Hela världen diskuterar nu hur krisen för Deutsche Bank (DB) kan dra med sig hela världens banksystem i en värre kris än den Lehman Brothers utlöste 2008. DB:s stora skuldsättning är mycket värre. I DB är skulderna 37 gånger kapitalet, medan Lehman  hade 31.

En hel rad andra storbanker i Europa har en skuldsättning på 25 gånger kapitalet. Bland dem befinner sig svenska Nordea tillsammans med spanska Banco Santander, franska BNP Paribas och Société Générale, schweiziska UBS, italienska UniCredit och en rad brittiska banker.

Oron för Deutsche Bank beror på att banken dessutom har världens största derivatportfölj på 42 biljoner euro. Det gör att en kris för banken blixtsnabbt kommer att spridas till de andra bankerna och utlösa en systemkollaps. Det är orsaken till att IMF inför sitt stora höstmöte i oktober 2016 vidhöll at DB är den största risken för hela världens finanssystem.

Inför krisen i DB väntas tyska regeringen återigen ställa upp med ett statligt bankräddningspaket. Vissa stora riskkapitalfonder är så säkra på detta, att man spekulerar på det. De köper in sig billigt i bankens värdepapper, som annars ingen vill röra, med avsikten att tyska staten skall betala dessa derivatpapper till sitt fulla värde. DB:s derivat kommer att kosta enorma summor för tyska staten, eftersom tyska BNP är 3 biljoner euro och EU:s BNP är 14, 6 biljoner euro i jämförelse med DB:s "tillgångar" på derivat för 42 biljoner euro.

De fyra storbankerna i Sverige har ensamma en derivatportfölj kring 100 biljoner kr, att jämföras med svenska BNP på knappt 4 biljoner. Bankernas övriga "tillgångar" är dessutom på 4 gånger Sveriges BNP.

I Sverige behövs, liksom i Tyskland och övriga EU, en brandvägg mot dessa orimligt stora spekulationsbubblor för att inte samhället skall krossas av att behöva täcka upp för bankers förluster.

Egentligen borde en brandvägg har skapats för länge sedan. Nu i finanskrisen måste Sveriges riksdag diskutera denna brandvägg med förtur. Deutsche Banks kollaps är i praktiken redan igång och alla kalkyler för hela budgetdebatten i Riksdagen är på väg att ställas helt på ända om inte brandväggen mot att betala bankernas spekulationsförluster upprättas genast som en nödåtgärd.

Bankdelning är väl känd i Riksdagen sedan förslag från både Vänsterpartiet och Miljöpartiet genomtröskats under fem tidigare riksdagar. Samtidigt har, som motionen påpekar, liknande förslag lagts fram av stora bankstrukturutredningar i andra europeiska länder liksom i Europaparlamentet. I USA finns förslaget till fullständig bankdelning, enligt den gamla lagen Glass-Steagall, med i partiprogrammet för båda de stora partierna inför årets val, liksom även för det Gröna partiet där.

Ansträngningar görs nu för att Kongressen i USA skall återsamlas, med sin nya styrka efter att ha kört över president Obamas veto mot JASTA-lagen, för att rösta igenom de bankdelningsmotioner som, med många medmotionärer, ligger i både Senaten och Representanthuset.

I de flesta länder finns en garanti från statens sida att man inte kommer att låta stora finansiella institut att gå i konkurs. Denna försäkran är en förklaring till varför vissa bolag kunnat växa sig så stora att de blivit "too big to fail", samt utgör den bärande bjälken i en incitamentsstruktur bland de stora finansiella företagen som var en av huvudorsakerna till finanskrisen.

Statliga garantier innebär en stor subvention av storbankernas upplåningskostnader. Garantierna innebär också att det inte finns någon större anledning för storbankernas kreditgivare att ta reda på bankernas finansiella situation. Finansinspektionen har försökt uppskatta värdet på den svenska implicita garantin. Deras bedömning är att den i genomsnitt har uppgått till 26 miljarder kronor per år för de fyra storbankerna under tidsperioden 1998-2014.

I finanskrisens kölvatten har en rad olika utredningar tillsatts. En brittisk bankutredning visade bl.a. att när den brittiska staten gav olika former av stöd till bankerna under finanskrisen visade det sig vara svårt att separera traditionell samhällsviktig verksamhet från investmentverksamhet. Detta innebar att hela banker fick räddas, även de delar som inte ansågs samhällsviktiga, vilket blev mycket kostsamt.

Mot denna bakgrund föreslog utredningen en slags separation (ringfencing) av bankernas verksamhet i dels traditionell bankverksamhet (affärsverksamhet), dels investmentverksamhet. Storbritannien har ännu inte infört bestämmelser om att banker måste separera investmentverksamhet från affärsverksamhet. Men arbetet pågår och enligt Bank of England börjar banker redan nu förbereda sig för en dylik separation, eller mer korrekt "ringfencing". Planen är att "bankseparationen" ska vara på plats den 1 januari 2019.

I USA diskuterar man för närvarande total bankseparation. Med total separation skulle inte investment/tradingverksamhet få förekomma inom samma företagsgrupp som sysslar med mer traditionell affärsverksamhet. Konkret har USA i övrigt hunnit ungefär till arbetet med utkast för preliminära regler som till stora delar förbjuder affärsbanker att ägna sig åt tradingverksamhet (spekulativ handel med bankens egna kapital) och ålägger banker restriktioner för handel med hedgefonder mm.

Sammanfattningsvis pågår alltså arbete i Storbritannien, USA och inom EU med olika typer av bankdelningslagar. De tekniska lösningarna ser olika ut, men syftet är detsamma: att resultatet från bankernas investmentverksamheter inte ska spilla över på resultatet för den mer traditionella affärsverksamheten, och i värsta fall hota bankens hela existens eller riskera att skattebetalarna får betala för verksamhet som inte anses samhällsnyttig. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår Vänsterpartiet att Bankstrukturutredningen får i uppdrag att ta fram en bankdelningslag som separerar traditionell bankverksamhet från s.k. investmentverksamhet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och tillkännage för regeringen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges bankkunders riksförbund