I ett civilrättsligt mål är det den part som förlorar som får stå för rättegångskostnaderna. Men så fungerar det inte när motparten är en myndighet. Det betyder - i de allra flesta fall - att när någon påstås bryta mot allemansrätten, och får en myndighet eller kommun som motpart, så får den som vinner ändå betala för sina egna rättegångskostnader.

I ett fall som Medborgarrättsrörelsen (MRR) tagit del av som gäller makarna Wahlström på den Kreugerska tomten, Draget i Halland, tvistade ägarna och länsstyrelsen om strandskyddet.

Gudrun Wahlström och hennes make Bo hade försökt göra rätt för sig och hade uppfört alla sina byggnader på sin mark i samarbete med Kungsbacka kommun som godkänt alla åtgärder som makarna föreslagit. Även distriksarkitekten hade godkänt alla deras åtgärder kring nybyggnationen.

Men ändå blev allting fel. Flera år efter byggnaderna hade uppförts, anklagades de i stället för att ha brutit mot flera bestämmelser i allemansrätten.

Det skedde när handläggarna från Länsstyrelsen i Hallands miljöavdelning flera år senare anonymt besökte området. där makarna även hade återställt gamla strandbeten och byggt nya stall och ekonomibyggnader för att åter bedriva jordbruk på marken. Plötsligt damp det ner ett föreläggande i brevlådan - utan vare sig kontakt med makarna - eller någon som helst diskussion.

Myndigheten krävde att såväl till- som nybyggnader och nyuppsatta gärdsgårdar som satts upp för att hägna in fårhagarna skulle rivas ner eftersom det bröt mot strandskyddet.

Det handlade om investeringar för mellan 40 och 50 miljoner kronor. Och inte bara det. Det var vårt hem de ville att vi skulle jämna med marken, säger Bo Wahlström och får medhåll av hustrun Gudrun.

En av de stora stridsfrågorna som uppkom var att länsstyrelsen ansåg att den jordbruksverksamhet som bedrevs var alldeles för liten i förhållande till taxeringsvärdet.

Ärendet avgjordes till slut i högsta rättsinstans i Miljööverdomstolen som gav paret Wahlström rätt på 15 punkter av 18 möjliga. Kvar finns ett krav på att flytta ett stall med tillhörande tillbyggnad och en gärdesgård. Men domstolen ansåg att länsstyrelsens tidigare krav utgjorde ett stort ingrepp i makarnas verksamhet och boende, utan att det enligt högsta rättsliga instans fanns något fog för det.

Men för att få rätt i sak tvingades makarna betala sina advokater totalt 1,5 miljoner kronor i onödiga rättegångskostnader, vilket visar att rättspraxis borde ändras för den som processar mot felaktiga myndighetsbeslut i domstol.

Felaktiga myndighetsbeslut

De flesta skulle nog tro att så här kan det inte gå till i Sverige. Men det kan det. Därför drar sig många för att inleda processer mot staten, även om de vet att de har rätt i sak, och gjort allting rätt från början.

Det fick även familjer Ringborg som är fastighetsägare i Stockholms skärgård erfara när de skriftligen ansökte hos kommunen om lov att att få bygga en brygga.

Efter ett par månader kommer ett skriftligt besked från kommunen att vare sig strandskyddsdispens eller bygglov erfordras eftersom det handlar om en brygga för eget bruk och på eget vatten.

Vad gör fastighetsägaren ? Han bygger bryggan och tror att allt är frid och fröjd. Nu får han plats där han kan lägga till med sin båt. 10 år senare slår mark- och miljödomstolen fast att kommunens besked var felaktigt från början, och att strandskyddsdispens erfordras, och att dispens inte kan beviljas. Detta innebär att bryggan nu måste rivas.

Det har naturligtvis stor betydelse för såväl den enskilde som för det allmänna rättsmedvetandet och tilltron till lagar och reglers tillämning, huruvida det uppfatta att man kan lite på myndigheters besked eller inte. I makarnas Ringborgs fall, som byggde bryggan, förlitade de sig på kommunens skriftliga besked år 2002 - upprepat 2008 - att strandskyddsdispens för byggandet av bryggan inte erfordrades. Det var på grundval av detta besked som bryggan byggdes.

I detta fall menar Medborgarrättsrörelsen att man måste ge den svagare parten rätt när tillstånd redan givits och den som rättar sig efter kommunens besked. Man skall kunna veta att man handlar rätt när man erhållet ett skriftligt godkännande för någonting som inte strider mot äganderättens bestämmelser.

Felet med svensk lagstiftning är att man inte definierar ordentligt, vad som ingår i begreppet äganderätt. Vad vi kallar äganderätten är bara en knippe befogenheter, utrustad med verkan även mot tredje man vilket inte räcker när det gäller att skydda den enskilde individen från myndigheternas maktmissbruk.

I själva verket så skyddar Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna äganderätten, som inte preciseras ordentligt i den svenska lagtexten. Enligt Europakonventionen skall varje juridisk person ha rätt till respekt för sin egendom.

I den europeiska unionens stadga om de grundläggande rättighetern uttalas även skydd för äganderätten i kapitel 17.

