När det gäller offentlig upphandling upphandlar svenska myndigheter för omkring 600 miljarder kronor per år. För att motverka korruption och garantera att medborgarnas skattemedel användes på ett effektivt sätt regleras upphandlingsprocessen i lag. Trots detta struntar 9 av 10 myndigheter i konsekvenserna i de domar som rör ogiltiga avtal.

I boken: Fortsatt domstolstrots (Ugiven av Den Nya Välfärden, 2016) som är skriven av chefjuristen Per Cronhult och juristen Viktor Robertson visar författarna hur detta kan fortgå år efter år utan att vare sig regering eller domstolarna reagerar på detta uppenbara missbruk och brist på tjänstemannaansvar i de myndigheter som omfattas av dessa bestämmelser.

Trots att Högsta förvaltningsdomstolen (HDF 2012 ref 27) i Sverige redan konstaterat att ett avtal enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) innebär att gjorda prestationer ska gå åter följs inte denna bestämmelse. I den mån en återgång inte kan sker (till exempel avseende tjänster som inte har levererats) ska avtalet ogiltighet regleras på så sätt att parternas förmögenhetssituation återställs till hur det var, innan avtalet ingicks.

I min egenskap av företagare, ägare till en reklambyrå, och samtidigt medlem styrelsen för Medborgarrättsrörelsen reagerade jag mot felaktig offentlig upphandling, när Nyköpings kommun den 23 mars 2003 ingick ett avtal med flygbolaget Ryan Air om marknadsföring.

Avtalet innebar att Ryanair under en period av 10 år skulle tillhandahålla kommunen "marknadsföringsinsatser/nyttigheter" i form av reklam och omnämnande av kommunen som besöksplats och etableringsort för företag. Som ersättning skulle kommunen utge 55 miljoner till Ryanair.

Jag stämde därför Nyköpings kommun, med benäget bistånd av chefjuristen Pär Cronhult hos Länsrätten i Södermanlands län om överprövning av avtalet enligt 7 kapitlet i lagen (1992:1528 om offentlig upphandling (LOU). Och vann i alla 3 rättsinstanserna. Trots detta struntade kommunen i att man fått fel i 3 rättsinstanser och brydde sig inte heller om att göra om upphandlingen.

10 år senare gjorde man om samma medvetna misstag ännu en gång, utan att några rättsliga åtgärder riktades mot de ansvariga i Nyköpings kommun som vid två tillfällen begått domstolstrots.

Senare har jag även råkat ut för samma sak när det gäller en annan kommuns agerande i offentlig upphandling. I en dom från 2014 med hjälp av Pär Cronhult och hans kollega Viktor Robertsson vann jag denna gång först i andra rättsinstans när Kammarrätten upphävde förvaltningsrättens dom och förklarade att det avtal som kommunen träffat mellan Varbergs kommun och ett närstående bolag var ogiltigt.

Vad jag själv reagerar mot är att det trots tydliga bestämmelser väljer fortfarande de flesta myndigheter att helt och hållet även i fortsättningen strunta i att upphandla enligt lagen, och sedan även att låta bli att följa de domar som domstolen beslutar, utan att vare sig regering eller riksdag ens försöker sätta stopp för detta pågående elände genom att straffa ansvariga som begår domstolstrots.

Detta problem är i sig inte nytt, skriver Pär Cronhult och Viktor Robertson i sin rapport. Bland annat har EU-domstolen uttalat att detta utgör den allvarligaste överträdelsen i lagstiftningen om offentlig upphandling som en upphandlande myndighet kan begå. När EU därför reformerade regelverket 2010 fanns det en förhoppning om att det skulle bli en bättring i vårt land. Rapporten visar att så tyvärr inte har blivit fallet.

I Sverige får myndigheternas domstolstrots inte några kännbara konsekvenser för de ansvariga tjänstemännen. De flesta myndigheterna fortsätter därför att agera som om lagbestämmelserna endast utgör en rekommendation som de kan avstå från att följa.

I denna rapport har författarna granskat samtliga aktuella domstolsavgöranden och följt upp myndigheternas arbete för att se huruvida de har anpassat sig efter domstolarnas domar och beslut och det är från denna granskning som det framgår att hela 9 av 10 upphandlade myndigheter väljer att inte rätta sig efter domstols beslut.

Den frågor som jag ställer mig efter att tidigare ha skrivit om både lagtrots och nu om domstolstrots är varför det inte blir några strafföreläggande som juridiska konsekvensen av domstolstrots och lagbrott ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges bankkunders riksförbund