Per Lindbergs granskning av da Costa fallet i sin bok: Döden är en man (Fischer & Co 1999 och 2008 blev en av det senaste decenniets mest uppmärksammade svenska böcker. Det handlade om mediahets och om ett rättssystem som sviktade under trycket av politiska opinoner där två läkare genom att ha anklagats för att ha mördat och styckat en kvinna fått sina liv helt förstörda, utan någon som helst möjlighet till upprättelse.

När målet återförvisades till tingsrätten efter att Svea Hovrätt konstaterat jäv, tog den tidigare ordförande i Säpo, lagmannen vid Stockholms tingsrätt Carl-Anton Spak själv över målet, och såg till att de åklagade läkarna aldrig fick den upprättelse som de förtjänade trots att ny bevisning tagits fram som visar att de åtalade läkarna att de aldrig kunnat begå något styckmord och inte heller ens haft någon teoretisk möjlighet att stycka henne.

När Spak sedan intervjuades av Svenska Dagbladet efter domen förklarade han varför man i domskälen hade slagit fast att läkarna var skyldiga till styckningen trots att de inte ens hade varit åtalade för denna gärning. Svarade Lagmannen bara: ”Man kan säga att det var en form av konsumentupplysning”. Konsumentupplysning om vadå frågar jag mig ?

Den djävulska förslagenheten i domskälen var också det som kom att få så stora konsekvenser för de friade läkarna. Eftersom domskäl i sig inte får ha någon rättsverkan – utan endast domslut – så kunde formuleringen i domskälen aldrig överklagas och prövas av hovrätten. Därför kunde läkarna aldrig bli rentvådda från denna ”konsumentupplysning” som ju dock aldrig skulle kunna få någon formell rättsverkan.

Läkarna har visat sig oskyldiga till allt – vilket inkluderar den styckning som de aldrig ens hade åtalats för - men som Carl Anton Spak i tingsrätten i sina domskäl ändå tillskrev de friade läkarna.

Stefan Wahlberg som är ledarskribent och journalist på Dagens Juridik anser i en artikel i den egna tidningen att genom att kringgå sådana formella futiliteter lyckades man alltså låta rättstaten döma två personer som ju redan hade friats trots att ”alla” visste att de egentligen var skyldiga, trots att de bevisligen inte kunnat begå detta brott.

Allting gick således till ända precis så formlöst och folkligt att endast en försumbart liten elit skulle kunna gräma sig över saken medan resterna av den tidigare havererade rättsprocessen trots allt kunde kastas till flocken, menar Wahlberg. "Konsumentupplysningen" hade därmed fått sin rättsverkan i dubbel bemärkelse.

För den som händelsevis fortfarande råkar tro på att sådant som Olaus Petris domared eller bara vanlig rättvisa verkligen betyder någonting så framstår det hela som obegripligt, anser Wahlberg. Och för den som anser att en solkad heder faktiskt kan få upprättelse så framstår hela situationen som absurd och direkt kontraproduktiv. För det är ju nämligen så att den som idag medger att han hade fel igår samtidigt bevisar att han är en bättre människa idag. Denna princip skulle med fördel kunna tillämpas även av den svenska rättsväsendet.

Själv har jag tidigare kritiserat Carl Anton Spak i flera av mina böcker. I min bok Nollkoll (2005) för att byta ut referenterna i flera mål under den svenska bankkrisen strax före huvudförhandling, vilket gjorde att målen aldrig prövades på ett korrekt sätt i vare sig tingsrätt eller hovrätt. Hur en lagman kan tillåtas agera på detta sätt är för mig fortfarande helt obegripligt.

I min bok Härdsmälta (2005) reagerar jag mot storbankernas förtalslistor som använts för att vinna pågående processer, där är Carl Anton Spak också är inblandad och har administrerat dessa olagliga register från sitt hem på Sveavägen i Stockholm, utan att fortfarande blivit straffad för vad han ställde till med, eftersom vare sig polis, åklagarmyndigheten i Stockholm eller riksåklagaren velat ta upp ärendet efter min anmälan till både polis och åklagare.

Inte ens när jag i min bok: Falskspel i affärer och politik (2006) där jag beklagar alla oskyldiga människor som blivit felaktigt utpekade i bankerna och socialdemokraternas olagliga register har de oskyldigt drabbade kunnat få någon ordentlig upprättelse. Uppgiftslämnarnas och flera de skyldiga handläggarna av förtalslistorna har fortfarande inte avslöjats.

I min bok: Pengarna eller livet (2007) berättar jag hur t o m Europaparlamentets tidigare talman Nicole Fontaine kraftigt tagit avstånd mot de svenska förtalslistorna, utan att vare sig svenska myndighetena tagit tag i detta missbruk och åtalat de inblandande där den före detta lagmannen för Stockholms tingsrätt är djupt inblandad.

Genom att inte utreda hur registren har använts vill myndigheterna vill myndigheterna helt enkelt inte erkänna betydelsen av dessa register i alla processer. För dem som registrerades och blev plundrande på alla tillgångar blev plundringen genom förtalslistorna legitim, när de som drabbats försökte få upprättelse i domstol.

Den f d Lagmannen Carl-Anton Spak vill bli utsatt för någon husrannsakan. Han blev tvärtemot varnad av myndigheterna för de konsekvenser som kunde bli följden av hans inblandning i de listor som han förfogade över och har numera gjort sig av med sin lägenhet på Sveavägen mitt emot det socialdemokratiska högkvarteret som han troget tjänat under alla år. Han har gjort sig av med listorna och flyttat några kvarter bort för att undvika alla tänkbara juridiska påföljder.

När det gäller mordgåtan som Per Lindeberg så förtjänstfullt skrivit om i Döden är en man (Fischer & Co 2008) i den reviderade upplagan har man fortfarande inte hittat mördaren. Jag skriver själv om de rättsliga konsekvenserna av detta i min bok: Pyramidspel,(2009)

Min uppfattning är att när såväl politiker som ledande personer inom domarkåren som bevisligen utöver sin ledande ställning till att förtala, misskreditera och döma oskyldiga personer själva borde straffas. Hur skall företagare och oskyldigt misstänkta gå fria när såväl politiker som domare fortfarande tillåts förtala och kränka de som söker upprättelse i våra svenska domstolar ?

När makthavare dessutom vidhåller den offentliga lögnen av händelser som inträffat och där verkligheten inte överensstämmer med deras snedvridna uppfattning - borde inte ens dessa frågor inte ens få debatteras och diskuteras - i våra ledande svenska dagstidningar?