Efter att ha tagit del av Joel Dahlbergs och Carolina Neuraths avslöjande och skakande artiklar i Svenska Dagbladet (SvD näringsliv 2013-05-13 – 2013-05-16) där de granskar hur Nordbanken (numera Nordea) och de andra svenska bankerna obehindrat kunnat använda sig av hemliga register med namn på tusentals personer som man under flera decennier kunnat förtala och kränka, är åtminstone min uppfattning klar:

Svenska staten borde ställas till ansvar för vad bankerna ställt till med. Kränkningarna har ju fått pågå alldeles för länge – utan att staten reagerat – trots att man genom Säpo känt till vad som hela tiden har pågått. Staten ha ju genom sina tjänstemän till och med medverkat till att bankerna helt ogenerat kan förtala och kränka oskyldiga företagare och enskilda genom såväl UC (bankernas egen upplysningscentral) som genom Nordeas Svarta Bok som Dahlberg och Neurath skriver om.

Det handlar ju inte bara om olika namnlistor. I flera artiklar i både dags –och fackpress och i åtta böcker (hittills) har jag redogjort för hur de svenska bankerna, när de själva befinner sig i en obeståndssituation, försöker skylla över sina egna tillkortakommanden på krisbankernas kunder och vad som händer alla de som drabbas utan att få hjälp med någon upprättelse.

Vad som hittills inte framkommit tillräckligt tydligt är hur hårt de som blir drabbade av Nordeas Svarta Bok och de andra bankernas förtalslistor drabbats. Det gäller alla rättegångar jag tagit del av – där bankerna slipper att bevisa att säkerheterna har försämrats – när bankerna säger upp krediter för sina skötsamma kunder.

Jag känner till flera självmord som blev den direkta följden av den förra bankkrisen 1987 – 1993. Flera företagare och enskilda har också sedan dess tvingats leva under existensminimum och utan någon som helst ersättning för de fastigheter och företag som har beslagtagits, av statens egne "skräpkreditföretag" som Securum som bildades under den förra bankkrisen, bara för att lättare komma åt bankkundernas tillgångar.

Carl Anton Spak som varit registernämndens ordförande har samarbetat med Säpo kring både Nordeas Svarta Bok och tidigare register – han har som lagman i Stockholms tingsrätt – i flera fall som jag känner till, dessutom själv medverkat till att de som processat mot bankerna, efter den förra svenska bankkrisen inte fått någon "rättvis rättegång" när han personligen om lottat om mål som varit under förberedelse, till en andra mer följsamma domare.

40 år efter IB-affären frågar sig Jan Guillou (Aftonbladet 2013-05-05) hur dagens IB-affär skulle sett ut. Medan Guillou i sin kolumn hellre talar om hur det samhällsmaskineri av politik som tillverkar vår samtidshistoria, som sakta men säkert försöker förvandla IB-affären till en relativ bagatell – som bara handlade om åsiktsregistrering – är de förtalslistor och Nordeas Svarta Bok som Joel Dahlberg och Carolina Neurath avslöjat långt mer upprörande och har fått ännu större dramatiska konsekvenser, än de tidigare IB-registret.

Men när staten är inblandad straffas oskyldiga och får nästan aldrig någon riktig upprättelse. Precis som med IB-registret och Nordeas Svarta Bok – försöker den förre statsministern Carl Bildt och bankministern Bo Lundgren lägga locket på när det gäller krisbankernas agerande under den förra bankkrisen, och vad som blev de direkta följderna Finansinspektionens nedvärdering av hela Sveriges fastighetsbestånd.