentimentala och personliga hänsyn gå ut över lönsamheten, varför de företag som under den förra bankkrisen såldes till utlandet, var ett lätt byte för utländska finansiella placerare.

Enligt mitt förmenande var det den svenska statens och bankernas gemensamma ansträngningar att lägga beslag på lönsamma svenska företags tillgångar under krisen för att rädda de bankrutta bankerna – som bäddade för de många utförsäljningar som då skedde – vilket jag tydliggjort i mina tidigare böcker och i åtskilliga debattartiklar.

Det är inte alla länder som handlar lika vårdslöst med både ägarnas kapital och deras företag när bankerna är i kris. I Frankrike där jag tidigare arbetade under flera år, skyddas bankernas kunder, på ett helt annat sätt än i Sverige. Det visar behandlingen av finansmannen och politikern Bernard Tapie. Tapie fick drygt 2 miljarder kronor i en förlikning för att banken nedvärderat hans företag. Drygt 400 miljoner kronor av dessa var ersättning för affärsmannens psykiska lidande.

Pengarna till Bernard Tapie var en ersättning för en vinst som den statliga banken Crédit Lyonnais gjorde i början på 1990-talet – på Berand Tapies företag Adidas – när Frankrike hade en bankkris som liknande den svenska, men där de flesta företagen gick skadelösa eftersom den franska banklagstiftningen hindrar bankerna att säga upp krediter för de företag som inte missköter sig, under löpande avtalsperiod.

Finansmannen Bernard Tapie som blivit lurad av den statsägda banken Crédit Lyonnais fick hjälp av den dåvarande finansministern Christine Lagarde som såg till att tvisten kunde lösas genom medling, vilket slutade med seger för Tapie och en konkurssituation för banken som senare såldes till privata investerare.

I Sverige gjorde man tvärtom, både under den famösa Kreugerkraschen och under den förra bankkrisen. Under den förra krisen lade bankerna ner stora pengar på att förtala sina kunder i olika förtalsregister som jag tagit del av, för att de inte skulle vinna sina processer som blev följden av krisen.

Författaren Ulla Reinius ägnade en hel bok att förtala finansmannen Erik Penser i sin bok: Stålbadet. Finanskrisen, Penserkraschen och Nordbankens rekonstruktion (Ekerlids förlag, 1996). Så förlorade också Penser sin process i både tingsrätt och hovrätt, i likhet med många andra bankkunder som vågade utmana bankerna.

Även Jacob Palmstierna som först fick sparken från Skandinaviska Enskilda Banken, men togs till nåder av Nordbanken (nuvarande Nordea) har skrivit en bok om sitt eget liv med titeln: Jacobs stege. Triumfer och nederlag i en bankmans liv. (Ekerlids förlag 2008) där ett helt kapitel handlar om Pensertvisten.

I boken skriver han bland annat att den dåvarande finansministern Allan Larsson med kraftfull hand trumfade igenom att Nordbanken skulle överta ägandet och garantera en ordentlig kapitalkonstruktion i Nobelindustrier där majoriteten av aktierna ägdes av Erik Penser och närstående företag. Sanningen bakom de orden var att Nobelindustrier inte alls var på obestånd, men att Erik Penser aktivt hindrades av banken att sälja sina aktier i bolaget när Nordbanken behövde få tillbaka sina utlånade pengar för att öka sin kapitaltäckningsgrad.

Vad som hände var att de konkursmässiga svenska bankerna och politikerna svek ansvaret mot de skötsamma kunderna fick hjälp av den dåvarande statsministern Carl Bildt och bankministern Bo Lundgren. Därefter var det fritt fram för bankerna och välja och vraka bland de företag som de vill lägga beslag på. Fastigheter och företag bytte snabbt ägare. Beslagen skedde på det mest regelvidriga sätt genom att nedvärdera såväl kundernas fastighetsbestånd som övriga tillgångar.

Det var inte bara finansmän och fastighetsägare som råkade illa ut. Staten och Nordbanken sanktionerade stölden av Börje Ramsbros livsverk. Företaget System 3R. Den 3 december 1993 tvingades entreprenören och uppfinnaren Börje Ramsbro bort från sitt livsverk efter 25 år, utan att veta varför. Hade han inte undertecknat ett avtal som tillställts honom via fax utan föregående förhandlingar hade moderbolaget System R3 Holding AB försatts i konkurs av Sparbanken Sverige AB som också befann sig i en obeståndssituation.

De exceptionella omständigheterna gjorde att Börje Ramsbro bestämde sig för att söka sanningen hur han kunde tvingas bort från sitt företag av kreditgivarna Nordbanken och Sparbanken utan ersättning. Det har han gjort under mer än 20 år. Svaret på den frågan är att Ramsbro utsattes för organiserad företagsstöld, sanktionerad av staten och Nordbanken.

I I dag har han gjort upp i godo med bankerna. Men fortfarande kvarstår en uppgörelse med Stiftelsen Industrifonden som fortfarande pågår som mål Nr T 7855-23 i Stockholms tingsrätt, avdelning 3. Industrifonden vill efter många års förhandlingar fortfarande inte berätta hur man gjorde för att komma över aktierna i Börje Ramsbros företag och försöker nu avvisa målet, eftersom man inte vill att sanningen skall komma till allmänhetens kännedom. Hur tingsrätten kommer att ta ställning till målet och om Börje Ramsbro efter alla dessa år kommer att få en rättvis rättegång vet vi fortfarande inte.