Civil olydnad är en aktiv, godtagbar och icke-våldsam process för olydnad mot förödmjukande lagar. Den tillhandahåller praktiska åtgärder för personer vars värdighet har kränkts av lagar eller myndigheter och därför uppfattar att de har rätten att bryta mot den kränkande lagen.

Det är kort sagt en acceptabel metod att personer vars värdighet har kränkts av lagar eller myndigheter inte behöver lyda de kränkande lagarna eller direktiven. Det anser i alla fall, Hans L Zetterberg, en av författarna till boken: Våra rättigheter V Rättighetsperspektiv till minne av Gustaf Petrén. (Rättsfonden, 2007)

De kallas inför domstol, kan de enligt mitt förmenande, helt enkelt protestera genom att utebli från förhandlingen, eller välja att protestera i domstolen och därmed få publicitet för sin sak. Processen har använts av självständighetsrörelser (Indien), mot lagar för rassegregering (amerikanska södern och Sydafrika) och mot inkallelser till tjänst i krig som har ansetts oberättigade (Vietnam)

Henrik David Thoreau inspirerades till detta beteende för att bryta mot rättsliga normer i sin uppsats Civil Disobedience från 1849, där han presenterar sitt resonemang för att vägra betala skatt som en protest mot slaveriet och mexikanska kriget.

Civil Olydnad är en organiserad aktivitet som kräver kunskap och förberedelser av dem som tänker göra motstånd, skriver Zetterberg. Det är ett accepterat tillvägagångssätt för att ändra normer i ett modernt samhälle, anser han. Men bara om motståndarna, om och när de grips, är beredda att ta de fullständiga konsekvenserna enligt de befintliga lagar, som de vill få avskaffade.

Ett utmärkt exempel är ”civilrättsrörelsens moder” i USA, Rosa Parks, en afroamerikansk sömmerska som tidigare hade varit sekreterare till ordförande för NAACP, the national Association for the Advancement of Colored People. Den 1 december 1955 arresterades hon i Montgomery Alabama för att hon inte reste sig och lät en vit passagerare på bussen få hennes sittplats.

Protesterna varade i elva månader och organiserades av doktor Martin Luther King, pastor i en lokal baptistkyrka. Den 13 november 1956 förklarade USA:s Högsta Domstol att Alabamas statliga och lokala lagar som krävde segregering på bussar var olagliga, ett beslut som kom att bli en milstolpe som förändrade landet.

Hur ser det då ut i Sverige?. I åtskilliga artiklar i pressen och i många av mina böcker har jag skrivit om svenska domstolar som inte bryr sig om att följa vare sig Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna eller EU-rätten. En som säkert har påverkats av mina skriverier, är Lars Göran Nilsson från Örnsköldsvik.

Lars Göran Nilsson hade blivit dömd för skattebrott och blev inkallad till rätten för att bli dömd en gång till, för samma brott. Till saken hör att de påstådda brotten skulle ha begåtts under åren 1999-2001, således för 12 år sedan.

Frågan om skattemålet, oredovisade intäkter, påförda skatter och skattetillägg, är identisk med frågan i brottsmålet. Således har Nilsson dubbelbestraffats i strid mot förbudet mot dubbelbestraffning och i strid mot vad tingsrätten själv anger i domen: ”Lars Göran Nilsson är alltså i målet åtalad för andra gärningar än de för vilka han påförts skattetillägg”.

Till saken hör att Nilsson, efter att ha drivit affärsverksamhet under många år, utan några som helst anmärkningar tidigare vunnit en mellandom i Mål T 16175-98 för att han blivit förtalad i ett av bankernas register, genom Upplysningscentralen (UC), vilket gjorde att han inte längre kunde bedriva någon affärsverksamhet. I mellandomen som gick motparten UC emot, framgår att UC ådragit sig skadeståndsskyldighet. Denna mellandom överklagades till av UC till Svea hovrätt. Hovrätten fastställde tingsrättens mellandom.

När det sedan blev huvudförhandling i samma mål fick Nilsson inte en krona i ersättning, trots att han redan vunnit i förtalsmålet. Han ålades i stället att betala alla motpartens rättegångskostnader. Det berodde på att rättens ledamöter inte brydde sig om den erfarna och auktoriserade revisorn Karin Sandström – som vittnade till Nilssons fördel – Hennes viktiga vittnesmål beaktades inte överhuvudtaget.

Enligt min uppfattning är det ett solklart fall att de som är oskyldiga, men som ändå anklagas för oegentligheter eller dålig likviditet i bankernas olika förtalsregister, inte har någon chans att hävda sig i domstol efteråt, eftersom många domare i våra domstolar har tillgång till dessa olagliga register.

Vad innebär unionsdomstolens dom om skattetillägg och dubbel straffbarhet ? Domen publicerades den 26 februari 2013. För att få svar på denna fråga närvarade jag redan den 19 mars, som enda journalist och skribent i finansrätt, vid ett föredrag på Stockholms universitet där professor Ulf Bernitz redogjorde för vad domen förde med sig, och professor Joakim Nergelius som lämnade sina kommentarer från konstitutionell synpunkt.

Ulf Bernitz hade ett mycket enkelt svar. Dubbel straffbarhet tolereras inte av EU. Men det finns en enkel lösning på problemet, som lagstiftaren haft god tid på sig för att lösa, men fortfarande inte åtgärdat. Genom att slå ihop skattetillägget med brottsmålet går det ju alldeles utmärkt att komma förbi begreppet ”dubbel straffbarhet”. Men när det gäller att följa EU:s direktiv bryr sig vare sig lagstiftarna eller domstolarna att följa vad som gäller, vilket jag kunnat konstatera i många av de fall jag redan redogjort för i mina böcker.

Även den s k ”Nordeamannens försvarsadvokat tolkar domen på samma sätt till förmån för sin klient: ”en person som är dömd att betala skattetillägg ska inte kunna dömas även för skattebrott”.

Varför begick då Lars Göran Nilsson civil olydnad genom att inte infinna sig i rätten ? Han avvaktade EU:s dom, som skulle publiceras om några månader och bad tingsrätten att vänta på den, innan han ville infinna sig i rätten. Tingsrätten struntade helt enkelt i EU:s utslag, och dömde Nilsson i hans frånvaro. Det skedde i närvaro av en advokat som han uttryckligen sagt att han inte ville anlita i detta mål