Paniken kommer att göra jobbet åt bankerna, som redan har skaffat sig en stark förhandlingsposition med den implicita garanti staten givit åt Nordea och de andra tre storbankerna, skriver Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt och Ulf Sandmark, civilekonom och journalist.

Sverige närmar sig snabbt den punkt där paniken kommer att avgöra Sveriges ekonomiska politik för en lång tid framåt. I avsaknad av en återinförd bankdelning kommer riksdag och regering ha svårt att begränsa storleken på de räddningspaket som bankerna kommer att begära i en ny bankkris.

Döva öron möter varningarna om en ny svensk bankkris."Politikerna borde sluta ignorera Ingves varningar för en härdsmälta", skriver Birgitta Forsberg ekonomijournalisten vid Svenska Dagbladet, tidigare DN, den 5.8.2017 "Politikerna verkar inte längre ta varningarna från Riksbanken, OECD och Internationella Valutafonden på allvar.

Det är typiskt för hur det brukar se ut just innan bubblor spricker", skriver Ulf Dahlsten, PhD i nationalekonomi, Visiting professor vid London School of Economics i DI den 10.8 2017 apropå bolånetillväxten och den övertunga svenska banksektorn.

Det går att ta beslut mitt i bankkriser, för att begränsa statens skyldighet att täcka bankernas förluster. Det visade den isländska regeringen i bankkrisen 2008. Men bankernas och utländska regeringars påtryckningar kan också resultera i en kapitulation som Irland gjorde den 31 mars 2011.

Birgitta Forsberg rapporterar om Stefan Ingves erfarenhet från bankkrisen 1990-94 "Han var med när Sverige beslutade att lägga hela sin ekonomi i potten genom att utfärda en generell bankgaranti." I paketet för att lösa svenska bankkrisen fanns också ansökan om svenskt medlemskap i EU.

Idag vill Nordea slippa betala mer till en bankresolutionsfond för att stanna i Sverige och kräver dessutom att Sverige går med i EU:s bankunion, som skulle överlämna all konkurshantering av svenska banker (och deras företagskunder) till utlandet. Regeringen har redan backat ifråga om resolutionsavgiften och signalerat intresse för bankunionen redan innan krisen blivit akut. Precis som Irland har stora delar av långivningen finansierats utomlands. Oddsen är inte särskilt höga att regeringen skall stå emot bankernas påtryckningar , både svenska och utländska, när den riktiga paniken sätter in i en bankkris.

Flera stora svenska fackföreningar försöker nu pressa Nordea att på gå med på regeringens ursprungliga betalningsplan för resolutionsfonden för bankkrishantering. De hotar att dra bort sina medlemmar från Nordea.

Men en sådan bankräddningsfond på idag sammanlagt 23 miljarder kr är inte särskilt mycket att komma med när risken som staten garanterar utgörs av totalsumman för Nordeas skulder och eget kapital som vid årsskiftet låg på 6 002 miljarder svenska kronor. För alla fyra storbankerna är summan 12 600 miljarder kronor, att jämföra med Sveriges BNP på cirka 4 400 miljarder kronor.

Då har inte riskerna med Nordeas derivataffärer i tagits med i kalkylen. Vid årsskiftet (enligt Nordeas årsredovisning för år 2016, not G18, sidan 119-120) uppgick de i nominella värden till svindlande 74 000 miljarder kronor. Derivaten deklareras i balansräkningen endast till 0,009 procent av detta värde, det vill säga 682 miljarder kronor.

Derivaten är dessutom bankernas mest riskfyllda affärer och betraktas av många erfarna bankmän som ett kasinospel. Bankernas värderingar av i synnerhet derivat av typen nivå 3 ifrågasätts starkt av många experter, eftersom sådana derivat inte har något marknadsvärde. Ändå är alla derivaten prioriterade enligt den redan EU-styrda svenska bankkrishanteringslagen eftersom de med sina stora inbyggda hävstångseffekter på räntor, valutor och råvaror betraktas som systemviktiga, även om de är tecknade i knappt reglerade skatteparadis i Karibien eller annorstädes.

Derivaten tillsammans med balansräkningens tillgångar, gör att Nordeas affärer sammanlagt uppgår till över 79 000 miljarder kronor, nästan 18 gånger Sveriges BNP.

Det borde stå klart för alla att Nordeas och de andra bankernas affärer är för stora för att riskhanteras med några finansiella beredskapsreserver och inte blir det bättre av att dela på bankunionens proportionsvis ännu mindre reserver. Riskerna måste istället begränsas genom bankdelning. De delar av bankerna som staten garanterar kan då radikalt reduceras. Men skall regering och riksdag krypa ur den redan existerande garantin för storbankerna och införa bankdelning, är det inte läge att vänta på paniken i den kommande bankkraschen.

Den fråga som vi måste ställa oss hur det kan komma sig att det bara är Vänsterpartiet som vill rädda allmänheten och företagarna och införa bankdelning vid nästa stora globala bankkris? Varför vill inte något av de andra riksdagspartierna och de införa bankdelning och därmed undvika att Sverige i panik ännu än gång skall offra tusenstals företag och belasta kommande generationer svenskar med en orimlig skuldbörda ?

Mats Lönnerblad, Författare och skribent i finansrätt
Ulf Sandmark, civilekonom och journalist