Hur mycket hjälp de svenska bankerna får i form av garantier och pengar varje gång det är bankkris - har jag själv beskrivit i flera av mina böcker - med början redan 2003, när jag skrev min första bok: "Från bankkris till börskris" om den svenska bankkrisen 1987 - 1993, som var den svåraste ekonomiska kris som någonsin drabbat Sverige.

I samband med utgivningen presenterades boken första gången på Hedengrens bokhandel i Stockholm där bokhandeln tvingades skaffa fram nya stolar för att få plats för alla som kom och lyssnade. Men sedan blev det tyst. Ingen reaktion efteråt - vare sig från de politiker eller representanter från de banker och journalister - som var närvarande.

De frågor som ställdes till mig under presentationen var alla lätta att besvara. Det ramaskri som jag förväntat mig - hur bankerna behandlade sina kunder under bankkrisen - uteblev. Tidningarna höll tyst om vad som verkligen inträffat. Förutom de skriverier som förekom kring de allra största övergreppen mot Erik Penser och de börsbolag och större fastighetsbolag som orättfärdigt drabbades.

Bankernas och politikernas agerande inför denna bankkris bemöttes med största möjliga tystnad. Den utlovade genomgången om en parlamentarisk och oberoende utredning om vad som inträffat uteblev. Ingen ville ställa bankerna till ansvar för vad det ställt till med. De fyra storbankerna kunde efter fusioner, omorganisationer och nedläggningar lugnt fortsätta med sitt arbete som om ingenting hade inträffat.

Styrelserna och ledningen i både Första Sparbanken, Föreningsbanken Gota Bank, SEB och Nordbanken kunde ostraffade fortsätta sin verksamhet på annat håll, utan några yrkesförbud. Visserligen försvann Första Sparbanken och Föreningsbanken ersattes av Swedbank. Gota Bank gick i konkurs och fusionerades med Nordbanken. De avgångsvederlag som utbetalades naggades visserligen något i kanten för de värsta busarna - som tvingades betala böter - men det var allt. Handelsbanken var den enda banken som överlevde relativt oskadd.

Finansministern Kjell Olof Feldt avgick visserligen från sin post. Björn Wahlström tvingades avgå från sin post i Nordbanken; men Hans Dalborg som var VD för Nordbanken kunde lugnt sitta kvar, och utveckla den dopade banken till Nordens ledande bank på allmänhetens och företagarnas bekostnad.

De banker som överlevde krisen kunde lugnt fortsätta sitt arbete utan att besväras allt för mycket av alla de rättsprocesser som följde i bankkrisens spår. Domstolarna dömde i de flesta fall till bankernas favör.

Det verkar vara en oskriven lag i Sverige som säger; att när det går dåligt för storbankerna eller storföretagen i krisbranscher så gäller inte de regler som vanligt medelstora eller mindre företag. Bankerna och börsbolagen brukar få "första hjälpen" från skattebetalarna när de befinner sig i ekonomisk kris.

Så är det fortfarande. De statliga garantierna till de fyra svenska storbankerna har även hjälpt storbankerna under senare kriser. Bankerna höll ju på att gå under när den internationella bankkrisen höll på att slå sönder de svenska bankerna år 2007 och framåt. Under 2009 uppgick den statliga garantins värde som mest till 203 miljarder kronor, årligen, medan genomsnittet under perioden 1998 - 2014 uppgick till 26 miljarder per år.

Finansinspektionen uppskattar det totala årliga värdet av statsgarantin till bankerna uppgick till 6-14 miljarder kronor under sommaren 2014. Det förhållandevis låga nivån år 2014 speglar sannolikt både att läget på de finansiella marknaderna var mer stabilt än tidigare, men också att de svenska storbankernas motståndskraft ökat, bland annat till följd av de högre kapitaltäckningskrav - som jag tidigare efterlyst - i flera av mina artiklar och böcker.

Den svenska staten förväntas således även i fortsättningen garantera bankernas överlevnad och därigenom implicit garantera långivarnas fordringar på banken. Denna implicita garanti har ju också ett stort värde för bankerna, som får tillgång till billigare finansiering, tack vare garantin, anser Finansinspektionen.

Svenska staten fortsätter alltså att vara den kassako som garanterar de svenska bankernas lönsamhet och överlevnad, vilka risker bankerna än tar. Det visar den hjälpen bankerna fick när både SEB och Swedbank höll på att gå i kvav i Baltikum och när det var internationellt lånestopp för bankerna, under den globala bankkrisen som inleddes 2007.