I Sverige var det många - både företagare och privatpersoner - som dog eller tog sina liv efter den största bankkrisen i Sveriges historia som ägde rum mellan 1987 - 1993. Både politiker och storbankerna gjorde sedan allt för att tysta ner påföljderna - hur många företagare och konsumenter som drabbades - hur många tvistemål som blev följden av bankkrisen i våra domstolar under denna period, där krisbankerna i de allra flesta fall gick segrande ur striden.

Även inom bank- och försäkringsvärlden var det flera inom den högsta ledningen, som valde att avsluta sina liv, efter allt det ekonomiska elände de själva ställt till med. Det gällde dock inte de banktjänstemän som trots sina grova misstag, ändå kunde tillgodogöra sig feta bonusar och avgångsvederlag, och via konsultverksamhet fortsätta att verka inom det svenska bankväsendet.

I Italien verkar det nu som landet är på god väg att följa samma mönster som i Sverige. Nyligen begick en pensionär självmord sedan hans livs besparingar hade beslagtagits den 22 november 201,5 för täcka förlusterna i hans bank. Svenska företagare kommer att kunna krossas igen, precis som när deras tillgångar beslagtogs för att täcka bankförluster i krisen 1987 - 1993, fast nu mycket snabbare och effektivare med den nya lagen för bankrekonstruktion.

Den misär som kommer drabba dessa företagare och deras anställda, kan man lätt inse om man tänker efter. Med den nya lagen kommer en bankkris att direkt slå sönder den reala ekonomin och, när kunderna i panik och försöker ta ut sina pengar ur bankerna.

Det enda som kan skydda bankkunder, företag och samhällsekonomin när finansbubblorna nu brister, är att de svenska storbankerna omedelbart delas, så att deras omfattande och våghalsiga spekulationsverksamheter, och deras förluster, separeras bort från den traditionella bankverksamheten - den som hanterar betalningsförmedling, kontohantering, handelsfinansiering och företagslån.

Att storbankerna inte tagit någon som helst lärdom av tidigare kriser visar Birgitta Forsberg, som är ekonomijournalist på DN på ett tydligt sätt i sin bok: Fritt fall. Spelet om Swedbank (Ekerlids förlag 2010.)

Nyligen tillät Swedbanks VD, flera ur bankens ledningen att satsa på eget fastighetsbolag, med lånade pengar, trots att banken tidigare gjort misstaget att låna ut pengar till ren fastighetsspekulation i Baltikum. Det visar att bankerna fortfarande inte lärt sig någonting av sina tidigare misstag.

I Lettland hade Swedbank tidigare runt en fjärdedel av bankmarknaden, SEB cirka 15 procent och Nordea 12 procent. Trots den tidigare svenska bankrisen hängde de svenska bankerna gladligen på tåget redan 2007, skriver Birgitta Forsberg i sin bok. De hade redan glömt sina tidigare felinvestringar.

Swedbank hade köpt sin baltiska bank för nästan 19 miljarder kronor. SEB hade köpt sina baltiska banker för cirka 4 miljarder kronor medan Nordea främst vuxit genom att öppna nya kontor. En stor del av dessa pengar försvann när bankkrisen slog till i Baltikum.

År 2007 ökade de svenska bankernas problemlån snabbt i Lettland. När det gällde lån till hushållen steg andelen lån där räntan inte var betald trettio dagar efter förfall från drygt 1 procent första kvartalet 2007 till nästan 7 procent första kvartalet 2008.

Samtidigt utgjorde Lettlands utlandslån 135 procent av BNP. Högst inom EU ! Vad värre var; utlandslån med löptider på mindre än ett år kunde inte längre betalas. Hur skulle landet då kunna betala lånen som snart förföll ? Det visade sig snart vara en omöjlighet.

Hur det sedan gick känner de flesta av oss till. De svenska bankerna tvingades återigen att backa. Svenska staten fick ännu en gång garantera det svenska banksystemets fortsatta fortbestånd. Folksam blev genom en nyemission största ägare till Swedbank.

Själv menar jag att en liknade lösning som Birgitta Forsberg föreslår i boken: Fritt fall. Spelet om Swedbank därför snarast borde införas i Sverige. Det är att sätta upp hållbara gränser för bankernas solvens, så att åtminstone svenska bankerna kan slippa egna kundförluster i den storlek som skedde i Sverige både under krisen 1987 - 1993 och senare under bankkrisen i Baltikum.

Min uppfattning är därför att bankdelning är det bästa receptet för att skydda både företagare och konsumenter från de svenska storbankernas vilda spekulationer, eftersom svenska bankkunder enligt den nya banklagen inte längre kan överklaga uppsägning av krediter i svenska domstolar, enligt beslut från EU som kommer att gälla vid nästa svenska bankkris.

En kris som kommer att äga rum snarare än vad många föreställer sig.