En festskrift finns numera tillgänglig ett samlat tvåbandsverk om de nordiska avtalslagarna som fyller 100 år i år. Den svenska avtalslagen trädde i kraft 1915, den danska 1917 och den norska 1918.

Efter sin självständighet införde Finland sin lag 1929 och slutligen Island 1936. Det är dessa fem lagar som har skapat en grund för en gemensam nordisk avtalsrätt som har haft och har stor betydelse för den nordiska rättskulturen och nordiskt juridiskt samarbete.

Festskriften innehåller band 1 "Aftalsloven 100 år" som är utgiven i Danmark som bland annat handlar om bakgrunden och avtalslagens status och dess framtid samt en utgivning på engelska (band 2) "The Nordic Contracts Acts". Tillsammans ger dessa bägge böcker en bra inblick i den samnordiska avtalslagarna med bidrag från några av Nordens ledande avtalsjurister. Bägge böckerna kan beställas från Jure Bokhandel i Stockholm.

Redaktörer för bägge verken är Mads Bryde Andersen, Johan Bärlund, Boel Flodgren och Johan Giertsen (band 1) och Torgny Håstad (band 2)

Det som måste sägas som utgör den väsentliga i avtalsrätten är att det föreligger en bundenhet för anbudsgivaren efter att mottagaren tagit del av dennes skrifliga anbud. Denna princip har inte förändrats genom åren och inspiration till denna princip hämtades från den tyska BGB:s lagstiftning (den tyska civillagen) som praktiserade även tidigare i Norden, både i doktrin och rättspraxis innan avtalslagens ikraftträdande.

Slutandet av avtal är således ett instrument för utbyte av varor och tjänster enligt det pris och på de villkor parterna bestämmer. Den grundläggande tanken är, att part genom sin egen vilja underkastar sig att vara bunden till sina förpliktelser. Den kontinentala och med denna även den den nordiska avtalsläran har tagit arv från det romerskrättsliga konsensusavtalet som detta uppfattades av de tyska pandekträttslärda.(ordnad samling av rättslärdas utlåtande)

Frågan som uppkommer är om den svenska avtalslagen skall förbli som den varit under hundra år och hur den prövas i domstol. När det gäller en eventuell revidering har Torgny Håstad som svarat för utgivningen av "The Nordic Contracts Acts" (band 2) en klar åsikt hur denna revidering bör ske.

Han anser att: "frågor om avtalstolkningsregler med objektiv utformning bör införas så att parter och domstolar får klara utgångspunkter för sitt handlande, att en allmän lojalitetsregel med med subjektiva rekvisit, vilken leder till bundenhet av motpartens uppfattning bör ingå i en ny avtalslag" (En europeisk civillag och den nordiska kontraktsrätten" 36:e Nordiska Juristmötet i Helsingfors, 2002 s 364)

Själv anser jag att domstolarna måste kunna tolka avtalslagen som den är och utan några förarbeten blandas in i den nordiska avtalsrätten. Tyvärr anser de svenska domstolarna att avtalsrätten kan tolkas olika - i olika rättsinstanser - trots tydliga avsiktsförklaringar i ingående avtal, som många gånger ostraffat kan brytas av ena parten, till förfång för den som drabbas.

Vad som också händer när att man flyttar över bevisbördan på svaranden när det gäller avtalstvister med banker, har jag sett alldelse för många exempel på. Det är uppenbart att det är käranden som har bevisbördan när bankerna orättfärdigt säger upp ingångna avtal. Ett tydligt exempel är banktvister som mångdubblas i våra svenska domstolar när bankerna är på obestånd vilket brukar ske alltför ofta - där regeringen till slut tvingas gripa in - genom att allmänheten och företagarna får betala notan för de svenska storbankernas misslyckanden.

Självfallet borde regeringen granska bankernas avtal med så att det tydligt framgår att det är bankerna som har bevisbördan när de själva säger upp löpande avtal för de kunder som sköter sina åttaganden utan några anmärkningar.

Det var som skedde under den stora svenska bankkrisen 1987 - 1993 när minst 60.000 skötsamma företagare fick alla sin krediter uppsagda och tillgångar beslagtagna, utan att kunna försvara sig i våra svenska domstolar, bara för att de svenska storbankerna var på obestånd.

