I boken "Bankbluffen" (Ordfront 2009) redovisar författaren och journalisten Joel Dahlberg i sin bok, hur de 10 största aktivt förvaltade aktiefonderna (fyra från Swedbank, tre från SEB, två från Nordea och en från Handelsbanken) samtliga hade misslyckats att slå sina jämförelseindex. Mätperioden den gången var 2004-2008 och under denna period hade spararna i de tio fonderna betalat cirka 14 miljarder kronor i fondavgifter.

Detta borde fått Alliansen som regerade tillsammans under denna period ha reagerat genom att införa en lagstiftning - som skyddar fondspararna från bankernas överpriser när det gäller så kallade aktivt förvaltade fonder - som inte lyckats slå de billigare indexfonderna.

Det fusk som de svenska bankerna under årtionden ägnat sig åt saknar motstycke i svensk finanshistoria. Både vad gäller antal personser som drabbats och de summor det rör sig om. Precis som de berömda fuskare inom idrottsvärlden: som Lance Amstrong (cykel), Ben Johnson (friidrott) och Boris Onisjtjenko (modern femkamp) fortsätter bankerna att blåneka till vad de ställer till med, även när fusket varit uppenbart.

I en serie artiklar i Svenska Dagbladet och i sin nya bok: "Sammansvärjningen" (Ordfront 2015) har Joel Dahlberg skrivit en ny bok som avsöjar bankerna fusk i sin helhet där det gäller debiteringen av så kallade "aktivt förvaltade fonder" som i de flesta fall inte ens når upp till index.

Joel Dahlberg hävdar, att honom veterligen figurerar det boken: "Sammansvärjningen" fler ohederliga bankdirektörer än i någon annan text på svenska. Orsaken är de omfattande lurendrejeri som miljontals svenska sparare utsatts för som kräver att de många aktörerna inom banksektorn håller ihop. Genom en tyst överenskommelse döljer man sådant som hotar fondbranschens lönsamhet och bara lyfter fram det som gynnar den. Det har fungerar hittills - eftersom alla, utom kunderna - tjänar på det.

Tänk dig ett läkemedelssystem där patienten betalar hela kostnaden för läkemedlen och läkarna får betalt i relation till kostnaden för de mediciner de skriver ut. Ju dyrare läkemedel, desto mer tjänar läkaren. Tänk dig dessutom att de dyra medicinerna fungerar sämre än de billiga. Så ser det fortfarande ut i den svenska fondbranschen.

Jan Bertoft, generalsekreterare i organisationen Sveriges Konsumenter, kommenterar Joel Dahlbergs rapport i Svenska Dagbladet om bankernas omfattande svenska fondfusk den 27 december 2014:

"Resultaret av rapporten är faktiskt sensationellt eftersom det visar att bankkunderna faktiskt förlorar på att lyssna på finansiella placerningsråd från bankerna (när det gäller aktivt förvaltat fondssparande. Min anmärkning) Man kunde tänka sig att det skulle kunna vara något slags nollvärde men det är alltså en negativ effekt av att man får råd av bankerna. Det är uppseendeväckande och allvarligt".

I sig är ju fondsparande en genial idé i alla sin enkelhet. Den som ingenting kan om sparande kan köpa in sig i en aktie-eller räntefond där en förvaltare sköter investeringen. Man kan själv välja om man vill ha hög risk, det vill säga hög andel i aktier, eller låg risk vilket betyder ett stort inslag av räntesparande.

Man kan dessutom när som helst sälja sina fondandelar och värdet på andelarna publiceras varje dag på fondbolagets hemsidia. Hus smidigt som helst, om bara inte systemet systematiskt missbrukades av bankerna, som sker i dag.

William F. Sharpe är professor på Stanford University i Kalifornien och är en av de riktigt stora inom portföljteori. Han fick ekonomipriset för sin forskning om tillgångspriser och är särskilt känd som en av skaparna bakom den så kallade CAPM (Capital Asset Pricing model). En tyngre röst när det gäller fondförvaltning är det svårt att hitta.

Hans råd till vanliga sparare är därför att inte följa bankernas och försäkringsmedlarnas råd. Sharpe säger förvisso inte att det är omöjligt för enstaka förvaltare att under en period slå index men möjligheten för dem att göra det under en längre period är minimal.

Statistiken, enligt William F. Sharpe, är väldigt tydlig. " - Nästan ingen kan göra det under en längre period på 30 år och i vilket fall som helst är chansen att man klarar det nästa år rent statistiskt mindre än 50 procent. För personer som inte är kunniga inom investeringar är indexfonder det självklara valet."

En indexfond har ofta en avgift på 0,2 - 0,4 procent medan en aktivt förvaltad fond vanligtvis ligger på 1,3 - 1,4 procent. För bankernas säljare som ska välja mellan hälften av 0,2 procent och hälften av 1,4 procent finns det inget val, i hundra fall av hundra väljer säljaren den dyrare fonden.

Det är just detta som gör William F. Sharpes budskap så förödande; bankernas affärsmodell bygger på högre avgifter och påstås ge en högre kvalité. Sharpe och Dahlberg visar att det är precis tvärtom: En billig indexfond är i genomsnitt bättre än en jämförbara aktivt förvaltad fond. Orsaken är just den lägre avgiften. Det är den enkla förklaringen till att Joel Dahlberg i sin bok: Sammansvärjningen beskriver den svenska fondbranschen som korrupt, lögnaktig, vilseledande och bedräglig. Jag som läst hans bägge böcker och själv skrivit 8 böcker om bankernas verksamhet i Sverige och internationellt håller med honom.

När man - som Joel Dahlberg gjort i sina bägge böcker om den svenska fondbranschen - lyckats identifiera bankernas falska påståenden om sin fondverksamhet, framstår bilden för mig som en bransch i moraliskt förfall. Jag vet inte om någon annan bransch, där man kan ta betalt endast för att försöka, men misslyckas 9 gånger av 10.

Det är därför både Allmänna reklamationsnämnden - dit Aktiespararna redan anmält bankernas hutlösa priser för det svenska fondsparandet - och den svenska regeringen åtminstone borde agera och vidtaga åtgärder mot det rådande missbruket som bankerna kan göra sig skyldiga till utan att det fortfarandet hänt något för att skydda fondspararnas intressen.