Ingen som jag känner i vårt land, har försvarat; Skyddet för de mänskliga rättigheter i Norden, som chef för Institutet för offentlig och internationell rätt lika konsekvent och långsiktigt; och under så många år som Jacob Sundberg.

Jacob Sundberg har dessutom varit professor i allmän rättslära vid Stockholms Universitet under perioden 1970 - 1993. Han innehade också uppdrag som professor vid olika utländska universitet och var ordförande i den internationella undersökningskommissionen om hungersnöden i Ukraina, ett land som led svårt under Stalins skräckvälde.

Sundberg har också hunnit med att starta och under flera decennier leda den nordiska rättegångstävlingen kring Europakonventionen om det mänskliga rättigheternas tillämpning - i vårt land och i Norden. 2002 blev han invald i den prestigefyllda Society of Arts and Sciences.

Därför blev jag nyfiken på hans livsverk och allt han hunnit åstadkomma. Jag bad att få intervjua honom 2016-05-19, vilket jag också fick, eftersom jag själv skrivit åtskilliga artiklar och kapitel om Europakonventionens tillämpning i flera av mina böcker, där jag ifrågasatt varför Europakonventionens bestämmelser inte har efterlevts som den borde i Sverige.

Detta med tanke på att alla Europarådets 21 medlemsstater har ratificerat Konventionen för länge sedan - Sverige redan den 11 januari 1952 - men sedan aldrig tidigare tillämpats i den omfattning som vi borde. Min egen uppfattning är att vårt land borde tagit dessa bestämmelser på allvar långt tidigare - eftersom Konventionen numera ingår både som lag i EU-rätten - och äntligen har blivit lag i Sverige, med ikraftträdande den 1 januari 1995.

Den förklaring Sundberg ger mig är att det inte varit politiskt korrekt tidigare att följa dessa grundläggande bestämmelser kring Mänskliga rättigheter i vårt land; att de socialistiska regeringar vi haft i Sverige under så många år, ansett att politik går före juridik, vilket jag haft svårt att ta till mig eftersom jag alltid ansett att devisen; "ett land skall med lag byggas" betyder mer.

Enligt flera författare som jag tagit del av är den berömda "den svenska modellen" en ny sorts totalitarism: innan Europakonventionen infördes som lag i Sverige, som utmärks av en manipulativ teknik för att nå sina politiska syften oavsett om syftet strider mot både den svenska grundlagen och Europakonventionen.

Vad som framkommer i flera böcker; som jag själv har läst - är att det i Sverige - när det gäller domarnas lojalitet har den i första hand riktats mot staten som sådan och inte vad lagen säger. Och att det hos många juridiskt sakkunniga förekommer en utbredd uppfattning att den svenska domarkåren är politiskt dirigerad när de meddelar politiskt färgade domutslag.

Under intervjun får jag klart för mig att det finns två olika skolor hur lagstiftningen skall tolkas. Dels "Uppsalaskolan" där Stig Strömholm varit en av dess främsta företrädare som f d professor i allmän rättslära i Uppsala och rektor vid Uppsala universitet; med en helt annan uppfattning om lagtolkning än min egen och Sundbergs, när det gäller enskildas talan mot staten.

Strömholm hävdar att samhällets intressen är viktigare än individens enligt, den så kallade Uppsalaskolan, som också är filosofens Axel Hägerströms (1868 - 1939) filosofi. Hägerström är främst ihågkommen för den värdeteoretiska uppfattningen som kom att kallas för "värdenihilism" vilket skulle innebära att moraliska omdömen skulle sakna sanningsvärde.

Denna filosofi har också delats av Carl Lidbom; som tidigare varit verksam inom det socialdemokratiska partiet och som ambassadör i Paris och Justitieministern Lennart Geijer. Bägge har varit den socialdemokratiska regeringen behjälpliga i frågor som möjliggjort att svenska staten och domstolarna i stor utsträckning - kunnat strunta i Europakonventionens grundläggande bestämmelser - eftersom de trots deras juridiska bakgrund aldrig tagit Europakonventionen på allvar - eftersom konventionen rimmade illa med hur socialdemokraterna vill förverkliga de socialistiska idéerna i Sverige.

Vad Hägerström, Geijer, Lidbom och Strömholm hävdat är således att det inte skulle finnas några enskilda rättigheter mot staten. Det är statens åsikter som skall gälla, vilket är motsatsen till vad Jacob Sundberg hela tiden menar - som anser att frågan om de mänskliga rättigheterna måste genomsyra all svensk politik - även i vårt land.

Om denna tolkning har det varit tyst från enskilda makthavare inom politiken och de många socialdemokratiska regeringar, som dominerat den svenska politiken under alla år - fram till nu - när Sverige äntligen fått Europakonventionen som svensk lag i frågor som borde ha avgjorts för länge sedan till den enskildes försvar mot staten förlorat i domstol alldeles i onödan i många rättsprocesser som jag tagit del av.

Sundberg har reagerat i flera av dessa processer; trots att så många av hans politiskt färgade fiender med en annan politisk och juridisk uppfattning försökt tysta honom under alla år. Till slut har Sundberg avgått med segern om hur Europakonventionen måste tillämpas i vårt land, vilket inte längre vare sig kan eller får ifrågasättas av någon svensk regering eller svenska domstolar i fortsättningen.

Till skillnad från svenska socialister, som själva vill bestämma hur lagarna skall tolkas, har Jacob Sundberg alltid haft ett europeiskt perspektiv till europakonventionen tillämpning i vårt land. Det är därför han under alla år försökt tystas genom att han motarbetats av politiska karriärister, som till varje pris bara vill tjäna den politiska makten i stället för lagen.

Vad Jacob Sundberg betytt för att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna för bland annat religionsfriheten, äganderätten kravet på "rättvisa rättegångar" skall nu äntligen få råda i vårt land, i betydligt större utsträckning än tidigare.