Storbankernas EU har klubbat den nya Bankunionen som final på fem års krishantering sedan förra EU-valet. Bankerna har satts före allt annat: arbetslösa ungdomar, gamla, sjuka, skolor, infrastruktur, försvar med mera. I och med besluten om Bankunionen på sista sammanträdet för EU-parlamentet den 15 april 2014 skall även existerande företag slaktas för bankerna vid nästa stora bankkris och med det miljontals existerande jobb och därmed också hoppet om nya.

När bankerna satt företagen på obestånd genom att ta deras kassor, kan de berika sig genom att ta över företagens övriga tillgångar för struntsummor precis som i bankkrisen i Sverige 1987 -1993 då Nordbanken (nuv. Nordea) "köpte" hela Boforskoncernen av Erik Penser för fyra kronor.

Hans Dalborg kom in i Nordbanken tillsammans med Jacob Palmstierna ungefär vid årsskiftet 1990/91. Palmstierna som styrelsens vice ordförande och Dalborg som koncernchef. De kom in i en bank i djup kris. Kreditförlusterna vad med den tidens perspektiv gigantiska. Den tidigare styrelsen och ledningen hade fått lämna banken. Snart skulle det visa sig att de verkliga kreditförlusterna inom Nordbanken avslöjas, som jag tidigare redovisat i flera av mina böcker som handlar om banker ,ekonomi och politik. Förlusterna var ännu mycket större än man från början vågat redovisa.

Genomgången av kreditportföljen, bara i Nordbanken ledde till en förlustreservering på osannolika fem miljarder kronor, som senare visade sig vara bara en bråkdel av bankens verkliga förluster. Det var det största elände som Sverige upplevt sedan andra världskriget, skriver Dalborg. Han erkänner samtidigt att krisen i stort sett var ”hemmagjord”. Den allra mest skadade banken ansågs då vara den av staten dominerande Nordbanken.

Den var ett ofullgånget resultat av en fusion mellan Post-och Kreditbanken, PK-banken, och regionalbanken Nordbanken. Eftersom bankerna i Sverige är starkt hemmaberoende fick Sverige i slutet av bankkrisen 1990- 1993 i stort sett nolltillväxt. I slutet på 80-talet var det nog inte många som visste hur bankkrisen skulle sluta och att Sverige 1992 skulle ha 2,5 procent i inflation med samtidigt 14 procent i låneränta.

Det svenska kronförsvaret under 1992 innebar hårda anspänningar för de svenska företagen. Både stora och små. Det var då den svenska riksdagen i juni 1992 beslutade att Nordbanken skulle få avskilja Securum, ett särskilt bolag för hantering av kunder man ville bli av med. Securum fick också en egen finansiering, som skattebetalarna fick stå för.

Även Gotabank som senare visade sig vara i mycket sämre skick än vad banken redovisat. Gota fick också sin ”Securumlösning”. Gotas enhet för företag som man ville bli av med hette Retriva. Resultatet av att bankerna införde dessa s k ”skräpkreditföretag” som till största delen bestod av de svenska framtidsbolagen, resulterade i den största företagsslakten i Sveriges historia.

Trots den omilda behandlingen av företagen under den förra svenska bankkrisen och trots denna kommande företagsslakt vid nästa bankkris har Hökmark inte undanröjt faran för att hela samhället får ta på sig bankernas skulder och hamna i en grekisk eller irländsk situation.

Statsgarantin för de svenska storbankernas spekulationsbubblor på 4 gånger BNP i banktillgångar, och 22 gånger inklusive bankernas derivataffärer, gäller fortfarande. För Hökmark finns tydligen inget på jorden kärare än banker, som måste försvaras till varje pris, vilka misstag de än begår. Min uppfattning är därför att en bankdelning är en nödvändighet