|
[Hemsida] [Skicka vykort] Hur kan offentliga upphandlingar förbättras? Av Mats Lönnerblad - Ledaren - 26 okt. 2013 I min egenskap av författare och journalist var jag den 23 oktober inbjuden till en konferens som Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) hade ordnat. Detta med anledning av att det gjorts en ny stor utredning som publicerats i en ny bok: Goda Affärer – en strategi för offentlig upphandling.(SOU 2013:12)I Upphandlingsutredningen som presenterades i våras, föreslog regeringens särskilde utredare Anders Wijkman, ordförande i Upphandlingsutredningen en rad åtgärder, för att stärka den offentliga upphandlingen. Vid genomgången på SNS hade man dessutom bjudit in Harvardprofessorn Steven Kelman – en av världens ledande experter på offentlig upphandling – för att kommentera utredningen.Efter genomgången av utredningen var Kelman och Wijkman rörande överens om bokens alla stora förtjänster – knappast någon allvarlig kritik förekom – vilket kanske kan bero på att inga företagare var inbjudna till konferensen, som dominerades av ledande beslutsfattare och olika myndighetspersoner från regeringskansliet, kommuner och landsting.Själv håller jag med om boken ger många bra förslag tips till hur man inom den offentliga sektorns upphandling som ett sätt att möta miljö –och klimatmässiga utmaningar och vilka möjligheter det finns att föra en fruktbar dialog enligt gällande regelverk. Men vad jag saknar är en saklig och detaljerad kritik hur offentliga upphandlingar i Sverige genomförs i praktiken.Den stora frågan "hur kan den offentliga upphandlingen förbättras" lyser tyvärr i denna del med sin frånvaro, när det gäller själva hanteringen av offentlig upphandling i vårt land. En strategi för offentlig upphandling måste ju också innehålla direkta direktiv hur både lagstiftning och skall följas och vilka konkreta åtgärder som måste vidtagas när de inte följs. Vid själva konferensen gav jag själv ett exempel som handlar om Ryan Air och Nyköpings kommun, där kommunen fick fel i tre rättsinstanser men ändå valde att strunta i rättens beslut. Och dessutom vid ett senare tillfälle – gör om samma fel på nytt – utan att det blir några som helst straffpåföljder för den ansvarige handläggaren.Offentlig upphandling handlar ju om stora pengar. Stat, kommuner och landsting omsätter minst 600 miljarder per år via cirka 20.000 upphandlingar. I genomsnitt deltar lite mer än 4 företag i varje upphandling. Vad utredningen i boken efterlyser är strategiska helhetsperspektiv på offentlig upphandling med genomtänkta kvalitetskrav – via ersättningsmodeller – som höjer kvalitén vilket är lätt att hålla med om. Den grundläggande idén är att komma fram till den goda affären.Enlig Kelman är Tjänstemannakundens perspektiv i USA är att man vill avreglera systemet, medan Sverige efterlyser den goda affären. Enligt mitt förmenande måste man också följa en mall, som visar att man gör rätt – och utan någon ordentlig uppföljning i denna del – blir det heller ingen utveckling.Vad som krävs för att den strategi som utredningen visar och boken pekar ut, skall kunna följas är ju att upphandlingsreglerna också följs, vilket inte sker i dag i många fall som jag tagit del av. När man vinner i förvaltningsdomstolen bör ju också den som vinner få igenom sina krav och få delta i en ny upphandling och få tillbaka sina pengar, för sina utlägg för advokatkostnader, vilket inte sker i dag. När man vinner i Förvaltningsdomstolen måste myndigheten tvingas rätta sig efter domen, vilket inte heller sker. Dessutom är tjänstemannaansvaret borttaget så den som felar i domstol riskerar sällan några straffpåföljder. När en myndighet bryter mot Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) så grovt att man t ex inte annonserar för att få in anbud) ska man inte kunna få fördelar av detta. I sådana fall bör beviskraven på den leverantör som begär skadestånd vara mindre. Det blir ju omöjligt för en leverantör som inte fått chansen att på förhand lämna in ett anbud med pris att i efterhand bevisa vilket pris man skulle ha lämnat vid en hypotetisk upphandling. Detta samtidigt som det blir lätt för myndigheten att avfärda alla krav och hitta på att man skulle ha ställt en massa krav som skulle ha diskvalificerat juste den leverantören. Lagen om skadestånd vid LOU är skriven utifrån de förutsättningar som gäller vid offentliga upphandlingar. På precis samma sätt som regeln om preskription är skriven med hänsyn tagen till de omständigheter och förutsättningar som gäller när en myndighet faktiskt genomför en upphandling där alla troliga leverantörer får chansen att lämna sina anbud och som sedan vid eventuella mindre förseelser eller formella fel begångna av myndigheterna som gör att en leverantör anser sig vara berättigad till ett skadestånd får en rimlig chans att leda sin sak till bevis med hjälp av det faktum att man lämnat anbud som hade kvalificerat honom som en trolig leverantör och därmed berättigad till skälighetsberäknat belopp. Domstolen eller den kontrollappart som granskar upphandlingen kan ju med hjälp av annonserade upphandlingsunderlagen och med justering av del felaktighet som begåtts av myndigheten på ett enkelt sätt även avgöra frågan vem som skulle ha vunnit. Detta kan enkelt ske vid en bedömning av samtliga anbud på precis samma sätt som man gör när man värderar inkomna anbud. Min uppfattning efter att ha läst boken – är att Anders Wijkman om det stora och genomgripande arbete hans handläggare och många experter nu genomfört ger en bra sammanfattning av hur goda affärer skall kunna uppnås, men vad som fortfarande saknas är den fundamentala redovisningen hur man skall kunna förmå statliga och kommunala tjänstemän att följa grundläggande gällande bestämmelser som redan i dag gäller enligt lag.Mats Lönnerblad Ordförande i Bankrättsföreningen
|
| Bankrättsföreningen |
|
Hemsida |