De som minns vad som hände under den "hemmagjorda svenska bankkrisen 1987 - 1993" - den största ekonomiska bankkrisen i Sveriges historia - kommer ihåg att Nordeas föregångare Nordbanken var en av de banker som räddades av staten. Nu väntar en ännu större bankkris som knappast någon vill förstå omfattningen av.

Nordea var redan mycket stort innan banken vid årsskiftet 2017, utan någon som helst förvarning, slog ihop alla sina dotterbanker i våra grannländer med den svenska moderbanken. Det innebar att banken överlät risken till Sverige att stå med Svarte Petter i handen, ännu en gång, och få betala för hela notan för insättargarantin för dessa länders Nordea-banker, när kollapsen på nytt drabbar Nordea med full kraft. Men Nordea är en s.k. systemviktig bank så Sveriges betalansvar begränsar sig ju inte bara till att ta på sig risken att betala insättargarantin; utan till hela bankens tillgångsmassa, som uppgår till 161 procent av BNP.

Till detta kommer Nordeas derivataffärer som vid årsskiftet uppgick till svindlande 72.000 miljarder kronor. Derivaten tillsammans med de 1,61 gånger BNP som tillgångarna utgör, gör att Nordeas affärer sammanlagt är 18 gånger Sveriges BNP. Det behövs inte mer än att 0,1 procent av dessa affärer går fel för att svenska staten (läs: allmänheten) och fr.a. bankens företagskunder måste ut med närmare hundra miljarder kronor för att på nytt rädda Nordea. Banken tar upp mindre än en procent av sina nominella derivatvärden i balansräkningen.

Om inte regeringen redan nu vidtar ordentliga åtgärder för att undvika att behöva betala för Nordeas svindlande affärer, riskerar hela Sverige, när nästa bankkris kommer, en fullständig ekonomisk kollaps som bara kan sluta med statskonkurs.

Det är kunskapen om vad som en gång hände Nordeas föregångare, som riskerar att med besked hända på nytt, som påkallar att en bankdelning snarast genomdrivs för alla svenska banker, för att minska de stora risker man utsätter svenska folket för.

I Sverige har man uppmärksammat att det barocka i att det är bankernas egna riskvärderingar av sin egen utlåning som ligger till grund för hur mycket kapitaltäckning bankerna behöver. Ännu har det inte uppmärksammats i Sverige att detsamma gäller de betydligt större summor som derivaten utgör. Bankerna tillåts att själva värdera sina derivattillgångar till "verkligt värde".

Nordea skriver i sin egen årsredovisning för 2016 (sid 94) om svårigheterna att värdera sina finansiella instrument: "... om noterade priser inte finns tillgängliga fastställs det verkliga värdet med hjälp av lämplig värderingsmetod. Värderingsmetodens lämplighet, inklusive en bedömning om noterade priser eller teoretiska priser ska användas, övervakas regelbundet. Värderingsmetoderna kan variera från enkel analys av diskonterade kassaflöden till komplexa optionsvärderingsmodeller.

Värderingsmodellerna har utformats så att observerbara marknadspriser och kurser används som indata i förekommande fall, men även ej observerbara modellparametrar kan användas." Detta gäller särskilt derivat på nivå 3 där värderingsmetoden är "baserad på icke observerbara marknadsdata."

Den ledande italienska finanstidningen "Il Sole 24 Ore" har utlöst en debatt om detta med den europeiska bankunionens finansinspektion SSM. Tidningen intervjuade chefer på SSM redan 2014 som berättade att varken centralbankerna eller SSM beräknar värden på nivå 3 derivat eftersom man "saknade kompetensen för det". En teamchef på SSM, Ian Shipley, sa då att "de enda som kan använda modeller som gör att man kan säkerställa värden för balansräkningar är amerikanska investmentbanker, från Goldman Sachs till Morgan Stanley, som själva har skapat produkterna och sålt dem till europeiska banker. Men att blanda in dem innebär en potentiell intressekonflikt."

Nu (2017) hävdar SSM att man har skaffat sig kompetensen att värdera derivaten av typen Nivå 3, men flera ekonomer som uttalat sig in "Il Sole" avfärdar detta, eftersom de stresstest som SSM genomför på bankerna fortfarande inte inkluderar några sådana riskvärderingar.

Myndighetskontrollen i av derivaten är också mycket svag i USA. Aitan Goelman, chefen för kontrollavdelningen på övervakningsmyndigheten CFTC, avgick i februari i år i protest mot bristande resurser. De har inte möjlighet att finna särskilt många misstänkta handelsmönster bland de 325 miljonerna kontrakt som registreras varje dag. Goelman sa till Reuters den 24.3 att "det finns mycket mer manipulationer, insiderhandel och pyramidbedrägerier på marknaden än som åtalas. " Ändå är det på denna marknad som EU:s banker hämtar sina modeller för värderingar av avancerade derivatprodukter av typen nivå 3.

Derivat av typen nivå 3 saknar marknadspris eftersom de inte har någon marknad. En bankexpert, som våra uppgiftslämnare talat med, sa att derivaten är så giftiga ("toxic") att transaktioner bara kan förekomma bilateralt baserat på tro. I själva verket är deras värde noll men banker tillåts värdera dem enligt sin egen modell. Vid slutet på år 2016 hade Nordea värderat sina derivat av typen nivå 3 till 13.300 miljarder kr.

Nordeas ordförande Björn Wahlroos hotar att lämna Sverige, och flytta Nordeas huvudkontor till utlandet bara för att banken skall betala 6 miljarder till en bankräddningsfond. Han är ute i ogjort väder eftersom denna summa måste betraktas som rena kaffepengar, jämfört med de risker han överlåter på Sverige.

Finansminister Magdalena Andersson har uttalat sig till SvD Näringsliv att om Nordea flyttar så "minskar risken för svenska skattebetalare den dagen det blir en krasch". Men bankdelning är ett bättre sätta att minska risken med Nordea. Den del av den nuvarande banken som ägnar sig åt derivataffärer och annan högriskverksamhet blir då avskilda från Nordea. Kvar blir Nordeas affärsbankverksamhet, vars mycket mindre risk är möjlig för staten att hantera. Banken kan då stanna i Sverige, utan att hela landets ekonomi äventyras,

De drastiskt minskade riskerna i Nordea och de andra svenska bankerna skulle också frigöra stora summor kapital för investeringar i den svenska ekonomin. Nu läggs allt större fonder på hög för att balansera bankernas ökade risker. Enbart den bankräddningsfond som Wahlroos inte vill betala till, " resolutionsreserven", uppgår nu till 23 miljarder kr. Till valutareserven lånades 250 miljarder kr in extra för att täcka riskerna med bankernas utlandsupplåning. Även i bankerna samlas döda pengar onödigtvis på hög för att täcka allt mer uppskruvade krav på kapitaltäckning. Med bankdelningens drastiskt minskade risker i banksystemet frigör mycket av detta nu döda kapital. Soliditeten i ekonomin kan i stället för pengar på hög sökas i en växande realekonmi.

Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt
Ulf Sandmark, civilekonom och journalist