2014 höjdes avgifterna för att gå till domstol kraftigt. Avgiften var tidigare 450 kronor. Nu kostar det 900 kronor att söka rättvisa; i så kallade småmål (konsumenttvister och andra mål som rör mindre belopp) och 2.800 kronor i vanliga tvistemål eller större skadeståndsmål. Inte bara det. Det kostar 900 kronor att skilja sig.

Många är kritiska mot höjningen. Bland annat jag själv; Mårten Schultz, som är svensk professor i civilrätt är också kritisk. Han arbetar som forskare och lärare vid Stockholms universitet och bland annat Svenska Dagbladets juridiske kommentator. I en artikel i Svenska Dagbladet (SvD 2015-01-30) reagerar han på att tillgången på rättvisa har blivit en klassfråga.

I skuggan av andra budgetposter har riksdagen beslutat att sänka anslaget till domstolarna radikalt. Detta trots att domstolarna framhållit att framtidens rättsskipning kommer att kräva ännu större resurser, till följd av ökad måltillströmning, skriver han i sin artikel.

Det är inte de enda förändringar som har skett. Det har också blivit betydligt svårare att överhuvudtaget få civilrättsliga mål prövat i våra svenska domstolar. Genom att införa prövningstillstånd, i såväl kammarrätter som hovrätter, blir vissa mål lidande när de överklagas till högre instans och inte upp i rätten.

En annan fråga gäller editionsföreläggande. Vissa mål som kunde avgöras relativt omgående kan bli liggande i domstolen i åratal. Exempel på detta är företag som blivit kapade. När käranden begär editionsföreläggande - för att kunna påvisa hur orättfärdigt de har blivit behandlade - är svenska domstolar mycket återhållsamma. Det framgår i flera av mina böcker.

Ett exempel; handlar om en ideell organisation vars företrädare blev fråntagen sin position som ekonomisk ansvarig för föreningens aktiefonder. Personen lyckades ändå genom beslut i förvaltningsdomstolen - få ut alla tillgångarna trots att han inte längre var behörig att företräda föreningen i ekonomiska sammanhang - Ordföranden i föreningen, som hade begärt editionsföreläggande; fick aldrig något gehör i domstolen, när han ville få klart för sig hur detta kunnat ske. Beslutet gick därför inte heller att överklaga till högre instans.

Ett annat exempel; är den statliga Stiftelsen Industrifonden, som genom en kupp lyckades lägga beslag på en post aktier, utan att egentligen kunnat visa hur detta gått till. Företaget i fråga hade aldrig begärt eller fått något stöd från Industrifonden. När företagaren begärde editionsföreläggande, händer inget från domstolen, varför företagaren sedan flera år tvingas tvista i tingsrätten, till priset av mycket höga kostnader, hur Industrifonden blivit ägare till den omtvistade aktieposten om 30.000 aktier. Än idag vägrar Industrifonden att överlämna eventuella köpekontrakt.