EU fullföljer införandet av en totalitär bankdiktatur i form av en bankunion med den suicidala Cypernmodellen, skriver ekonomijournalisten Ulf Sandmark. Efter en nattmangling den 20 mars 2014 övergavs det avgörande nationella självbestämmandet över hur bankkriser skall hanteras inom EU, dvs. vem eller vad som skall offras på de globala storbankernas bekostnad. Detta löser inte bankkrisen. Det apterar bara tändhatten för att spränga det globala finanssystemet.

Den som längst höll emot var den tyske finansministern Wolfgang Schäuble, men kl. 5.30 på morgonen släpades han fram för att skriva på trepartsuppgörelsen tillsammans med EU-parlamentet, EU-kommissionen och regeringsrepresentanterna i Europeiska rådet. Det man skrev på var nya centraliserade regler för bankkrishantering, vilka innebär att banker som hamnar i kris skall kunna lägga beslag på sina kunders bankkonton över garantibeloppet på 100.000 euro, dvs. framför allt konton som innehas av företag, institutioner och förmögna privatpersoner.

Detta kommer att sprida bankkriserna direkt in i den reala ekonomin och skapa enorma störningar i produktion och folkförsörjning, vilket i sin tur genast skulle öka bankförlusterna. Man har jämfört Cypernmodellen med att kapa en kabel för en hisskorg (världsekonomin) på sjuttionde våningen. Vid minsta kris kommer den att driva det hopplöst konkursmässiga globala finanssystemet till att implodera.

Den enda möjligheten idag att skydda realekonomin, är att återinföra föreslagna den bankdelning som bland annat Bankrättsföreningen - och flera andra politiska organisationer föreslår, enligt den amerikanska banklagen Glass-Steagall, som var i kraft från 1933 till 1999.

Den lagen skulle göra det möjligt att hermetiskt avskilja den för realekonomin avgörande affärsbanksdelen av banksystemet (där bankkontona finns), från finansbolagsdelarna av bankerna med det gigantiska spekulationsspelet (där de stora bankförlusterna finns). Endast på så sätt kan en okontrollerad fullständig kollaps av finanssystemet undvikas. Men just denna lösning vill EU använda sin bankunion till att förhindra.

EU:s medlemsländer gav upp ännu mer av sin suveränitet i denna förhandling. De som har makten nu i EU är de självutnämnda "systemviktiga" globala storbankerna (G-SIFI), som via sin kontroll över Internationella regleringsbanken (BIS/FSB) i Schweiz har dikterat EU:s bankunion. Storbankernas förespråkare i EU-parlamentet, EU-kommissionen och i många liberalt inriktade regeringar lyckades eliminera nästan all nationell självbestämmanderätt över bankkrishanteringen med argumentet att besluten måste kunna genomdrivas snabbt under en helg så att marknaderna skulle vara lugnade, när de öppnade igen. En regering skall inte tillåtas skydda sitt lands banker och deras företagskunder, när storbankerna behöver äta upp dem för att täcka sina spekulationsförluster.

I EU-parlamentets pressmeddelande beskrevs den nya beslutsordningen som att den skulle undvika en "envist förekommande politisk inblandning i bankkrishanteringen" genom att makten över bankkrishanteringen lämnas över till en "oberoende" myndighet nästan helt befriad från medlemsländernas beslutsrätt.

En ytterligare eftergift var att man lät det framstå som att bankerna själva skall betala förlusterna vid bankkriser, genom nationella bankstödsfonder som bankerna skall börja samla till. Problemet är bara att dessa fonder till och med när de om åtta år fyllts upp, endast kommer att utgöra 55 miljarder euro. Detta skall täcka förluster från bankernas globala finansbubbla på 1.400.000 miljarder euro. När Bankunionens fond inte räcker till, är det de enskilda medlemsländerna genom sina budgetar och statsskulder som skall täcka upp mellanskillnaden. Det kommer att bli övriga statliga utgifter, välfärdsnedskärningar, utförsäljningar och arbetsmarknadsavregleringar, som får bekosta detta bankstöd precis som i Grekland men nu i alla EU-länders.

Med uppgörelsen den 20 mars är bankunionen klar att dunkas igenom i april på sista mötet innan EU-parlamentet går till val. Varje parlamentariker både i EU och nationellt måste göra allt för att förhindra detta kommande bankrån, som kommer att bli världens största någonsin. Med denna katastrofala kompromiss har EU-institutionerna ännu en gång visat att man inte vill eller kan fatta beslut som är till gagn för världens framtid.