I Europa härjar den ekonomiska krisen och i centrum står Grekland. Arbetslösheten har ökat dramatiskt och ungdomarna lämnar landet i massor. Kajsa Ekis Ekman är journalist och författare. I hennes bok: "Skulden. Eurokrisen sedd från Aten", Leopard förlag 2013, skildrar hon denna kris som med full kraft fortfarande härjar i Europa. Ingen vet fortfarande hur den kommer att sluta.

Vad krisen betyder för Grekland och resten av Europa är att människorna tvingas producera allt mer - och tjänar mindre. Människorna arbetar snabbare och effektivare men får allt mindre av vinsterna. Det vill säga: kocken gör fler maträtter på kortare tid, sjuksköterskan tar hand om fler patienter, läraren undervisar flera barn, fabriksarbetaren gör fler bilar, den kontorsanställda gör det arbete som förr gjordes av tre personer. Det är inte konstigt, skriver Ekman, att uttrycket utbrändhet under denna svåra tid gör entré i de västerländska språken.

Det andra draget är att hitta nya källor för profit. Tidigare drevs den allmännyttiga verksamheten av staten och det som var nödvändigt för att samhällsfunktionerna skulle fungera: som skola, äldrevård, elektricitet, järnväg och telefoni. Verksamheter som tidigare drivits av staten utan profitintresse. Nu säljs dessa verksamheter ut, en efter en, och blir nya vinstkällor för kapitalister.

Det tredje draget är att göra pengar av ingenting. Eller annorlunda uttryckt: finanssektorn. En otyglad finanssektor har på nytt kastat in en halv värld i depression och gjort miljoner människor arbetslösa. När aktiemarknaden kraschade 1929, utlöste detta en världsomfattande depression, som varade i ett decennium. Innan dess verkade pengar finnas i överflöd, men det som i själva verket flöt fritt - i likhet med dagens situation - var "kredit eller skuld".

Efter tidigare kris förbjöd man bankerna att ta ut hur mycket ränta som helst och att använda insatta sparpengar till spekulation. Under den tiden var bankerna återhållsamma med utlåningen, gav lån bara när de behövdes, och förvarade löntagarnas pengar på ett ansvarsfullt sätt.

På nittiotalet avskaffade USA också Glass-Steagallagen. Och när nya finansiella uppfinningar, som CDS dök upp var det ingen regering som lade sig i. Alla dessa reformer innebar i praktiken att bankerna gavs nya möjligheter att skapa pengar. Nu började bankerna på nytt vädra morgonluft. Mindre och mindre kontanthantering - bort med sparkonton och bankböcker - i stället blev bankkontoren rena "showrooms" för att sälja kunna nya suspekta finansiella produkter. Det betyder också att förmögenheterna och maktstrukturen har förändrats radikalt.

För att ta ett exempel: en amerikansk VD tjänade 1968 sextiosex gånger mer än sina anställda - i dag tjänar han niohundra gånger mer. Det betyder att pengarna, trots den stora skuldkrisen, har hopat sig på toppen, hos en liten elit.

Det är här lånen kommer in. Lånen, precis som senare inom eurozonen, kom att täcka över en obalans. Japan, och senare Kina, började låna ut till USA i stor skala. 1980 låg USA:s skuld på 168 procent av BNP. År 2007 hade den stigit till 380 procent. Dessa pengar lånades sedan vidare till länder i tredje världen och till den egna befolkningen. Det är faktiskt första gången i världshistorien som privatpersoner varit så belånade som nu, skriver Ekman. Lånen blev svaret på två problem som kapitalets motoffensiv hade skapat. Delvis ökade konsumtionen. Delvis kunde profiterna återinvesteras. Var problemet därmed löst ? Nej - man hade skapat ett nytt. Och det här problemet var mycket allvarligare. Hela världsekonomin blev under den här perioden mer och mer volativ. Finansen skapade bubbla på bubbla, som vi ser i dag. En ekonomi som i stor utsträckning bygger på lån är mycket sårbar för kriser. I själva verket har den här krisen hanterats precis som de andra kriserna: Bankerna har fått bidrag medan friska företagare får sina krediter uppsagda och löntagarna tvingas acceptera ännu mer drastiska förändringar.

Bankerna gör det lätt för sig. De ger egentligen inte ut lån från de pengar som de mottar som insättningar. Om de gjorde det, skulle ytterligare inga pengar skapas. Det de gör, de när de lämnar ut lån är att acceptera skuldebrev i utbyte mot krediter på låntagarnas transaktionskonton. Krediterna på kontonen utgör nya tillskott till de totala inlåningsmedlen i banksystemet.

Hur försöker man då lösa Europas ekonomiska problem. Receptet är detsamma för alla Europas krisländer. I grova drag förekommer tre typer av åtgärder som även förekom i Sverige under den största svenska bankkris Sverige någonsin upplevt under åren 1987 - 1993.

Effekten av de två första är mycket uppenbar. De tar från vanligt folk och små och medelstora företag, och ger till dom rika. Gemensam egendom överförs till privata händer. Krediter för livskraftiga företag sägs upp vilket gör att skötsamma företag begärs i konkurs. Löner och pensioner sänks. I Grekland förlorar den grekiska befolkningen dubbelt upp: besparingarna genomförs, medan byråkratin och korruptionen blir kvar, hävdar Ekman.

Hur kommer det då att gå för Europa och EU ? Min uppfattning är att krisen kan hävas om bankerna delas upp i två delar. En systemviktig del som måste bevakas noga, så inte företagen och allmänheten får betala notan, och en spekultiv del som vare sig får drabba medborgarna, varje gång det är bankkris. I USA ser det inte bättre ut än i Europa. Närmare ett dussin amerikanska storbanker riskerar fortfarande, precis som deras europeiska motsvarigheter, att gå i konkurs och i fallet dra med sig hela det finansiella systemet. Där hotar myndigheterna nu med tvångsbantning.

Det är helt oacceptabelt att vi står kvar på samma plats där bankerna fortfarande är för stora för att falla. Lyckats vi inte sätta bankerna på plats måste vi överväga andra alternativ.