Domare kan vara jävig enligt 4 kapitlet 13 § i rättegångsbalken. Dessa jävsregler tillämpas i första hand endast för domare, men de har stor påverkan på jävsreglerna i samhället i övrigt.

Rättegångsfel är beteckningen på ett formellt fel under handläggningen. Upptäcks felet under pågående rättegång i första instans (tingsrätt eller förvaltningsrätt) måste rättegången i allmänhet avbrytas eller felet rättas till. Problemet uppstår; när vare sig felen rättas till, rättegången tas om, eller om överklagandet till nästa rättsinstans inte beviljas.

I min egenskap av författare av 8 böcker och skribent i finansrätt och åtskilliga artiklar i både dags- och fackpress har jag under mer än ett kvarts sekel stiftat bekantskap med både domarjäv och allvarliga rättegångsfel som aldrig rättats till, beroende på stor okunskap och bekvämlighet hos både advokater som vare sig inte vågar eller av någon anledning inte vill ta upp kampen mot okunniga domare som inte följer givna spelregler.

I stället för att ta ställning till parternas inskickade aktbilagor och ta tag i de felaktiga beslut av domare som fattas under pågående rättegång, redan i första rättsinstans låter ofta - antingen käranden eller svarandens advokat eller juridiska ombud saken bero - för att i stället kunna påpeka domarjäv eller rättegångsfel genom att försöka förlänga rättegången genom att överklaga till nästa rättsinstans vilket bara advokaterna tjänar på, men innebär ytterligare en rättegång med stora rättegångskostnader detta innebär för bägge parter.

Att överklaga till nästa rättsinstans har blivit allt svårare i Sverige eftersom det numera fordras prövningstillstånd för att målet skall tas upp i nästa instans. Chansen att den som har rätt i sak - men som fått en felaktigt dom - därigenom aldrig får någon "rättvis rättegång". Därför borde det ställas mycket större krav på våra svenska domare.

Företagare som blivit föremål får intrång i patent och varumärken vill ha ett snabbt avgörande. Tid är pengar. Därför avskyr företagen de långa handläggningstider som förekommer i Sverige. Följden kan bli att de avstår från att processa eller ingår i en dålig förlikning för att de inte har tid att vänta, anser Ulf Bernitz, professor i europeisk integrationsrätt vid Stockholms universitet.

Låt mig därför ge två aktuella exempel på hur det kan gå till när domare inte följer sin egen domared och låter saker och ting bero utan att ordentligt ta ställning till de sakfrågor som borde avgöra vem som skall vinna målet:

Det första målet handlar om "obehörig vinst" i Mål T 7855-12 i Stockholm tingsrätt som pågick under tre och ett halvt år. De domare som dömde i detta mål hade inte den nödvändiga grundkunskaperna i immaterialrätt vilket fordrar en rättssäker bedömning vilket inte varit fallet i detta mål redan avdömts i Stockholms tingsrätt. Hur den obehöriga vinsten hade uppkommit togs helt enkelt inte upp i domskälen på det sätt som borde ha skett. Jag har själv suttit med som åhörare och granskat alla aktbilagor från både käranden och svaranden. I Sverige tar det i regel mer än tre år för att få ett sådant mål avgjort i domstol. I Tyskland och Storbritannien är handläggningstiderna endast cirka ett år, med betydligt bättre domskäl.

I Mål T 7855-12 hade käranden, under tvångsmässiga omständigheter, blivit av med hela sitt framgångsrika företag som han själv skapat och byggt upp under ett kvarts sekel. Med hjälp av egna patent varumärken hade käranden på egen hand en erövrat en världsmarknad. Dessa immateriella tillgångar, värda över hundra miljoner kr, blundade domstolarna för trots att de utgjorde 70% av företagets marknadsvärde. De nya ägarna som träffade en hemlig överenskommelse med bankerna krävde att de immateriella tillgångarna skulle överföras vederlagsfritt. Dessutom konfiskerades en årlig royalty om 3% som moderbolaget löpande uppbar.

Han hade blivit bestulen på en tredjedel av sitt livsverk med hjälp av statliga Industrifonden som han aldrig behövt anlita. Industrifonden kunde lätt lägga beslag på en tredjedel av hans livsverk för en krona, som Industrifondens kumpaner som deltog i kuppen sedan såldes vidare för mer än 300 miljoner kronor till utlandet.

De som lade beslag på företaget kunde sedan dela på vinsten efter eget gottfinnande. Industrifonden, som stämdes för en del av dessa övergrepp deltog inte i själva processen utan anlitade två advokater från Maqs Law Firm för att förtala och kränka företagaren. Det skedde genom att bland annat tillåta åberopade vittnen att begå mened. Därmed vann Industrifonden denna process redan i första rättsinstans.

När Målet sedan överklagade till Svea Hovrätt var även Maqs advokatbyrå indirekt inblandad. Denna gång genom Dan Öwerström, som trots han måste anses som jävig, genom att han blivit utnämnd till hovrättsråd, direkt efter sin anställning på Maqs advokatbyrå var med och beslutade att målet inte fick prövas i Svea hovrätt. Nu måste målet överklagas till Högsta domstolen och ytterligare belasta parterna och samhället med onödiga kostnader. Detta helt enkelt till följd av att advokater och domare brister i moral, etik och samhällsansvr.

Det andra målet, Mål T 391-15 handlar även detta om intrång i varumärke, oredovisade intäkter, kontraktsbrott, felaktigt forum. Detta mål visar hur handelsagenter fortfarande behandlas i svenska domstolar , trots EU:s direktiv som numera ingår i svensk lag, och ingående avtal mellan parterna.

Målet har pågått både i Stockholms och Uddevalla tingsrätt, i mer än ett och ett halvt år, utan att kärande fått tillstånd att slutföra sin talan, som enligt avtal visar att käranden har rätt att granska svarandens bokföring för att kunna bevisa vilka kunder han haft för den period som samarbetet varat. Svaranden har nekat att lämna ut de bevis som kärandena har rätt att granska och något tillstånd att få göra denna granskning har fortfarande inte Uddevalla tingsrätt tillåtit.

Vad dessa två fall visar är att det inte är en dag för tidigt att 3 nya domstolar nu sjösätts i Stockholm under september 2016 för att rätta till de problem som finns och som jag redan skrivit om i flera av mina böcker och i åtskilliga artiklar.

Domstolen blir den första domstolen för samtliga immaterialrättsliga marknadsrättsliga och konkurrensmässiga mål i landet. Men den fråga som jag ställer mig är varför de mål som redan pågår inte överförs dit snarast möjligt för att domstolarna själva skall kunna rätta till åtminstone en del av de misstag som redan begåtts och där målen fortfarnde inte är avgjorda i slutlig rättsinstans ?