Självcensur har den otäcka följden att den inte bara begränsar uttrycket, utan i förlängningen styr den också tankarna. Det har jag själv upplevt när det gäller de stora bankernas obeståndssituation - i olika omgångar - och hur denna hanteras i Sverige och i världen

I den värld som vi människor lever i och delar med varandra betyder sanningen mest av allt. Sökandet efter sanningen förenar oss. Men, den är också en vattendelare när vissa vilja dölja sanningen för andra, som vill ta reda på vad som verkligen hänt. Den enklaste metoden i sådana sammanhang brukar vara att bara hemligstämpla obekväma politiska beslut som drabbar allmänheten och företagen.

Det gäller framför allt inom politiken. Den socialistiska sanningen överensstämmer inte alltid med den kapitalistiska. Medan socialisterna envist försöker hävda likabehandlingsprincipen, och alla människors lika värde, utan att tillämpa denna lärdom i praktiken - och för egen del - försöker kapitalisterna tala om den individuella frihetens mantra, som i de flesta fall bara ger total frihet och en liten minoritet, som dessutom äger merparten av våra tillgångar.

Medan juristens sanning, är den som kan presenteras "bortom allt rimligt tvivel", klarar sig naturvetaren rimligare undan. Våra politiker presenterar en sanning - som som många gånger inte överensstämmer med verkligheten - och lovar vitt och brett för att sedan inte kunna infria sina politiska löften när valet är över.

Sverige som är känt för stabilitet och långsiktighet när det gäller våra institutioner och de grundläggande reglerna för vårt statsskick. Under 200 år har vi gått från kungligt envälde till en demokratisk rättsordning. Men när hanteringen av bankkriser i landet, är det andra metoder som gäller. Då gäller inte längre reglerna att även banker som måste betraktas som företag och skall tvingas i konkurs när de är på obestånd och upprätta kontrollbalansräkning.

När det gäller bankerna vet vi numera att det inte är bankerna som betalar för sina förluster. Det gör allmänheten och företagen. För statens vidkommande visar försvaret av den svenska kronan under den svenska bankkrisen 1987 - 1993 hur ekonomin erroderade okontrollerat och höll på att försätta hela Sverige i konkurs, utan att svenska folket i förväg fick veta vad som höll på att ske.

När det gäller behandlingen av bankkunderna under krisen, som jag själv skrivit om i flera av mina böcker, har det rått en total självcensur. Bankerna har ostraffat kunna förtala och kränka företagare, i olika datlistor som cirkulerat mellan de svenska storbankerna, utan att det ens blivit någon ordentlig utredning vad som har skett.

Själv har jag lyckats initiera Sveriges två största dagstidningar i denna viktiga fråga (Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som sedan skrivit åtskilliga artiklar om detta fenomen). Trots detta ingen inom bankväsendet ställts till svars för vad som har skett. I de rättegångar som förekommit där bankerna överbevisats i skuldfrågan har bankkunderna i de flesta fall tvingats ändå göra upp i godo.

Eftersom det har begåtts grova brott mot bankkunderna har såväl Riksåklagaren som polisen blivit informerade men har inte vidtagit några som helst åtgärder, trots att de blivit delgivna hela händelseförloppet, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt, med vilka mått man än mäter.

Märkligast av allt är hur bankerna lyckats tillskansa sig bankkundernas tillgångar genom att påstå att säkerheterna inte längre är betryggande, trots att det åligger bankerna att leda detta till bevis och när det är bankerna och inte deras kunder som är på obestånd.

På bara fyra år, 1990 - 1993, drog Swedbank på sig nästan 39 miljarder i förluster, men nästan 18 procent av utlåningen. Ett svårslaget bottenrekord endast slaget av statliga Nordbanken under samma period.

För att bli extremt lönsam måste bankerna ta höga risker. Det visade hur bankerna agerade från 1987 och framåt i sin utlåning från runt 70 procent av BNP till runda slängar 140 procent av BNP. Det hela slutade självfallet i en krasch av sällan skådat slag. Ändå skulle Swedbank och SEB runt 20 år senare göra samma fel i Baltikum. De två bankerna verkade inte ha lärt sig någonting av den förra krisen.

Det enda som fungerade under den svenska bankkrisen 1987 - 1993 var självcensuren. Man skyllde sin egen obeståndssituation på kunderna som man både företalade och såg till att det var kunderna som straffades, för vad bankerna ställde till med. Och så kommer det att förbli om ingenting radikalt görs för att skydda bankkunderna inför nästa bankkris.

Mats Lönnerblad