Svenska staten förnekar sig inte. Redan i början av den svenska bankkrisen 1987 -1993 beslutade den socialistiska regeringen att Sverige skulle införa en engångsskatt. Denna skatt drog in cirka 18 miljarder kronor till svenska staten – i privat pensionssparande – direkt från försäkringstagarna.

Pengarna användes för att täcka "hål" i den offentliga sektorns budget. Den dåvarande statsministern Ingvar Carlsson legitimerade indragningen av det privata pensionssparandet att "Medborgarrätten går i vissa fall före äganderätten". Frågan om historien upprepar sig är numera också besvarad, i vad som hände efter den förra bankkrisen.

Det var den förre socialdemokratiske statsministern Göran Persson som verkställde stölden av pensionärernas pengar, efter den förra krisen genom att från svenskarnas gemensamma pensionskapital, i två omgångar föra över sammanlagt 258 miljarder från ATP-fonderna till statskassan. Pengar som han senare lovade att återbetala utan att på något sätt försök infria sitt löfte, vilket jag redan berättat om i min förra bok: Pyramidspel (2009).

Men det räckte inte med bara pensionspengar från allmänheten och de privata pensionsspararna för att täcka hålen i statskassan efter den förra bankkrisen. 1995 införde socialdemokraterna en värnskatt för alla svenskar som tjänar pengar över vissa fastställda belopp. Värnskatten måste betraktas som en skadlig straffbeskattning på hårt arbete och utbildning som hämmar den svenska tillväxten. Det är också en omoralisk skatt som skulle vara tillfällig, men som år 2013 fortfarande tillämpas i vårt land.

Tyvärr är det inte bara i Sverige man vill skinna allmänheten och företagen på pengar. Under den pågående globala bankkrisen, tävlar länderna om att trycka nya pengar för att rädda bankerna. Nu frågar jag mig om det blir frågan om ytterligare en engångsskatt som kan drabba både Europa och USA ?

Den internationella valutafonden IMF diskuterar för närvarande – och på fullt allvar – en engångsskatt på allt kapital. IMF konstaterar att det genomförts tidigare i Europa och det efter de bägge världskrigen. För att få ner skulderna i Europa till den nivå som gällde i slutet av 2007 skulle det krävas en engångsskatt på 10 procent på alla hushåll med nettoförmögenhet, anser IMF.

Joseph E Stiglitz (f 1943) som är professor vid Columbiauniversitet i New York som är författare till boken Fritt fall (Leopard förlag 2011) analyser orsakerna bakom den globala bankkrisen ( 2008 - ? ) och diskuterar i sin bok de ekonomiska teorier som styrt världen de senaste 25 åren. Han granskar politikernas svårigheter att hantera den senaste bankkrisen och vilka misstag som har begåtts.

Han frågar sig hur det kan komma sig att världens största ekonomi kunde råka ut för fritt fall ? Vilka politiska händelser som utlöste det stora omslaget i konjunkturen 2008 ? Det var en bubbla och den brast, med förödande konsekvenser. Bubblan upprätthålls med dålig bankutlåning där finansiella tillgångar vars värde hade blåsts upp bubblan som användes som säkerhet, precis som under den förra svenska bankkrisen. Finanssektorns försvarare förstod inte att det var deras egen tunna som var rutten, hävdar Stiglitz. När man ser på problem som är så envisa och genomgripande som har hemsökts USA:s finanssystem och Sverige kan man bara dra en slutsats, att problemen sitter i systemen.

Mätt som BNP per capita har svensk ekonomi stått stilla mellan 2007 och 2012. Arbetslösheten i vårt land är högre än för tio år sedan. Investeringarna lyser med sin frånvaro vilket är illavarslande för Sverige. Företagens ovilja att investera är ett fenomen som återfinns i många länder, inte minst i USA, skriver Andreas Cervenka i en analys om det ekonomiska läget i vårt land och världen i Svenska Dagbladet näringsliv (SvD 2013-11-25)

Problemet i vårt land är att politikerna fortfarande tror att det är med statliga initiativ som vi bäst kan hjälpa krisbankerna – därför fortsätter man att göda bankerna vilka misstag de än begår – vilket vi redan sett tillräckligt av under den förra bankkrisen, när man räddade statliga Nordbanken från konkurs, med hjälp av allmänhetens och företagens tillgångar.

På 1970-talet satte många politiker sitt hopp till statliga företagsprojekt som Stålverk 80 och Svenska Varv. Man startade Statsföretag AB som köpte upp företag på löpande band. Staten försökte bland annat, med synnerligen begränsad framgång, utveckla och bygga egna bilar på Kalmar Verkstad. Och när det var kris i SAAB försökte man förgäves att med skattebetalarnas pengar rädda bilföretaget SAAB.

I en marknadsekonomi konkurrerar många företag om kunderna. Bara de bästa kan bli framgångsrika. Varför försöker då svenska staten, gång på gång och med alla medel till buds rädda dödsdömda banker och företag och låter detta ske med allmänhetens och de skötsamma företagens pengar ?