Erasmus av Rotterdam var stjärnan i den Gutenbergska medierevolutionen som på 1500-talet förändrade Europa. Han stod för en femtedel av alla nyutgivna böcker och kallades hela Europas lärare.

Det var först när poeten och essäisten Nina Burton som är fil. dr. i litteraturvetenskap och hennes mycket läsvärda bok: Gutenberggalaxens nova (Albert Bonniers förlag 2016), som jag äntligen, redan innan hon tilldelades Augustpriset, kunde stifta närmare kontakt med Erasmus - hans många verk- och börja förstå hans stora betydelse som filosof, författare och översättare.

Jag började begripa hans betydelse som humanist. Hans kamp som förkämpe för tolerans och yttrandefrihet. För ett fredligt Europa. Tidigare hade jag bara ytligt känt till hans många verk - genom att vår son Gabriel. Han hade erhållit ett Erasmusstipendium som betydde att han under ett halvår kunde, avbryta sin studier i bioteknik vid Tekniska Högskolan i Stockholm (KTH), för att under ett halvår fortsätta sina studier i Perugia, som är en beryktad gammal universitetsstad i mellersta Italien.

Erasmus av Rotterdam (1466 -1536) är en av den europeiska kulturens främsta personligheter. Genom sin lärdom, sitt kritiska sinne och sin lust att blanda sig i tidens debatter blev han en föregångare till vår tids västerländska intellektuella.

Den bok han är mest känd för utkom 1511 och är dedicerad till Sir Thomas More, en av hans stora samtida. Dårskapens lov, (Artos & Norma Bokförlag 2012) som jag gärna ville läsa är skriven på latin. Lyckligtvis är den numera även översatt till svenska av Docent Michael Nordberg. Eftersom mina egna latinska kunskaper - är synnerligen begränsade - uppskattade jag denna moderna och finstilta översättning. Nordberg har även svarat för den beskrivande inledningen och sina egna välformulerade kommentarer i boken.

Dårskapens lov är en stor läsupplevelse. Den skrevs vid en tid då en stor del av Europa var krigshärjat. Religionsdisputerna och de politiska krigen avlöste varandra. Religionen förblev fundamentalistisk. Uppenbart fientligt mot den nya vetenskapen. Religionen stred på många punkter fundmantalistiska religiösa övertygelser, när kejsare, kungadömen och kyrkan konkurrerade om den politiska och religiösa makten.

Munken Martin Luther (1483-1546) som är mest känd för sina protester mot dåtidens katolska kyrka, skrev sina 95 teser som ledde till stora förändringar inom både kyrkan och politiken. Kyrkan splittrades och reformerades.

England och Sverige var två av de länder som bytte religion. Från katolicismen till protestantismen. I England, bara för att Henrik den VIII skulle kunna beslagta den katolska kyrkans egendomar och få gifta om sig. Henriks Kansler, Sir Thomas More blev halshuggen på kuppen. Han avgick som Kansler; och att han vägrade infinna sig till brölloppet. Byte av religion fick stora konsekvenser för England. Henrik VIII ville själv bli Guds företrädare i Storbritannien, vilket han också lyckades med.

I Sverige passade vår dåvarande kung Gustav Vasa (1496-1560) på att införa en evangelistisk statskyrka grundad på Luthers lära. Det skedde med stor hänsynslöshet och maktlystnad i kombination med politisk skicklighet. Genom genomförande av reformationen såg han till att befästa sin egen ställning och undanröja kyrkans makt.

Dårskapens lov är fylld av lärda anspelningar och engagerar den nutida läsaren genom sin förening av kvickhet och intellektuell skärpa. Många av Erasmus iakttagelser är fullt tillämpbara i vår tid då fundamentalistiska religionskrig fortfarande rasar på olika håll i världen och dessa terrordåd drabbar även det numera till stora delar fredliga Europa.

Den tryckfrihet som numera härskar i stora delar av Europa existerade inte under 1500-talet. Obekväma böcker bannlystes. Författare och filosofer som reagerade mot religiöst förtryck och mot sina härskare, avrättades urskillningslöst under tortyr - utan några som helst rättvisa rättegångar. Det är mot den bakgrunden jag läste Dårskapans lov. Erasmus lyckades skriva sin bok utan att bli straffad. Han blev hyllad av hela Europa för sin uppriktighet i både hans kamp mot både politiskt förtryck och påvens och prästernas makt, eftersom hans satiriska böcker var svåra att angripa.

Boken är en drastisk satir som riktar sina giftiga pilar mot de makthavare som anser sig besitta en högre form av visdom. Som sedan utnyttjar sina maktbefogenheter på ett sätt som Erasmus fann helt oacceptabelt.

I den av Niccoló Macchiavelli skrivna Il Principe, (Fursten på svenska) som tillkom 1513, har författaren genomgående cyniskt pläderat för att furstarna, för att stärka sin ställning, med olika medel måste injaga skräck i sina undersåtar, särskilt då med vapenmakt ha vunnit sin ställning. I markant motsättning till Macchiaveli, hävdar Erasmus i sina böcker att det viktigaste för en en härskare är att genom vänskaplig och välvillig styrelse vinna sina undersåtars kärlek.

En författare som man däremot med största säkerhet hade blivit djupgående påverkad av Ersasmus, inte bara påverkad av hans satiriska lovprisning av dårskapen utan också av hans religösa kritik av påvemakten, var den franske före detta munken, läkaren och humanisten Francois Rabelais (cirka 1494 - 1553).

Detta märks synnerligen väl i de två första delarna av hans bearbetnng av en gammal folkbok om de både jättarna Gargantu och hans son Parntagruel (1534 respektive 1532) som jag tidigare läst. Boken blev så småningom utgiven i fem volymer.

I en tid då många självvalda härskare ansåg att krig var källan och grunden för ärorika och berömdvärda handlingar, ansåg Erasmus att krig var det mest dåraktiga man kunde företa sig. Erasmus bad en bön för freden, som jag tycker vi borde instämma i; Han kunde aldrig förstå av vilka orsaker man kunde utsätta sig för väpnad strid där båda parter alltid vinner betydligt mer av nöd och olyckor än något gott.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges bankkunders riksförbund