Hans Dalborg - som under 20 år varit verksam inom Nordea - först som VD i den konkursmässiga Nordbanken - sedan som styrelseordförande i nya Nordea, som banken tvingades byta namn till, efter alla skandalaffärer. Han har nu skrivit en bok om sina upplevelser i banken och sitt liv med titeln: Ansvarets sköna börda. Mina år med Nordea. Albert Bonniers förlag 2014.

När Björn Wahlström, Jacob Palmstierna och Hans Dalborg kom till Nordbanken, mitt under den svenska bankkrisen (1987 - 1993) ägdes den till 70 procent av svenska staten. Jacob Palmstierna kunde bankvärlden sedan sina många år i ledningen SE-banken. Björn Wahlström hade bland annat en lång erfarenhet från den svenska krisen inom stålbranschen.

Hans Dalborg¸ hade ingen erfarenhet alls av bankvärlden. För honom var bankverksamhet någonting helt nytt. Även om han hade lång erfarenhet från tjänstesektor och finansmarknaden och hade varit VD i Skandia International i fyra år. Hans Dalborg är även doktor i företagsekonomi vid Handelshögskolan och numera hedersordförande i Nordea.

Han tog över VD-posten för statliga Nordbanken i början av 1991. Banken var i djup kris, och borde egentligen försatts i konkurs. Allmänhetens och företagens förtroende för den konkursmässiga banken var i botten. Det verkade nästan omöjligt att rädda banken.

Resultat av den första kreditgenomgången på Nordbanken blev "bara" en mindre förlustreservering på fem miljarder kronor. Men de hade rejält fel. Den utmålade förlusten var bara toppen på ett isberg.

I själva verket rådde kris i hela det svenska banksystemet, och värre än så, hela nationen befann sig i ekonomisk kris. Katastrofen blev uppenbar först när man på allvar började värdera fastighetspriserna, och tvingades nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mella 50 - 70 procent.

Fastigheterna visade sig ha negativ direktavkastning och saknade därför köpare. Stormen tilltog. Hela hösten 1991 rapporterades det om mycket stora förluster i hela banksystemet. Skandinaviska Enskilda Banken, SE-banken, hade svåra problem. Handelsbanken var den bank som var minst illa åtgången.

Den allmäna slutsatsen blev att Sverige skakades av en bankkris och att denna hade sitt ursprung i vidlyftig finansiering av fastighetsaffärer. Analysen var svårsmält för cheferna i det svenska banksystemet. Att alla de svenska bankerna marscherat i fel riktning, var till en början inte lätt att acceptera.

Åren 1987 - 1993 var det största ekonomiska elände som Sverige hade upplevt sedan andra världskriger. Det värsta var att krisen i stort sett var hemmagjord, skriver Hans Dalborg i sin bok.

I verkligheten skötte sig bankerna sig allt annat än exemplariskt, vilket gjorde problematiken än värre enligt Dalborg . Avskaffandet av kreditregleringen år 1985, hade lett till mycket snabb kreditexpansion, där kreditprövningen blivit ordentligt eftersatt.

Kreditregleringen hade tidigare styrts av Riksbankens hårda nypor. När kreditgivningen släpptes fri, skuttade bankerna iväg som ystra kalvar och gjorde det egna misstaget efter det andra. Den andra regleringen var avskaffande av valutaregleringen. Många företag och privatpersoner tvingades lägga om sina lån i utlandet, till lägre ränta, eftersom de svenska bankerna hade slut på pengarna.

Hur gjorde då bankerna för att kunna bli likvida igen och undslippa konkurs ? Hade inte svenska staten garanterat bankernas likviditet, och beslutat att det var allmänheten och företagen somn skulle betala bankernas förluster, hade nog de flesta svenska bankerna tvingats kasta in handduken.

Beslutet att skapa fristående bolag så att bankerna skulle kunna minska sin skuldbörda utan att behöva gå i konkurs, hjälpte också till för att rädda bankerna. På så vis bildades de fristående bolag som skulle kapitaliseras och för att Nordbanken skulle kunna lyfta över inte mindre än 50 miljarder netto av sina krediter i Nordbanken till Securum. De andra bankerna följde snabbt efter. Det var därför statliga Securum bildades, för att Nordbanken skulle slippa gå i konkurs.

Gota Bank som också var illa ute tvingades så småningom att gå i konkurs. När kapitalet var förbrukat togs även denna bank över av staten, som senare togs över av Nordbanken. Bankstödsnämnden gjorde en liknande lösning som den Nordbanken fick använda sig av. Man skapade Retriva för att hjälpa Gota Bank, som i ett senare skede fusionerades med Securum.

Chef för Securum blev Lars Thunell som varit involverad i Nordbankens affärer. Det var han själv som föreslog förflyttningen. Arne Mårtensson som var VD för Handelsbanken kallade då Nordbanken för "dopad", vilket är lätt att hålla med om.

Det var först under slutet av bankkrisen 1992 den offentliga diskussion om de stora konsekvenserna av den svenska bankkrisen kom igång på allvar. Det hade då blivit mer och mer uppenbart att krisen inte enbart var en bankkris utan en samhällsekonomisk härdsmälta, som allmänheten och företagen skulle få betala.

I stället för att göra som man i dag gör under den ännu större globala bankkrisen, som vi ännu inte sett slutet av, genom att sänka räntan till nästan noll procent - gjorde Sverige tvärtom under den förra krisen genom att höja räntan. Den dåvarande bankministern Bo Lundgren som har skrutit om "sin" bedrift att rädda bankerna, när han samtidigt sänkte många välskötta svenska företag, har därför ingenting att skryta om.

I Sverige höjde Riksbanken marginalräntan till 24 procent i syfte att stödja den svenska kronan, men marknaden lät sig inte imponeras. Marknaden misstrodde regeringens förmåga att hålla en stram penning- och finanspolitik och senare tog den dåvarande riksbankschefen ett djupt andetag och förkunna inför en häpen allmänhet att marginalräntan hade höjts till 75 procent, för att sedan höjas till 500 procent. Det skedde med orden: the sky is the limit.

Min egen uppfattning om vad som hände under den svenska bankkrisen, har jag redan utvecklat i några av mina egna böcker och tänker inte gå in på i en recension av Hans Dalborgs bok.

Historien om hur Hans Dalborg under sina 20 år inom Nordbanken/Nordea - från att först tillträda som VD försöka rädda verksamheten en grunden misslyckad statlig bank, för att sedan utveckla banken till Nordens största bankkoncern, är väl värd att läsa.

Vad ingen kan ta ifrån Dalborg är att han - utan någon tidigare bankerfarenhet - lyckas skapa en jättelik nordisk storbank med god lönsamhet. När han 2011 avgick som styrelseordförande i det som nu är Nordea, kunde han lämna en stark nordisk bankkoncern bakom sig