Bakgrunden till vad som hände under bankkrisen 1987 - 1993 för såväl bankerna som regeringen - var att försöka flytta fokus från verkligheten - genom att nästan hela den svenska bankvärlden (förutom Handelsbanken) var på obestånd och inte längre klarade av den gällande kapitaltäckningsgraden, som började gälla den 1 februari 1990.

Det var därför som storbankerna, tillsammans med domare, polis och regeringen tillät Nordeas Svarta Bok som tillkom för att krossa de drabbade och lättare kunna beslagta de utvalda företagens tillgångar.

Det skedde på enklast möjlig sätt, genom att tillåta nedvärdering av företagens tillgångar. Med hjälp av bankernas egna och statens olika "skräpkreditföretag" kunde sedan bankerna beslagta och få bra betalt av staten genom och flytta över kundernas tillgångar till statliga bolag som Securum mfl.

För att Nordeas register skulle göras trovärdigt registrerades såväl kända brottslingar som oskyldiga kunder som bankerna inte skulle göra affärer med. Listan innehåller med än 2.000 namn. Att det rör sig om dataförda register som även sprids till andra banker, kan jag själv intyga, eftersom jag fått Nordeas Svarta Bok av chefjuristen på en av de andra storbankerna.

Ändå tillåter sig Nordea att förneka detta, genom att i mejl till Datainspektionen, kategortiskt påstå att det rör sig om något datafört register med personuppgifter

De stora skötsamma fastighetsbolagen som kunde uppvisa lönsamhet och andra privata fastighetsägare var de som drabbades hårdast av denna olagliga hantering. Domare och poliser och andra myndighetspersoner deltog i jakten på fastighetsägare och företagare genom att tillåta att man utpekade bankkunderna som brottslingar i Nordeas olagliga register.

De som deltog i denna hetsjakt på företagare gick fria; de ställdes aldrig inför rätta för vad de ställde till med. Företagare och privatpersoner som drabbades av bankernas bannbulla fick aldrig någon upprättelse. De som försökte få rätt i domstol förlorade i flesta fall sina mål. Många familjers liv slogs i spillror. Flera skilsmässor och självmord följde i krisens kölvatten.

Enligt helsidesartiklar av Joel Dahlberg och Carolina Neurath i Svenska Dagbladet våren 2013 lades de två utredningarna om registren snabbt ner - trots att starka indikationer på att även olaglig registrering av privatpersoner förekom. Orsaken till detta torde vara att uppgifter numera finns tillgängliga på vilka myndighetspersoner som hanterat och medverkat till spridningen av Nordeas Svarta Bok. Medborgare som anses höjda över varje misstanke.

Att Nordeas Svarta Bok den så kallade "dödskallelistan" fortfarande använts fram till 2013 är numera klarlagt. Frågan är då hur regeringen kan ställa sig bakom Hans Dalborg som måste betraktas som ytterst ansvarig för dessa register. Han utsågs till VD i Nordbanken under den värsta krisen i bankens historia och blev sedan styrelseordförande i Nordea (som banken tvingades byta namn på) Som både VD och senare styrelseordförande i den tidigare misskötta banken, borde styrelse och ledning ställts till svar för dessa olagliga register som de knappast kunnat vara okunniga om.

De fastighetsägare som drabbades i slutet av 80-talet och i början av 90-talet och därmed förlorat sina fastigheter på falska grunder, eftersom det var bankerna som var på obestånd och inte fastighetsägarna, berodde till stor del att de blivit av med sina tillgångar eftersom inte ens domstolarna kände till bankens kapitalsituation under denna period.

Huvudsyftet med Nordeas förtalsregister är ju att krossa de som blir drabbade och frikänna sig själva från all skuld. Det lyckades man ju också med genom både ledningen och styrelsen i Nordea gick fria, medan de bankkunder drabbades och allmänheten fick stå för alla kostnaderna.