Frågan i Sverige är i högsta grad aktuell; eftersom våra politiker använt de avsedda pensionsfonderna på ett helt annat sätt än som det från början var tänkt. Bland annat för att betala av - på den största bankris Sverige någonsin upplevt - som skedde efter perioden 1987 - 1993. Pengar som den förre statsministern tog från pensionärerna, och som Göran Persson lovade att betala tillbaka, men som fortfarande inte har skett.

De flesta välfärdsstater strävar efter ett generellt vaggan - till - graven skydd. Så även Sverige. Men Sverige har misslyckats kapitalt med att hålla sitt löfte till pensionsspararna, som fått se en stor del av sina besparade pengar till pensioner försvinna ut i Cyberrymden, utan att den svenska regeringen, velat redovisa ordentligt vart alla pengarna har tagit vägen.

Tidigare var Japans välfärdsstat ett under av effektivitet. Japan blev därmed bäst i världen när det gällde förväntad livslängd. Japan hade världens största statliga pensionsfond, så att alla japaner kunde räkna med en genrös bonus, plus regelbunden inkomst under resten av sitt liv och av en välförtjänt vila på ålderns höst.

Så har inte skett i Sverige, där politikerna från höger till vänster, hela tiden har naggat pensionsfonderna i kanten och använt dessa medel till alla möjliga ändamål, utan till det som de svenska pensionspengarna från början var avsedda för. Det vill säga att trygga de hårt arbetande svenskarnas levnadsvillkor i livets slutskede.

År 1975 gick bara 9 procent av det statliga intäkterna till social välfärd i Japan, att jämföra med 31 procent i Sverige. Skattetrycket i Japan och socialhjälpen var ungefär hälften så stora som i England. Skött på det viset tycktes välfärdsstaten vara fullkomligt förnuftig i Japan, medan Sverige valde att slösa bort en del av pensionärernas pengar på annat än de från början var avsedda för.

Till skillnad från Sverige, fortsätter företag och familjer i Japan att spela en betydande roll för välfärdssystemet. Arbetsgivare erbjuder kompletterande förmåner och drar sig för att avskeda anställda. Så sent som på 1990-talet bodde två tredjedelar av alla japaner äldre än 64 år tillsammans med sina barn, medan svenska pensionärer är förvisade till äldreboenden som i många fall, inte ger så mycket övrigt att önska.

Vad vi i Sverige inte har förstått, är att det svenska pensionssystemet, som röstades igenom med minsta möjliga marginal (en röst) kom till för att människor på livets skuggsida förtjänade något bättre än vad det haft hittills, och att de åtminstone förtjänade att få lika mycket i pension som de tidigare haft i lön. Så har det inte blivit vilket alla som gått i pension kan intyga, våra politiker undantagna.

I likhet med adeln - som tidigare hade privilegier som de flesta av oss bara kan drömma om - har våra ministrar och riksdagsmän sett till att de själva har sitt på det torra och kan glädja sig åt pensionsförmåner, som de flesta av oss inte kan komma i åtnjutande av. Varför inte fler av oss reagerat kraftiga på denna orättvisa, har många med mig svårt att förstå.