Innehållet i avtalen reglerar ju hur avtalet skall tolkas. Jag tänker på de många avtalstvister mellan handelsagenter och deras huvudmän, där huvudmannen ofta försöker påskina att det rör sig om vanliga återförsäljaravtal när det i själva verket rör sig om ingångna handelsavtal, när de blir stämda för att inte följa handelsavtalet till punkt och pricka. För att komma tillrätta med handelsavtalen, har Sverige numera infört ett EG-direktiv 86/653 EEG, som på ett tydligt sätt talar om hur dessa avtal skall följas och vilka förpliktelsen huvudmannen har mot sin handelsagent.

Förutom handelsagenter är det framgångsrika entreprenörer och uppfinnare som råkar mest illa ut när det gäller att inte följa ingångna avtal med sina huvudmän som ofta är större börsbolag. Låt mig därför bara ge ett bra exempel:

GPC & C Systems International AB som drivs av uppfinnaren Håkan Lans, ligger sedan december 2014 i tvist med Saab Transponder Tech AB i Högsta domstolen, och behöver få veta hur stor ersättning han skall ha från SAAB för sin uppfinning. I avtalet finns reglerat den informationsplikt som SAAB förbundit sig att följa genom tidigare ingånget förlikningsavtal. Men trots detta påstår SAAB inför både tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen, att denna information är en affärshemlighet.

På samma sätt som när det gäller handelsavtal utgör kopior, alternativt utskrifter, av fysiska eller elektroniska dokument i form av orderbekräftelser, fakturor eller andra liknande handlingar, som enligt både avtalslagen svarande är skyldig att utge till käranden för att han skall kunna beräkna sin provision och slutgiltigt avsluta sitt ärende.

När det gäller många av dessa ärenden kan det ta år att avgöra dessa ärenden som lätt skulle kunna avgöras på några månader om bara våra domstolar ser till att följa avtalens ordelydelse. I handelsavtalen är det numera ostridigt att käranden har rätt till all den information han begär för att kunna beräkna sin intäkter. Enligt avtalslagen borde det vara samma regler som gäller. Ordalydelsen hur avtalen skall tolkas borde vara avgörande.

I Håkan Lans fall fick han rätt i tingsrätten medan hovrätten avslog han rättmätiga begäran att få vet vilka intäkter han har rätt till. Högsta domstolen som fick in ett överklagande från Lans i mål nr Ö 5775 redan i december 2014 har fortfarande inte avgjort om han skall få prövningstillstånd i detta ärende.

I hans fall har jag tagit del av de rättsutlåtanden som har ingvits till HD av Professor Bengt Lindell där han konstaterar att det i licensavtalet mellan GP & C och SAAB finns en avtalad rätt om insyn för GP & C om insyn för GP & C genom materiell edition av en granskningsklausul som finns i Parternas överenskommelse. Redan detta borde räcka för att HD skulle kunna fatta ett snabbt beslut.

Som skribent i finansrätt undrar jag - och de flesta med mig - vad det är för mening med licensavtal och licenstagaren skulle få lagligt stöd för att inte redovisa eller snarare kunna ersätta redovisningen med ett påstående som inte går att kontrollera ? Är inte detta att undergräva hela avtalsrätten ? Genom att hantera dessa mål felaktigt ges ju möjlighet att begå brott !

Med hänsyn till påstående om företagshemligheter till stor del brukar bestå i svepande och intetsägande påstående när entreprenörer, handelsagenter och uppfinnare begär att få betalt i enlighet med träffade, skriftliga avtal bör dessa argument betraktas som svaga.

Och pågår en rättegång och att begärda handlingar behövs som bevis för att kunna slutföra talan borde således § 38:2 och § 38:3 i rättegångsbalken räcka för att få ut begärda handlingar, för att kunna bevisa grova avtalsbrott. Min uppfattning är därför den hundraåriga principen som hittills gällt för avtalslagen är att i tydliga skriftliga avtal måste ordalydelsen i avtalen vara gällande och borde inte få ifrågasättas av svaranden på de sätt som alltför ofta sker i dag, vilket gör att tvistemål av denna art som skulle kunna avgöras på några månader tar flera år att utreda.