1990 - mitt under brinnande bankkris -　 var verksamheten i de svenska riskkapitalbolagen redan 　igång. Det här var riskkapitalbolagens ungdomsår - innan delägarna badade i pengar　 och förmögenheterna kunde räknas i miljarder. Ingen kunde räkna med vilket inflytande branschen skulle få i det svenska samhället 25 år senare.

Den första　　 svenska fonden sammanföll med den värst bankkrisen i Sveriges historia. Det var goda nyheter för Björn Savén & Co. Många välskötta företag behövde kapital och var i akut behov av pengar, som bankerna inte längre förmådde låna ut. 　Det var gott om lågt hängande frukt - enkla affärer med billiga bolag - eftersom hela Sverige befann sig i kris och höll på att gå i konkurs.

Två koncerner stack ut när det gällde avknoppningar och försäljningar till de första riskkapitalbolagen: KF och Volvo Procordia. De första fonderna blev fantastiska för Industri Kapital ( IK) och Nordic Capital. Jag　 tror det blev fem gånger pengarna, en otroligt bra avkastning, säger Harald Mix, grundare till riskkapitalbolaget Altor 2003, efter att ha lämnat IK några år　 tidigare. Sedan gick ridån ner. Men inte för de hungriga riskkapitalisterna utan för Nordbanken ( som tvingades byta namn till Nordea) och de andra svenska bankerna. Finanskrisen slog till med full kraft.

Hela de svenska banksystemet var konkursmässigt. Nordea förstatligades och Wallenbergs egen husbank SEB var också illa ute. I det läget var SEB tvungen att sälja Enskilda Ventures. Björn Savén fick sitt livs chans　 och kunde köpa hela bolaget av SEB. I samma veva döptes firman om till Industrikapital.

Även Skandia som grundade och ägde Nordic Capital ville sälja sitt riskkapitalbolag och Robert Andrén fick köpa bolaget för en billig penning. Andrén var anställd i Handelsbanken som tjänsteman och hade inget eget större kapital som han kunde satsa.

De mäktiga delägarna i riskkapitalbolagen - har skaffat sig mer makt - än många politiker och tjänat mer pengar än de flesta börsdirektörer kan drömma om, skriver Neurath och Almgren.

Styrelserna i De svenska riskapitalisternas hemligaste makthavare hittas numera på　 Jersey och Guernsey, kända skatteparadis i Europa. Från styrelserum på öarna i Engelska kanalen tas beslut som får konsekvenser för svenska skolbarn, gamla på vårdhem och över 100.000 anställda i olika bolag i både Sverige och utomlands. Trots inträdet i den svenska välfärden har riskkapitalisterna länge varit lika hemlighetsfulla som ett manligt ordenssällskap.

Ordet　 "riskkapitalist" låter som en kapitalist som tar höga risker. Det är delvis missvisande. Faktum är att riskkapitalisterna bara riskerar en liten del av allt investerat kapital. Den största delen av kapitalet är pengar som andra investerare riskerar.

"Allt handlar om att man tar en liten procent på ett väldigt stort belopp. Det är själva grejen. Det är samma sak som investmentbankerna", säger Joacim Tåg, doktor i nationalekonomi　　　　　　　　　 vid Institutet för Näringslivsforskning. Det mesta av pengarna som investeras vid företagsförvärv är banklån. Riskkapitalföretagen belånar de företag man köper in upp till omkring 50-60 procent. Förr var det inte ovanligt med belåningsgrader upp till 90 procent.

Riskkapitalbolagen maxar sin skuldsättning vid uppköp oavsett om det är bra eller dåligt när det gäller den bransch de investerar i. De tar heller inte hänsyn till hur mycket det är rimligt att skuldsätta ett bolag. Riskkapitalisterna lånar så mycket de får av bankerna, eller skaffar sig hög "leverage" på riskkapitalslang.

De får ju en extra ersättning, det som kallas bonus eller vinstdelning, när de når en avkastning på över 8 procent. Men avkastningen de blir belönade för är inte riskjusterad. Det betyder att om du köper en aktie för 100 kronor som sedan stiger 10 procent, får du en avkastning på 10 procent när du säljer.

Men om du i stället　 belånar samma aktie 10 gånger kan du köpa värdepapper för 1.000 kronor. Stiger dessa aktier med 10 procent får du plötsligt 100 procents avkastning på din ursprungliga investering. De ursprungliga 100 kronorna har växt till 200 kronor efter det att du sålt företaget vidare och betalat ditt lån, säger Per Strömberg, professor i finansiell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Det finns flera exempel på bolag som hoppat runt mellan olika riskkapitalister under flera års tid, på samma sätt som de stora fastighetsbolagen sålde fastigheter mellan sig på den svenska fastighetsmarknaden　 före och under den svenska bankkrisen 1987 - 1993.

"Räntesnurror" är ett annat typsikt exempel som många riskkapitalbolag använt sig av. Det innebär att man trollar bort den vinst man ska skatta för i Sverige genom orimligt dyra lån från ett annat bolag i samma koncern. Det bolaget ligger ofta långt bort, i ett skatteparadis. Räntsnurrorna har fått hård kritik bland annat från den förre finansministern Anders Borg.

Avregleringen av skola, vård om omsorg som numera är en allt större marknad för riskkapitalisterna - initierades av den förre statsministern Ingvar Carlssons (S) regering efter en maktutredning om hur bland annat vårdsektorn skulle drivas, som gjordes 1985. Argumentet för att släppa in riskkapitalisterna inom vårdsektorn var att man ville blidka väljarna med större valfrihet. Då anade man inte att sannolikt inte, långt senare, att detta skulle 　resultera i en livlig diskussion om giriga riskapitalister som inte tar sitt ansvar.

Ingalill Holmberg som　 är professor i ledarskap vid Handelshögskolan tycker att riskkapitalbranschens agerande är fascinerande. Jag håller med henne. De verkar så frikopplade från det som uppfattas som centrala frågor i samhällsdebatten, det vill säga själva tidsandan, vilket är intressant.　 Många ser inte det problematiska med sina upplägg, och går att de framstår som rätt egocentriska figurer, anser hon. Hon menar att de brister i självinsikt. Hade riskkapitalisterna i　 stället medgett att det här är vårt släkte; vi är råkapitalister, vinnarskallar　 och vi satsar allt vi äger och har. Då hade det varit svårare att kritisera dem.

Nu vill riskkapitalisterna i stället försvara sig och tala om att de står för något bra, för viktigt entreprenörskap. Det öppnar upp för en granskning, av deras många fall obskyra och tveksamma affärsmetoder och deras ledarskap som Carolina Neurath och Jan Almgren lyckats fånga på ett utmärkt sätt　 i sin bok som speglar hela deras verksamhet både ur de etiska och ekonomiska dilemman,　 som tydligt blottläggs de fyra svenska riskkapitalisternas verksamhet i Sverige och utomlands.