1. Var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den. Ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för förlust i rätt tid. Nyttjande av egendomen får regleras i lag och det är nödvändigt för allmänna samhällsintressen.

2. Immaterial egendom skall vara skyddad

Svenska medborgare måste ges rätt till effektiva rättsmedel

Som framgår av de bägge flagranta exempel där man först ges tillstånd att utnyttja sin äganderätt genom att bygga nytt eller bygga till, måste självfallet det gå att lita på det förhandsbesked man i bägge fallen de bägge familjerna skiftligen begärt och fått.

Det borde heller inte kunna bli så att trots att man vinner en process skall man betala rättegångskostnaderna, eller att man skall förlora för att två myndigheter har olika syn på hur tillstånd skall ges. Det borde betyda att staten borde ha ett ansvar för att se till att andra inte kränker enskildas hemfrid. det borde också innebära att den oproportionella svenska allemansrätten och dess fanatiska strandskydd borde prövas av Europadomstolen.

Enligt artikel 13 i europakonventionen ges därför rätt till effektiva rättsmedel.

Var och en, vars i denna konvention angivna fri-och rättigheter kränkts, skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen utförsts av någon i offentlig ställning.

En tomtplatsavgränsning som förutsättning för strandskyddsdispens innebär ju att fastighetsägaren utanför den av staten avgränsade tomten inte har större rätt än vem annan som helst. Han har inte ens rätt att placera sina trädgårdsmöbler, klippa gräs, eller röja för sly. Det är alltså frågan om en de facto expropriation som strider mot äganderätten.

Ianspråktagandet sker utan någon ersättning. I dag kan vem som helst bedriva näringsverksamhet på fastighet med allemansrätt medan fastighetsägaren straffas när han nyttjar fastigheten på ett sätt som normalt ingår i äganderätten.

Ägaren har svårt att få en rättvis prövning enligt inhemsk lag. Inskränkningar i äganderätten finns heller inte preciserade enligt lag, utan hänvisar till en nationell sedvänja som aldrig existerat.

När det gäller allemansrätten är det lätt att konstatera att vissa handlingar på annans mark inte är utryckligen straffbara, även dom det kränker äganderätten. Man väljer att i stället kalla detta straffria utrymme för "allemansrätt". Man har fråntagit markägaren de rättsmedel - denne tidigare haft till sitt förfogande - för att kunna skydda sin äganderätt.

Domstolar har sedan dömt efter denna doktrin och därvid etablerat myten som svensk "rättspraxis".

Enbart dagens situation att cirka en tredjedel av Sveriges landareal riskerar att sättas under fullständig statlig kontroll utgör ett övergrepp mot markägarna. I ett fall riskerar då 60 procent av all mark och 100 procent åkermarken ligga under strandskydd. Med så stor spridning av konsekvenserna för enskilda fall behövs ett mycket flexibelt regelverk med stor individuell flexibilitet.

Ändå har Länsstyrelsen i Västerbotten kommit med ett förslag om utvidgat strandskydd. Det skulle betyda att man inte längre kan utvinna fritidstomter närmare stranden än 300 meter. Det betyder också ett stort inkomstbortfall för markägarna. Tomternas värde riskerar att halveras i relation till strandnära tomter engligt den taxeringmodell som skatteverket tillämpar.

Ett strandskydd på 30 meter borde vara mer än tillräckligt. Det är funktionsmässigt fullt tillräckligt för djur och växtlivet får tillräckligt skydd, samtidigt som allmänheten kan bedriva friluftsliv. Då skulle 3 procent av Sveriges landareal kunna användas för strandskydd och fritisändamål.

Det finns inget som hindrar den enskilde medborgaren att röra sig fritt i skog och natur.

Men Medborgarrättsrörelsen i Sverige anser att en förnuftig balans krävs, för att skapa största möjliga nytta för både allmänheten och fastighetsägare. Då måste markägaren kunna lita på att grundläggande rättssäkerhet råder och slippa ifrån motsägelsefulla besked från Boverket, domstolar, länsstyrelser, kommuner och Naturvårdsverket.

Allemansrätten funktion, enligt vilket Högsta domstolen enbart grundas på sedvana, måste förändras och tydliggöras så att rättssäkerhet råder.

För de medborgare i Sverige som tvingas slåss mot banker, kommuner, olika myndigheter - råder det sedan länge i Sverige ingen rättssäkerhet. Det kan liknas vid att slåss mot väderkvarnar, som skrevs av Miguel Cervantes berömda roman: Den snillrike riddaren Don Quijote redan 1615.

Don Quijote slåss mot ett antal väderkvarnar som han tror är jättar. Dagens verkliga jättar är våra svenska politiker som slipper ta ansvar för vad de ställer till med och maktfullkomliga myndigheter som ger våra myndigheter olika befogenheter - som inte är kompatibla - och som ändrar retroaktivt i befintlig lagstiftning och dessutom slipper ta ansvar för vad dom ställer till med, även när de förlorar i rättegångar och oavsett de ekonomiska konsekvenserna för de som orättfärdigt drabbas.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen och
Sveriges Bankkunders Riksförbund