Den globala skuldbördan - som fortfarande förlamar den ekonomiska utvecklingen i Sverige och nästan hela Europa - har lagt fokus på problemen med en alldeles för hög skuldsättning, som utgör det största hotet mot den finansiella stabiliteten. Det räcker med ett nytt prisfall på fastigheter för att radera ut såväl stora privata och publika fastighetsägares och entreprenörers förmögenheter som skuldsatta hushåll.

I Konjunkturrådets rapport 2015: "Den svenska skulden" (SNS förlag 2015) analyserar Bo Becker, Torbjörn Becker, Marieke Bos, Peter Englund och Per Wissén den ekonomiska situation som Sverige befinner sig i dag.

Ökade kreditförluster kan medföra att de svenska bankerna - på nytt hamnar under kravet på kapitaltäckning - precis som under den svenska bankkrisen 1987 - 1993 och att vi gör om samma fatala misstag - som under den förra krisen - då man sade upp krediterna för skötsamma företag och privatpersoner och beslagtog deras tillgångar, samt höjde räntan till ofattbara 500 procent.

Att sätta sig i skuld till en bank är ofta den enda utväg som en entreprenör har för att starta ett företag. Det räcker nästan aldrig att erhålla ett lån om man samtidigt inte kan förmås att gå i borgen för sina förpliktelser. Därför är välfungerande lånemarknader en förutsättning för långsiktiga investeringar som skapar tillväxt i vårt land. När storbankerna kraschar - som under den förra krisen - upphör lånemarknaden för företagare och privatpersoner att fungera och bankerna passar på att roffa åt sig kundernas värdefulla tillgångar.

Från mitten av 1990-talet har de svenska hushållens skulder ökat från 90 procent av de disponibla inkomsterna till 175 procent i dag. Det är när många företag och hushåll tvingas att återbetala sina banker samtidigt och i förtid; i strid mot gällande avtal, som det skapas stora problem som blir svåra att lösa med pennings- och finanspolitik, vilket vi redan har sett förfärande exempel på, som jag också redogjort för i flera av mina artiklar i både dags- och fackpress och i flera av mina böcker.

Det gäller att kunna hantera en ekonomisk kris på rätt sätt. Det sker inte genom att beslagta företagens egendomar; när det är bankerna själva som är på obestånd. Ett bättre fungerande insolvenssystem skulle ha kunnat rädda många av de arbetstillfällen, som gick förlorade under den förra krisen, och skulle ha räddat många företag. I stället för att slå ut företag; borde man stödja investeringar och underlätta rekonstruktioner.

Författarna till boken Den svenska skulden konstaterar att ett bättre insolvenssystem skulle ha särskilt stor betydelse när det gäller att utveckla marknaden för företagsobligationer. De anser också att det är angeläget att redan i dag förbereda regelverk och diskutera nya och förbättrade kontraktsformer i syfte att minimiera skadeverkningarna när en kris inträffar. Något som enligt min uppfattning borde ha skett för länge sedan. De svenska regeringarna som följde på bankkrisen har enligt min uppfattning inte gjort någonting för att stärka bankkundernas skydd mot de svenska storbankerna.

Vad Sverige också behöver är ett mer generöst regelverk för skuldsanering och slutligt preskription av skulder, vilket jag har efterlyst länge, utan att få något gehör. Många lån, både företagslån och snabba konsumtionslån, har ibland stora dolda avgifter av olika slag, inte minst straffräntor och avgifter vid försenade betalningar.

Sverige måste våga växa, anser Irene Wennemo i en artikel i Aftonbladet (Aftonbladet 2014-07-11) "Den som är satt i skuld är inte fri" sa vår förre statsminister Göran Persson. Inget kunde vara mera fel. Det är den som inte har någonstans att bo - den som inte kan ta sig till jobbet när tågen går som är ofri, menar Wennemo. Jag anser är att kostnaderna för satsningarna måste delas med bankerna och deras aktieägare - som nu tar ut stora vinster - i stället för att betala för all den hjälp de har fått. Det var ju de svenska storbankerna; i kombinationen av politikernas envisa försvar av den svenska kronan, som var den verkliga orsaken till att Sverige höll på att gå i konkurs under den förra bankkrisen.

Min uppfattning; som såväl internationella som svenska erfarenheter pekar på, är att det finansiella systemets skulder i en finansiell kris övertas av företagen och skattebetalarna. Företagen och skattebetalarna har följaktligen en potentiellt mycket större skuldbörda än dagens statsskuld och det är den som kan utlösas i en krissituation. Detta är oavhängigt politisk ideologi. Regeringar av alla politiska finner det nödvändigt att hindra det finansiella systemet från att ta stor skada.

Den svenska banksektorn är stor i internationell jämförelse. Den är koncentrerad och beroende av utländska investerare för sin finansiering. Det innebär att de implicita åtagande nu är mycket stora vilket en svensk bankdelning - som bankerna ihärdigt ihärdigt motsätter sig - skulle kunna hjälpa till att skydda bankunderna mycket bättre.