Det finns en avgörande skillnad hur media, myndigheter, polisen, åklagare och våra svenska domstolar, advokater hanterar brottsmål och tvistemål. När det gäller grövre brottsmål som mord och våldtäkter, gör alla allt, för att få fram de avgörande vittnesmålen. Det råder ett helt annat förhållande i tvistemål.

Konsekvenserna för dem som oskyldigt drabbas av brottsmål och tvistemål kan vara lika allvarliga. Därför är det viktigt att alla hjälps åt för att få fram de avgörande bevisen, i både brottsmål och tvistemål. Gör inte våra rättsvårdande myndigheter och ombuden detta - borde de få rött kort - om de inte agerar i enlighet med gällande lagar och regler.

Inom idrotten beivras ju brott som begås ganska omgående genom att den som felar får rött kort. Rött kort används i många sporter för att på ett enkelt sätt visa för spelare och publik att en spelare brutit mot reglerna på ett sätt som medför en bestraffning. Olika färger på kortet betyder olika typer av straff och betydelsen är också olika från sport till sport beroende på sportens regler och behov av den typen av signaler.

Rött kort inom fotbollen innebär att spelaren måste lämna planen och inte får spela mer, en manager och en tränare kan också få rött kort vilket innebär att då måste han gå upp på läktaren och får inte längre leda eller coacha laget.

Om jag då går tillbaka hur brott utreds i Sverige - är nog alla eniga om att man måste göra allt för att utreda brottet och få fast förövaren. Det kan till och med visa sig att både domstol och polisen i sin iver att hitta mördaren går för långt.

I Costafallet lärde vi känna de skrämmande gestalterna Obducenten och Allmänläkaren som under rituella former skulle ha mördat och styckat en prostituerad kvinna, sedan hon utsatts för bisarra sexuella våldhandlingar inför ögonen på ett litet barn. Det visade sig till slut att både Obducenten och Allmänläkaren var helt oskyldiga. Men efter all smutskastning i media och i våra domstolar var bägge läkarnas liv redan förstörda.

Fallet Thomas Quick är ett annat känt fall och en sann thriller om ett märkligt människoöde och ett tragiskt rättsfall med åtta morddomar mot den åtalade, där det så småningom skulle visa sig att Thomas Quick var helt oskyldig. De bekännelser som bland annat tvingades fram - med hjälp av droger på den psykiatriska klinik där han vistades - visade sig vara helt felaktiga.

I bägge dessa rättsfall har de rättsvårdande myndigheterna gått för långt i sin strävan att skapa rättsvisa. Men i de flesta fall försöker nog de svenska domstolarna döma rätt i brottsmål även om det straffansvar som utdöms i många fall kan diskuteras.

Hur förhåller det sig då i tvistemål där ofta stora pengar står på spel. Vad jag själv har lärt mig är att myndigheter, polis, advokater och domstolar ofta agerar tvärt emot vad de är skyldiga att göra. Låt mig därför bara ge två exempel:

Det gäller företagare som tvingas stämma en motpart för att de blivit lurade och därför tvingas be domstolen att få loss avgörande bevisning redan i första rättsinstans hur mycket de skall ha i ersättning för sitt arbete eller förlorad egendom.

Om det pågår en rättegång och begärda handlingar i ett mål behövs som bevis för att kunna slutföra sin talan redan i tingsrätten borde 38 kap 2§, 38 kap 3§ i rättegångsbalken räcka för att få begärda handlingar som är avgörande för att kunna bevisa grova avtalsbrott. Men i känsliga ärenden motarbetar i stället handläggare i vissa domstolar den som drabbats, i stället för att medge att de avgörande bevisen som finns tillgängliga hos motparten tas fram.

Det har en av Sveriges främste uppfinnare genom tiderna, Håkan Lans, redan fått erfara i en rättegång där han fick rätt i tingsrätten - medan hovrätten avslog hans begäran om editionsföreläggande - att få ut de handlingar han har rätt till. Ärendet är fortfarande inte avgjort och ligger nu i Högsta domstolen där han efter 8 månader, fortfarande väntar på om han skall få prövningstillstånd för att få veta om han skall ha rätt att få ut den redovisning om intäkter som han har rätt till enligt avtal.

