Bankerna tilläts av regeringen att stärka sin likviditet genom beslagtagande av företagens likviditet och likvida tillgångar. Men den stora förmögenhetsöverföringen skedde genom att företagen därmed drevs i konkurs och tillgångarna överfördes till bankerna som pant för lånet eller för en struntsumma. Många företagare förlorade därmed sina och tidigare generationers livsverk till bankerna.

Det mest kända exemplet på detta var Nordbankens utpressning av Erik Penser att, under hot om att sättas i konkurs, sälja sina företag för en krona. Detta inkluderade jättekoncernen Bofors, som Penser aldrig fick tillbaka trots en senare förlikning. Bankrättsföreningen har dokumenterat tusentals sådana fall, varav en del fortfarande 20 år efteråt handläggs i Sveriges domstolar.

EU:s nya Cypernmodell är värre än 1990-talets svenska bankräddningsmetoder på företagsamhetens bekostnad. Vid uppsägning av lån finns trots allt en viss tid att snabbt samla ihop till den lånesumman. På Cypern sattes företag på obestånd från en dag till nästa. Det vi står inför är en ultrasnabb massaker på företag.

EU och bankerna hävdar att de flesta inte behöver oroa sig för EU:s nya regel för att rädda krisbanker, eftersom den statliga insättargarantin skyddar ca 90 procent av alla bankkonton. Men bland de 10 procent bankkonton, som drabbas, finns framför allt företagens konton, men också rikare personer som har mycket av sina pengar på en bank och därför kommer över garantibeloppet.

Det kan t.ex. gälla privatpersoner som sålt sina hus eller har fått ett arv. Men även belopp under garantigränsen kan riskeras eftersom insättargarantin hänger i luften trots politikernas bedyranden. Det visas av att EU på Cypern först ville beslagta pengar från alla bankkonton, men efter någon dags kraftiga protester ångrade EU-kommissionen det och lät insättargarantin på 100.000 euro gälla. Insättargarantin är dessutom bara trygg på papperet eftersom många länder inte har tillräckligt stora insättargarantifonder för att kunna garantera pengarna på alla sina bankers kundkonton.

Protester från företagare har dessutom påverkat ledamöter i EU-parlamentet som Gunnar Hökmark att korrigera reglerna lite för syns skull. Bankkonton har kommit lite högre i hackordningen vid en kris i en bank. Först är det bankägarna som skall släppa ifrån sig sitt kapital vid en bankkris. Därefter är det långivarna och först därefter riskeras bankkontoinnehaven. Vid Cypernkrisens början var bankkonton jämställda med bankernas stora långivare.

Denna justering har framställts som en stor eftergift till förmån för företagarna men betyder ingenting. Om företagare och andra skulle rusa till banken för att få ut sina pengar, finns fortfarande de jättelika elefanterna redan inne på banken med företräde i kassakön. Det är de "systemviktiga bankerna", men också storspekulanter i derivat med fordringar på banken. Andra, som också går före kön, är finansinstitutioner som inom en vecka väntar på "transaktionsbetalningar", och hur mycket är inte det i dagens högspekulativa finanssystem.

De största bankerna utpressar hela samhället att få sina pengar först, med hjälp av hotet om att annars bryter hela finanssystemet ihop. Den gigantiska globala derivathandeln likaså. Denna den mest spekulativa delen av hela det globala finanssystemet, anses vara "systemviktig". Derivatmarknaden tillåts inte ens bli rubbad eftersom den har så små marginaler och till största delen är helt oreglerad i skuggbanksystemet i skatteparadisen.

De fyra svenska storbankernas nominella derivatpositioner uppgick vid slutet av 2012 till 87.914 miljarder kr motsvarande 23 gånger Sveriges BNP. Summorna är så stora att även marginella nettopositioner motsvarar hela BNP-belopp.

Det är för hålla igång dessa finansbubblor, många gånger större än världens samlade produktion, som företagen, realekonomin och människor nu också skall offras. Redan har staterna kastat jättelika statliga bankräddningspaket i bankernas och spekulationssystemets svarta hål.

För att bekosta dem har regeringar genomfört brutala (ibland dödliga) nedskärningar och låtit stora andelar av ungdomen gå arbetslösa efter skrotningen av stora statliga utvecklingsprojekt. Svenska välfärden lider fortfarande av de nedskärningar som genomfördes på 1990-talet för att bankerna prioriterades före företagen och hundratusentals aldrig återuppståndna produktiva arbeten.

Risken för realekonomin går via den stormarknad för finanstjänster, kallat universalbanker, som dagens banker utvecklat sig till. När bankonton finns i samma koncern som spekulationsverksamheterna, kan förluster från det ena föras över till det andra. Genom att skilja ut de traditionella affärsbanktjänsterna, där bankkontona finns, från värdepappershandeln, där spekulationen finns, i en fullt genomförd ägarmässig bankdelning, kan företagens och andras bankonton skyddas från att smittas av spekulationsförlusterna i derivathandeln. För att inte äventyra företagens bankkonton och hela realekonomin är det viktigt att en sådan bankdelning är genomförd, innan Cypernmodellen för bankrekonstruktioner införs.

Mats Lönnerblad

Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund