Dessa centrala uppgörelser för EU:s Bankunion är redan i förväg på väg att överges innan den vunnit laga kraft, av England, vilket väckt stor ilska i EU enligt en artikel i Financial Times (FT) redan den 7 april. Artikeln i FT hade rubriken: ”EU-avtalet om bankkriser faller samman” och handlade om hur brittiska banker skall fortsätta med systemet av statliga räddningspaket (bail-out ”för sina Londonbanker” men att ”andras banker” skall skötas enligt Cypernmodellen (bail-in) På detta sätt har britterna ställt till ännu mer kaos i EU:s redan galna plan att införa Cypernmodellen.

”Storbritannien möter invändningar från flera andra medlemsstater när de satsar på att försöka förändra politiska avtal…´Detta är en total röra, en mardröm, och vi måste bestämma vad vi skall göra snabbt´ sade en person som är inblandad, ”skrev FT och förklarade:

”Britterna vill göra klart att centralbanker kan ställa upp med likviditet även om man förlitar sig på en särskild statsgaranti, utan att utlösa nedskrivningar för (bankernas) långivare. (På engelska: ”without triggering haircuts on bondholders) Som FT beskriver situationen är det alltså bankernas långivare (som också omfattas av Cypernmodellen) man vill värna om, inte de mindre och medelstora företagarna.

På liknande sätt lämnade Storbritannien även den galna tvångströjan guldmyntfoten 1931 och lät Kontinentens länder fortsätta den brutala åtstramningen med åtföljande massarbetslöshet och politiska katastrofer.

Det är naturligtvis bra om Sverige drar sig ur EU:s hantering av bankkriser, där företagen får ta smällen enligt Cypernmodellen och den förra stora svenska hemmagjorda bankkrisen. Men lika lite som de mindre och medelstora företagen har råd att betala några förluster från bankernas gigantiska derivatspekulation, har staten möjlighet att ta över dessa förluster. Den enda slutsatsen av dessa brittiska manövrer är att Sverige och alla andra länder måste sluta upp med att vara gisslan i finanssystemets grymma lek om vem som skall sitta med Svarte Petter.

Därför måste EU införa bankdelning. Bara så kan både företagens bankkonton och samhället skyddas. Bara så kan staten se till att kreditsystemet börjar användes till stora framtidssatsningar och produktiva jobb.

Vad det hela handlar om är att förbättra tillsynen inom bankerna och börja inrätta fungerande krishanteringsmekanismer, om skärpta kapitaltäckningskrav, och strukturåtgärder för att förbättra bankernas motståndskraft mot kriser. Det vill säga försöka isolera bankernas riskabla verksamhet från den mer samhällsnyttiga. Det är här frågan om bankdelning kommer in i bilden.