En annan framgångsrik entreprenör och företagare, Börje Ramsbro, som i rätten stämde sitt eget bolag om bättre rätt till de immateriella rättigheterna. I detta fall riktade han ett editionsyrkande mot Sparbanken om att lämna ut en värdering av företaget.

Tingsrätten handlade korrekt och beslutade om edition. Banken överklagade till hovrätten som gick på tingsrättens beslut och angav när handlingarna senast skulle överlämnas för att komma fram under huvudförhandlingen, innan huvudförhandlingen var över. Sparbanken överklagade först till hovrätten där de inte heller fick något gehör och därefter begärde prövning i Högsta Domstolen som inte medgav prövning. Börje Ramsbro fick tillgång till värderingen 2 månader försent.

Själva rättegången förlorade Ramsbro bara för att han inte fick ut de bevis han behövde för att styrka att han själv ägde de immateriella rättigheterna, som han hade förvärvat enligt avtal. Hade han fått ut handlingarna redan i tingsrätten hade hade utgången i målet blivit till hans fördel. Han tvingades därför att ingå en förlikning, utan att frågan i målet hade avgjorts.

I detta fall var det således Sparbankens advokat som utgjorde det största hindret för att rättvisa kunde skipas redan i första rättsinstans. Tingsrätten borde således avbrutit huvudförhandlingen, eftersom käranden inte fått ut det material till han haft rätt till från början.

När det gäller att få ut självklara handlingar som utgör avgörande bevis i tvistemål är min uppfattning att de domare som nekar till att dessa handlingar ges ut gör sig skyldiga till grovt rättegångsfel och de advokater som överklagar i dessa fall begår orätt.

Varför vissa advokater överklagar domstolens beslut att ge ut bevis som, vem som äger de immateriella rättigheterna i ett bolag eller visa upp utgående fakturor för att den kärande parten skall få veta hur mycket ersättning han är berättigad till enligt skriftliga avtal, som till och med skattemyndigheten har rätt att ta del av, är för mig obegripligt.

Hur många har råd att fullfölja ett överklagande till hovrätten, när man på felaktiga grunder fått fel när man skulle fått rätt redan i första rättsinstans, frågar jag mig ?

Vad som behöver göras är således att redan tingsrätten, efter att rätten fått en anmälan om rättegångsfel från käranden, omgående får möjligheten att få felaktiga beslut omprövade. I min egenskap av skribent i finansrätt dagligen får ta emot så många exempel på när både advokater och domstolar göra fel i editionsärenden. Därför återstår bara en sak att göra:

Det är att riksdagen omgående tillkännager för regeringen som sin mening att återinföra tjänstemannaansvaret i Sverige och se till att domstolarna följer lagen när det gäller frågan om editionsföreläggande. Tjänstemannaansvaret innebär att en tjänsteman/domare i offentlig förvaltning har ansvar för beslut, och kan bli föremål för disciplinåtgärder eller avskedande vid förseelser.

Vi kan dagligen läsa i media om offentliga myndighetsutövare som begår fel i tjänsten. Inte sällan landar ett stort ansvar på den enskilde tjänstemannen. Därför är det också betydelsefullt att medborgare upplever att offentliga myndighetsutövare som begår fel i tjänsten får ta sitt ansvar och att rättvisa kan utkrävas redan i första rättsinstans i stället för alla de mål som verkar pågå i decennier, bara för att grova rättegångsfel begåtts i de lägre rättsinstanserna i tvistemål.

Vad jag själv hoppas på är att den motion som inlämnades till riksdagen 2014/15:1497 av riksdagsmännen Johan Hultberg och Jan R Andersson (M) bifalles om återinförandet av tjänstemannaansvaret omgående införs i lagstiftningen så att Sverige får rätt till att vi kan förbättra den rättssäkerhet, som jag länge efterlyst, men tidigare inte fått något gehör för.