Det vill i alla fall inte Statsåklagaren Nils-Eric Schultz och den före detta riksdagsledamoten Peter Althin (som numera verkar som advokat) som redan 2008 anklagade polisen för att sedan mitten av 1990-talet - i hundratals fall - ha undanhållit bevisning för domstolar och försvarsadvokater.

Anklagelsen bygger i stor utsträckning på den kritik som den före detta chefs-JO MatsMelin och före detta justitiekanslern Göran Lambertz (som numera är justitieråd i Högsta domstolen) framfört, som går ut på att polisen har gjort sig till "en stat i staten" genom att inte agera alls i allvarliga brottsmål.

Undanhållande av bevisning i brottsmål från polis och åklagares sida; är i sig ett allvarligt brott, som borde beivras och bestraffas. Men genom att svenska staten redan i mitten av 1970-talet tog bort tjänstemannansvaret - som tidigare innefattade alla statliga tjänstemän - sker därför inte längre några åtgärder, mot vare sig polis eller åklagare, som inte uppfyller sina uppgifter på ett korrekt sätt.

Enligt min mening skall polisen agera omgående i ärenden som rör grova brott vare sig detta rör sig om grova våldsbrott eller olika former av bestickning eller ekonomiska brott.

Det gäller även att polisen är skyldig att agera för att beslagta bevisning i brottsmål där förövaren kan tänkas själv ha tillgång till och de bevis som målsägaren behöver för att kunna driva sitt fall i domstol.

I 27 kap. 1 § Rättegångsbalken (RB) regleras när beslag av föremål får göras. Det finns tre situationer då detta kan bli aktuellt: (1) Om föremålet skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott, (2) om föremålet skäligen kan antas vara avhänd någon genom brott eller (3) om föremålet skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott.

I lagrummets tredje tredje stycke föreskrivs den s.k. proportionalitetsprincipen som säger att beslag endast får beslutas om syftet med beslaget överväger de motstående intressen som finns och det intrång som beslaget innebär.

Prövning av polisens beslut att inte fullfölja förundersökning med anledning av ombuds brukande av falsk och förfalskad urkund för att vinna rättegångar i tvistemål och brottsmål - borde självfallet också omprövas av polisen - när målsägaren själv säger sig ha tillgång till de bevis som redan finns tillgängliga - borde polisen genast utreda om detta är sant eller osant för att sedan via åklagare vidtaga rättsliga åtgärder. Allt annat borde egentligen var otänkbart.

Antalet fall som redovisats för åklagare - men som ännu inte åtgärdats som de borde - var under 2015 upp i cirka 150.000. En astronomisk siffra, med tanke på att antalet fall som Nils Eric Schultz och andra makthavare hänvisade till endast var upp i ett hundratal ärenden där polis och åklagare inte ens tog tag i de bevis som fanns tillgängliga och som sedan dolde, för att inte förstöra sin egen statistik, och därför aldrig fullföljde sina åtaganden mot målsägare som drabbats.

I dag ser det ännu värre ut. För den som råkat ut för våldsbrott, inbrott eller bedrägerier eller annan oredlighet och ringer till polisens telefonnummer 11414 får vänta i genomsnitt 20 minuter för att bara få tag i en handläggare vars enda uppgift är att skicka denna anmälan till någon annan utredare som genom att inte vidta några åtgärder alls för att utreda allvarliga brott undanhåller bevisning för målsägare, domstolar advokater. Bara för att ta emot en anmälan har polisen 100 personer till sitt förfogande.

Rikspolischefen Dan Eliasson vill ha mer pengar för att kunna lyckas med sitt värv - och får därför sitta kvar ännu en tid - eftersom han nyligen fortsatt förtroende från inrikesministern Anders Ygeman (S)

Men det är egentligen inte där problemet finns. Problemet ligger i att polisen inte vidtar de rätta åtgärderna redan från början. Polisen borde själva utreda de brott som begås, innan ärendet överlämnas till åklagare och vidtar omedelbara åtgärder i stället för att bara vidarebefordra inkomna ärenden till åklagare som i sin tur inte orkar fullfölja alla inkomna brott. I stället för att polisen hemligstämplar sina egna undersökningar borde de i stället börja samarbeta med de målsägare som drabbats.

Det är genom att inte agera alls i allvarliga brottsmål som "polisen blir till en stat i staten". Och allmänheten förlorar all respekt för polisen. I Polislagen - som fortfarande inte följs i Sverige - stipulerar redan i den 2 § att till polismyndighetens uppgifter hör bland annat till att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet och själva utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal. Det är när polisen inte bedriver sin verksamhet efter dessa riktlinjer som brotten bara samlas på hög och aldrig utreds ordentligt av vare sig polis eller åklagare.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges bankkunders riksförbund