I de flesta fall som jag tagit del av har förlusterna för företagen uppkommit i samband med att bankerna befinner sig i en obeståndssituation, vilket gör att bankerna säger upp alla avtal med sin kunder så att kunderna drabbas av stora förluster eller tvingas i konkurs. Under de senaste årtiondena har detta skett regelbundet både i Sverige och utomlands. Bankerna ber staten om hjälp, samtidigt som man regelvidrigt säger upp krediterna för företag och inte fullföljer sina avtal mot sina kunder.

I andra fall drabbar dessa förluster - med jämna mellanrum självständiga handelsagenter - som företräder en huvudman. Det brukar ske genom att huvudmannen inte betalar ut överenskommen provision i enlighet med ingångna avtal eller helt enkel lägger beslag på agentens kunder och inte heller redovisar inkomna uppdrag, som man är skyldig till att göra.

För att skydda agenten mot oönskade förluster har EU utfärdat ett direktiv som numera ingår i den svenska lagstiftning som ger handelsagenten både rätten att granska huvudmannens bokföring och få del av alla utgående fakturor. I artikel 2 punkt 2 framgår att "Handelsagenten har rätt att kräva att få alla de upplysningar, i synnerhet utdrag ur böckerna som huvudmannen har tillgång till som han behöver för att kontrollera storleken på den provision han är berättigad till. Överenskommelse i syfte att avtala om om avvikelelse av punkt 2 till men för handelsagenten får inte träffas."

Det betyder i klartext att domstolar i både Sverige och utomlands bara har att följa lagen i dessa ärenden och inte på något sätt tillåts förhindra agenten att få ut alla handlingar han har rätt till.

När det gäller företagare i allmänhet, entreprenörer och uppfinnare har dessa mycket svårare sits att få igenom sina rättsliga krav eftersom krisbankerna - när de själva befinner sig på obestånd - gärna överlåter de skötsamma företag som drabbas till olika "skräpkreditföretag" trots att det i många fall inte är något "skräp" som de sedan överlåter till närstående inftressenter för en spottstyver. De som drabbas är skötsamma företagare som blir av med sina företag, bara för att bankerna inte längre förmår uppfylla sina förpliktelser.

Ett av de fall som jag granskat är Börje Ramsbro företag System 3R som var en av de företag som drabbades av den förra stora bankrisen i Sverige (1987 -1993) och som nyligen förlorade sitt mål i Stockholms tingsrätt. Vad som är lätt att konstaterera är att domstolen inte förstått vad målet handlar om.

Tingsrättens domskäl är i för målet Börje Ramsbro/Industrifonden avgörande utgång är kortfattade och oklara. Bevisning av omedelbar relevans för prövningen har inte beaktats och ej ens berörts i domskälen. Tingsrätten har därtill gjort en felaktig bevisvärdering och utgått från påstådda förhållanden som inte har stöd för utredningen i målet.

I Mål T 7855-12 Börje Ramsbro/Industrifonen som nu har överklagats till Svea Hovrätt föreligger även grund för Prejudikatdispens. Ramsbros talan grundar sig på att Industrifonden hade förvärvat en tredjedel av ägandet i System 3R-koncernen, genom köp av 30.000 aktier för 1 krona 1994 från det av Börje Ramsbro då helägda moderbolaget Holding som utgör en obehörig förmögenhetsöverföring som borde återgå till Ramsbro genom tillämpning av obehörig vinst. Vinsten är betydande för de som deltagit i plundringen av Ramsbros företag.

Dessa är finansmannen Håkan Nordquist, Företagskapital och Industrifonden. Med Håkan Nordquist och företagskapital har Ramsbro tidigare ingått ett förlikningsavtal, men det har ännu ej skett med den statliga stiftelsen Industrifonden.

Obehörig vinst anses tillämplig inom EU-rätten med hänsyn till att det är en bakomliggande, för medlemsländerna genomsam rättsprincip som svenska domstolar är skyldig att följa, men som jag i de flesta fall jag tagit del av fortfarande inte följer. Att de obehöriga berikande kan anses skett även på ägarens bekostnad understyrks ytterligare av att det - som i förevarande fall - är en fråga om en affärsverksamhet som helt vilar på ägarens patenterade uppfinningar och som dessutom grundat företaget.

När det gäller lagen som innefattar självständiga handelsagenter har ett av mål som jag tagit del av nu redan pågått i två tingsrätter. I den första tingsrätten påstod svaranden att han från början haft en fordran på käranden, men fullföljde aldrig sin talan i Stockholms tingsrätt, bara för att få målet överflyttat till Uddevalla tingsrätt (Mål T-391-15) där de nu pågått i 12 månader utan att käranden fått ut de handlingar han har rätt till.

I bägge dessa fall har kärandena tvingats till stora förluster på grund av att svarandena under konkurshot och verkställd utmätning försöker få svarandena på fall innan målen kunnat avgöras i högsta rättsinstans. Metoder som flitigt används för att kunna lägga beslag på värdefulla tillgångar utan att behöva betala vad det kostar.

Eftersom det i bägge fallen handlar om att "Svälta räv" anser jag att svenska domstolar nu måste börja tillse även den svagare partens intressen. Det kan inte vara rimligt att svenska domstolar, som hittills skett tillåter svaranden att driva processer i det oändliga för att sedan införa prövningstillstånd redan i hovrätten för att försvåra överklaganden redan i andra rättsinstans.

Den stora skillnaden för kärandena mellan Lagen om självständiga handelsagenter och företagare, entreprenörer och uppfinnare gäller bevisningen. När det gäller handelsagenter är det ju huvudmannen som har en ovillkorlig skyldighet att lämna ifrån sig all den bevisning handelsagenten behöver, vilket är en viktig rättsfråga för att rättstillämpningen skall följas. Enligt både EU:s direktiv och svensk lag är skyldig att låta agenter ta del av genom editionsföreläggande - hur mycket som skall utgå i såväl provision som avgångsvederlag.